nådens år 1248 utsågs Birger Magnusson till konung Erik Erikssons jarl. Det var vid sidan av konungen landets viktigaste ämbete, och om konungen var svag var jarlen landets verklige härskare.

Valet av Birger Magnusson till jarl var inte friktionsfritt. Andra ätter skulle gärna vilja sina medlemmar på denna post, men konungen litade mest på Birger, av eftervärlden för alltid kallad Birger Jarl.
Birger Jarl hade redan tidigt stått vid konungens sida, och bland det första han gjorde var att i hans namn leda detta andra korståg mot tavasterna i Österland, Finland, år 1238 eller 1239.

Erikskrönikan skrev om hur det gick till då Birger gav order om uppbrott:

Envar redde sig då i sin stad
och gjorde gärna, vad konungen bad,
och sköt ut snäckor och löpande skutor.
Många stora penningaknutor
vart då löste och givne åt dem,
som då skulle skiljas från sina hem
och visste ej, när de kommo åter.
Händerna vrider och bittert gråter
mången fru, som skall mista sin kära.

Dock gladdes de, att Guds ära
skulle ökas av denna färd.
Månget gammalt fädernesvärd
vart då neder från spikarna krängt,
som där hade många dagar hängt.
Dem vart vänligen följt till strand,
hälsades väl och togos i hand.
Mången röder mun vart då kysst,
som aldrig kysstes sedan av hjärtans lust,
ty somliga sågos aldrig mer.
När så man skiljes, sådant sker.

Tillbaka

Österland (Finland) och korstågen

- Första korståget -

Det tidigare första korståget till Österland har tidsmässigt blivit förlagt till någon gång under åren 1155-1157, då Erik den helige tillsammans med biskop Henrik i Guds namn lär han ha varit på tåg österut.
Så dags vet man att Sverige fått fotfäste i Finland. Troligt är dock att det via vikingarnas resor funnits "svenska" kolonier i Österland i flera hundra år före detta första korståg. Läs läs också om det tredje korståget.

I ett dokument från 1170-talet står att finnarna alltid då de hotas av fientliga härar lovar att hålla sig till den kristna tron, och ivrigt begär och frågar efter predikanter och uppfostrare i den kristna lagen, men att de, när krigshären drar bort, förnekar tron och förjagar och svårt förföljer predikanterna".

I övrigt är detta första korståg i stort höljt i historiens dimma.

Tillbaka

- Andra korståget -

Sverige ville definitivt lägga under sig Tavasternas land i det centrala södra Finland, detta för att ryska Novgorod inte skulle kunna få fotfäste i området. Detta andra korståg var troligen ett försvar mot ett uppror likaväl som det var ett externt krig mot självständiga finnar, både tavaster och karelare i öster. Tavastland var en del av Sverige, men troligen var Sveriges grepp över området mycket dåligt. Korståget blev nog ändå, med svenska ögon sett, ganska framgångsrikt, om inte annat så hamnade gränsen nu längre österut.

Åbo kom att bli biskopsstad under första hälften av 1200-talet. Den förste kände biskopen var Thomas, omnämnd år 1234.
Tillsammans med Birger Jarl och soldater från Sverige bekämpar dessa båda tavasterna och bygger en borg med namnet Tavastehus för att bekräfta de nya landvinningarna. Ännu hedniska finnar lär ha avrättats eller tvångsdöpts.

Tillbaka

Mot Novgorod

Ett år senare möter de svenska trupperna motstånd när man går ännu längre österut - svenskarna hade i sin nit gått in på stadsrepubliken Novgorods marker. Om följande händelse finner man ingenting i de svenska källorna, men enligt ryska diton berättas att Alexander Nevskij slog svenskarna på floden Nevas strand år 1240. Neva kommer från den stora sjön Ladoga och rinner ut i finska viken i dagens S:t Petersburg, tidigare för en tid kallat Landskrona, grundat av Torgils Knutsson år 1293.

Novgorod - muren tillkom på 1300-talet

Alexander hade redan år 1239 organiserat sitt försvar och satt ut posteringar vid vägarna till Novgorod från Finska vikens stränder. Pelguse som var ledare för en finsk-ortodox stam varskodde Alexander året därpå att svenskarna höll på att landstiga vid Neva.

Tillbaka

Ur legenden

Enligt helgonlegenden sade Alexander till sina trupper före avfärden mot svenskarna att:
"Gud står inte på styrkans utan på rättfärdighetens, pravdas, sida."

Därefter marscherade man genom träskmarker till Nevas mynning och kom dit på morgonen.
Pelguse hade haft en märklig syn strax därföre. På Neva hade en båt glidit ned mot havet och i båten syntes två andar som var komna till Novgorods försvar. De två ryska martyrhelgonen Boris och Gleb med sina himmelska roddare skulle bistå Alexander mot inkräktarna.
Svenskarna väntade sig inget motstånd då man trodde att novgorodborna var upptagna med att slåss emot mongolerna. En novgorodsk stödarmé av suzdalbor hade vid den här tiden förintas av mongolhövdingen Batus trupper. Därför blev Alexanders anfall en överraskning.

Det sägs att Birger Jarl och många av hans riddare skulle ha befunnit sig i ett guldbroderat tält medan större delen av armén fortfarande inte hunnit gå i land från sina båtar. Under anfallet ska Birger ha blivit sårad av Alexanders spjut och förtöjningarna till svenskarnas båtar avhuggits så att plötslig bestörtning uppstått bland svenskarna i land varefter de skyndat bort, iväg från den attackerande fienden.

Legenden om Alexander Nevskij avslutar berättelsen med att ärkeänglar flög ned från himlen och dödade svenska riddare som hade tagit sin tillflykt på Nevas motsatta strand.

Tillbaka

Biskop Thomas

Till skillnad mot helgonlegenden om Alexander Nevskij så verkar Birger Jarl ha rest hem till Östergötland före slaget vid Neva, grundat på att sonen Valdemar föds år 1239 och att Birger måste ha framavlat honom någon gång i slutet av 1238 eller början av 1239.

Troligtvis var det istället biskop Thomas som ledde de svenska soldaterna mot stadsrepubliken Novgorod. Nederlaget blev en personlig förlust för biskopen, fem år senare måste han avgå som biskop och inträder istället som broder i dominikankonvetet i Visby.

Före slaget vid Neva var hans makt oinskränkt till den grad att han vågade spela högre än vad strängarna tålde. När kardinal Sinibaldo Fieschi besteg påvestolen under namnet Innocentius IV i juni 1243 brast strängarna.
Biskop Thomas hade förfalskat påvebrev och torterat en person till döds som hade gått honom emot. Det sistnämnda blev år 1245 hans fall, och biskopsstolen kom att stå tom fram till år 1249, då kungens kansler Bero utsågs till ny biskop. Samtidigt öppnades ett dominikankonvent i Åbo.

Birger Jarl är under denna tid i Finland, och med stor sannolikhet förrättar han biskopskröningen och öppnar klostret. Landets kung - Erik den "läspe och halte" Eriksson var skröplig och bodde på sitt Näs slott på Visingsö.
Näs, eller Visingsöborg som den hette under medeltiden, uppbyggdes vid 1100-talets mitt och var under tronstriderna fram till 1300-talets början en av de viktigaste kungliga fästena.

Tillbaka

Erik Eriksson kommer hem

Erik Eriksson hade varit kung sedan åtta års ålder då han år 1222 kröntes, men han avsattes av de äkta folkungarna år 1229 efter att de hade segrat vid slaget i sörmländska Ostra. Knut Långe blev ny kung för fem år fram till sin död 1234. Inte förrän då återvände den 18-årige Erik från Danmark där han hade varit i landsflykt.

Återkomsten blev på nåder, för den verklige makthavaren i riket var jarlen Ulf Fasi (Fase), en son till jarl Karl Döve. Vid sidan av dennes maktposition fanns den närpå likbördige Birger Magnusson från Bjälbo. Dessa båda var kusiner, ty Birger var brorson till både jarl Birger Brosa och jarl Karl Döve - se en stamtavla.

Tillbaka

Erik Erikssons ingångna äktenskap med Katarina Sunesdotter år 1244 förblev barnlöst. Därför var Birger Magnusson barn närmast kungatronen, då de var av kungligt blod. Birger var gift i sitt första äktenskap med Ingeborg Eriksdotter, en syster till konungen Erik. Våren 1248, samma år som jarl Ulf Fasi dör, utses Birger Magnusson till den förres befattning.

Slaget vid Sparrsätra 1247 var inledningen på en långvarig konflikt mellan Bjälboätten och de övriga stormännen om kungamaktens roll i landet. Bjälboätten sökte sitt stöd hos kyrkan och uppförde borgar och skaffade sig yrkeskrigare för att kunna stå emot stormännens uppror.

Det var en framåtskridande process som innebar ökade skatter för att kungamakten skulle ha råd att uppföra sina fogdeborgar. Stormännen hade allt svårare att få gehör för sina egna och hemlandskapens intressen.

Läs även om det tredje korståget och Nevakampanjen.

Den urprungliga och största delen av texten är skriven av Harri Blomberg