nligt sagan skall i den grå forntiden en riddare vid namn Gomer innehaft Loholmen vid samma tid som en jätte vid namn Åland

hade sin bostad i en bergsklyfta på den södra sidan av sjön Anten, söder om det nuvarande Ålanda och norr om Brobacka.

Denne jätte var sjöjungfrun Antas älskare. Han bortrövade riddaren på Upplos fagra dotter och stod i färd med att över Antens is föra den sköna hem till sig då han mötte riddar Gomer som efter en häftig strid dödade och kastade jätten i sjön, återförde jungfrun till hennes fader och blev den skönas brudgum. De levde lyckligt tillsammans under många år, men sjöjungfrun hade beslutat att vid tillfälle hämnas sin dödade älskling.

En dag då riddaren med sin väpnare Hjalmar var ute på sjön för att fiska blev det ett svårt väder, så hårt att riddaren råkade i livsfara. Då visade sig Anta, som sade, att nu var han i hennes våld och nu ville hon hämnas Åland.
Gomer bad henne då om åtminstone ett års uppskov, vilket hon också lovade, men efter den tiden skulle han på en bestämd torsdagskväll vara henne till mötes.

Emellertid glömde Gomer sitt löfte; han tyckte sig inte behöva lyda något troll, varför Anta så vredgades att hon lät Anten stiga över sina bräddar så att vattnet gick högt upp i riddarborgen.
Gomer flyttade då med sin familj upp i tornets översta våning, men då vattnet steg även dit, beslöt han att offra sig själv för de sinas räddning och ropade ut över sjön, att han var villig uppfylla sitt löfte.

Strax föll vattnet undan, och Gomer begav sig, åtföljd av väpnaren, till den bestämda mötesplatsen, en stor sten vid stranden. Här avtog han sin hatt vid en enbuske och sade: "Så länge denna buske grönskar, lever jag", varpå han störtade sig i den på vågen väntande Antas famn.

Den förtvivlade väpnaren sprang längs stranden, alltjämt, ehuru naturligtvis förgäves, ropande sin herre tillbaka. Denna stenhäll kallas därför ännu i dag "Kallarehall" och den sten, där Gomer mötte Anta, heter "Gomers sten". Vill man ha lycka med vind och fiske, skall man inte glömma att lyfta på hatten, när man ror där förbi.

 

 

Tillbaka

Brudsängen

Det finns ytterligare en sägen om Ålanda, varom Håkan Sandstedt skrev i sin bok Strövtåg i hembygden:

Hon skall ha varit en rik bonddotter uppe ifrån Mellbydalen någonstans, han en fattig, föräldralös dräng som tjänade på gården där. De båda hade funnit tycke för varandra, men giftermål var otänkbart då föräldrarna hade planerat att hon skulle bli hustru till en rik bondson i socknen. För henne var detta otänkbart.

I all hemlighet for de båda älskande till prästen i Östad för att gifta sig, men han nekade dem vigsel då de saknade lysningsbevis. Bedrövade stannade de i Brobacka på hemvägen och gick där igenom "nålsögat" ner till den numera bekanta bergsterrassen mot Ålandasjön, och här hade de sin brudsäng.
Rädda för vad de hade gjort fann de till slut ingen annan utväg än att gemensamt kasta sig utför stupet. Allt sedan dess skall bergsterrassen i folkmun ha kallats Brudsängen.

 

Tillbaka

Ingången till brudsängen sker genom en smal bergsspricka som faktiskt ser ut som en jättevagina. Då man kommer ut som en nyfödd på andra sidan finner man sig stå i inuti en jättegryta, och när man går fram till det i det närmaste lodräta stupet ner mot vattnet skulle man kunna tro att man kommit ut i en annan del av världen...

Utsikt från Brudsängen där man kan se en av alla de jättegrytor
som finns på andra sidan, belägen något till vänster i bild

 

Brudsängen med nålsögat sett från insidan, de tusentals pinnarna har folk tagit
med sig för att de skall stödja väggen så att den inte ramlar

 

 

Tillbaka

Jättegrytor

På den östra sidan av Ålandagattet ligger Brobacka naturreservat som innehåller ett av landets mäktigaste fält med jättegrytor, bildat då inlandsisen smälte undan för sisådär 11.000 år sedan. I området finns ett 40-tal ursvarvningar där Storgrytan med sina 18 meter i diameter är allra störst.

I reservatet ingår flera andra sevärdheter som t.ex. ekhagen, barrblandskogen med Knipe mosse, betesmarker, hasseldungar och en skalbank. Bland lindarna i reservatets västra del finns en minnessten över slaget mot danskarna vid Brobacka 1566 under Nordiska sjuårskriget.

Källor:
Västkustiftelsen