Birger Filipsson av Aspenäsätten är tidigast nämnd den 21/9 1276.
Han halshöggs den 20/8 1280 tillsammans med sin broder Johan och systersonen Johan Karlsson av Fånöätten samt flera andra deltagare i upproret mot Magnus Ladulås - se nedan.

Birger kallas i annalerna för dominus vilket skall innebära att han var riddare redan innan Alsnö stadga. Tillsammans med brodern Johan disponerade han över Ymseborg, Bäck sn i samma hd, och ägde också jord i Södermanland där hans sätesgård Idö (i Jäders sn i Österrekarne hd) låg, och i Närke, samt innehade laxfisken i Klarälven i Kils hd i Värmland.

Birgers hustru Ulfhild Magnusdotters far var östgötalagmannen Magnus Bengtsson av folkungaättens lagmansgren, en sonson till Birger Jarl.

Birger och Ulfhild gifte sig den 15 maj 1279. Ulfhild var tidigare gift med en Bengt Magnusson. Hon fick av sin förste man i morgongåva gods i Bobergs och Gullbergs hd i Östergötland och ägde i övrigt gods i Kinda och Ydre hd i samma landskap. Fru Ulfhild uppträder sista gången den 11 oktober 1279.

Birger Filipsson var besläktad med sin hustru i fjärde led och hade ingått äktenskap utan dispens varför han av kyrkan blev lyst i bann. Detta torde förklara att han miste dominustiteln. Birger gav till sin hustru Ulfhild hela Vadsbo hd i Västergötland.
Birger Filipsson lär enligt Rimkrönikan ha räknats till Bjälboätten, men förde annat vapen. Det är osäkert huruvida han hade några barn.

Tillbaka

Johan Filipsson av Aspenäsätten, död den 20 augusti 1280. Johan uppträder första gången som dominus den 22 mars 1272 i Gälakvist vid Skara i konung Valdemar Birgerssons sällskap. Johan var en av ledarna för stormanna-konfederationen mot Magnus Ladulås, varför han avrättades den 20 augusti 1280 tillsammans med brodern Birger, systersonen Johan Karlsson av Fånöätten och flera andra- se nedan.

Johan var gift med Ingeborg Svantepolksdotter som efter Johans död gifte sig med Tune Anundsson till Fagranäs.

Deras son Knut Jonsson blev riksdrots. Denne utnämndes 1310 till lagman i Östergötland och under två perioder innehade han det förnäma drotsämbetet. Hos honom och hans hustru Kristina Bengtsdotter växte den heliga Birgitta upp på gården Aspenäs.

Tillbaka

Det tredje folkungaupproret 1278 - 1280

Ur
Berättelser ur svenska historien, 1800-tal

De svenske herrarna framförde slutligen sin klagan för konungen själv. "Du älskar utlänningar, konung Magnus", sade de, "och sätter dem oss över huvudet, visande dem större ära än dina egna män".
De slutade med att varna konungen för främlingarnas listiga väsande. Konungen fäste emellertid intet avseende vid herrarnas tal. Ingemar (dansk riddare och slottsfogde på Gälakvist) var fortfarande konungens förklarade gunstling.

Herrarne vände sig då en dag till herr Ingemar.
"Du må veta, Ingemar", sade de, "att vi äro jämndugande män med dig, vad så vårt bord beträffar som vår ridderliga ära. Säg oss därför varför du föredrages framför oss. Vi är ej längre sinnade att tåla ditt övermod. Tager det ej en ända inom året, skall var man höra och se, att där skall ett äventyr ske."

Föga intryck gjorde emellertid herrarnas ord på gunstlingen. Han tröstade för mycket på konungens makt för att han skulle behöva falla dem till föga.
"Ni har klagat mig an hos konungen", sade han, "och har sagt sådana ord till honom att ni kunnen hellre ha tigit. Att konungen håller mig kär framför de svenske, det tackar jag honom för. Eller skulle jag kanske tacka eder därför? Faren I fort med eder vrede, jag hoppas att det icke varder eder till någon fromma." Därvid vände Ingemar Nilsson de svenska herrarna ryggen.

Men vi bör närmare känna de herrar som vi sett uppträda med sådana klagomål mot konungen och hans gunstling. Flera av dem skall ha varit gamla gråhårsmän, prövade i många föregående strider, och hade måhända bidragit med sina vapen till konungens upphöjelse på tronen. Nästan alla var de med konungen och med varandra på ett eller annat satt besläktade, var dessutom rika och utan jämförelse bland de förnämsta männen i riket.

Johan Filipsson syns ha varit den förnämste av dem allesammans och själva själen i deras företag. Han och hans broder Birger Filipsson var redan gamla män. Johan känna vi av det föregående, Birgers giftermål med Birger jarls syster (skall nog vara sonsons dotter) visar tillräckligt på vilket anseende dessa bröders släkt ägde.
Deras syster var gift med en annan mäktig man, herr Carl av Fånö, och dennes son Johan Carlsson hade förenat sig med sina morbröder, Filip av Runby och hans måg Holmger, samt en Anund Tunasson (tillhörig Ving-ätten, troligen stammande från Fagranäs) hörde även till de missnöjda.

Tillbaka

Sammansvärjningen

Desse herrar sarnmansvor sig nu mot konungen och Ingemar. År 1278 kom greve Gerhard, eller som han vanligen kallas, Gert, till Sverige. När han kom till Skara, mötte honom där hans dotter, den svenska drottningen (Helvig), och med henne följde herr Ingemar. På Gälaqvist, som då var en präktig borg med torn, vallar och gravar skulle de invänta konungens ankomst.

Johan Filipsson, Johan Carlsson och Filip af Runby befann sig då i trakten, och så fort de fått besked om att Ingemar var dem så nära träffades de och rådgjorde om vad som var att göra. Deras beslut var snart fattat.

De red med sina män till Skara och kom in i borgen som vimlade av tjänare tillhörande drottningens hov eller hennes fader greve Gert. Länge dröjde det icke förrän de träffade den de sökte. Den hatade Ingemar mötte dem. Hastigt drog en av herrarna sitt svärd och stack ned honom.

Ifrån Ingemars lik skyndade de att bemäktiga sig den holsteinske greven, vilket också lyckades. Han fördes fången därifrån till det väl befästade Ymseborg. Måhända hade de även haft för avsikt att försäkra sig om drottningen, men det lyckades inte. Hon undkom till ett närbeläget kloster (i Skara), full av oro och bestörtning över vad som skett.

Konungen verkar när detta tilldrog sig - mot slutet avår 1278 - ha befunnit sig i Jönköping. Han blev högligen bestört över vad som timat, och ännu svårare blev hans belägenhet när Johan Filipsson kom dragande nedåt Jönköping och kringrände slottet. Det var uppenbart krig emot konungen.

Helt visst var herrarnas avsikt med så väl detta som greve Gerts fångenskap att endast bereda sig försoningsmedel för mordet på Ingemar. Att de inte hade någon tanke som helst tanke på att störta Magnus från tronen, det utvisar tillräckligt det följande. Också var det lätt för honom att besvärja stormen. Han sände vänliga brev till de missnöjda herrarna och begärde dagtingan.

Herrarne gick genast konungens önskan till mötes, och då greve Gerts frigivande samt deras nedläggande av vapnen antogs som försoningsoffer för Ingemar syntes det goda förhållandet återställt. Herrarna gästade hos konungen och konungen hos dem, och så gick hela det följande året till ända.

Om våren sistnämnda år eller 1279 vistades konungen på Alsnö. Alsnö eller Adelsö är belägen inom Stockholms län och Färentuna härad i Mälaren och är den västligaste av de fyra öar som bildar häradet. På denna ö och på dess kungsgård vistades ofta konung Magnus.

I maj månad år 1276 var många herrar och förnäma fruar samlade här hos konungen, även av dem som föregående året burit vapen mot honom. Sålunda var Johan Filipsson och Birger Filipsson där liksom den senares husfru Ulfhild och hennes bror, konungens farbror, lagman Bengt från Östergötland. Konungen stadfäster till och med ett egendomsbyte mellan Birger Filipsson och hans husfru, varigenom hon erhåller gårdarna Ljungås och Frösberg i Västergötland mot Vi och Ho by vilka hennes man försålt till lagman Bengt.

Senare på året, i Oktober månad, var konungen hos Birger Filipsson och hans hustru Ulfhild på deras gård Ydö jämte en stor samling av förnäma herrar. Herr Johan Filipsson, herr Johan Carlsson, ärkebiskopen i Upsala samt biskoparna i Linköping, Skara och Strängnäs. Frågan om det ovan nämnda jordabytet var här åter på tal, och bekräftelsebrev utfärdades.

Under sådana förhållanden trodde herrarna att det framfarna var alldeles glömt. Så var det dock icke.

Tillbaka

Till Stockholm via Gälakvist

Konungen bjöd de nämnda herrarna till sig på Gälaqvist, och dit red de också allihop. De anade intet ont, de hade ju så många gånger sammanträffat med konungen sedan förlikningen var ingången mellan dem och honom utan att något ont från konungens sida vederfarits dem. Hur skulle de numera kunna ha något sådant att befara?

Knappt hade de dock anlänt förrän konungen kom dem till mötes. Konungens uppsyn var vred. De stod just där som Ingemar fallit för deras svärd.
"Minnens I" - frågade konungen - "det övervåld I här förövade då drottningen måste fly för er och greve Gerdt, hennes fader, av er togs till fånga. Minnens I herr Ingemar!"
Herrarna såg bestörta på varandra och på konungen, och herr Johan Filipsson stod i begrepp att svara då konungens folk skyndade fram och tog
dem allesammans till fånga.

De fördes sedan till Stockholm, där de insattes "innan ett torn vid Norrabro". Här satt de fångna tills de blev dömda till döden och att förlora sina gods eftersom de där "stämplat mot landets konung och hans män, vilka utgjorde en del av hans kropp". Den 20 Augusti 1280 blev de halshuggna.

Herr Filip af Runby skall ha undsluppit med böter.

Konungens hårda dom väckte mycket missnöje, så mycket mer som den ej öfverensstämde med Sveriges lagar, ty de blev dömda enligt den romerska lagen. I synnerhet harmades man över att även deras hustrur blev berövade sina gods. Enligt gammal rättssed hade mannen intet att råda över sin hustrus enskilda egendom. Hade mannen begått ett brott varigenom han förverkat sitt gods skulle hustruns egendom undantagas.

Tillbaka

Försoning med kärlek

Konungen sökte på alla sätt försona sig med de brottsligas anförvanter. Johan Filipsson och hans broder Birgers barn återfick av konungen sina fädernegods, och konungen var därvid så noga att då han under indragningstiden skänkt ett fiskvatten från Ymseborg till Gudhems kloster lämnade han därför fullt vederlag.

Även på annat sökte han vinna försoning, och, såsom det synes, hade han därvid en bundsförvant som i alla tider varit mäktig - kärleken. Ingemar Nilssons enka Helena var rik och vacker. Den mördade Holmgers son Ulf älskade henne och möttes av hennes genkärlek. Men de tillhörde förbudna led. Endast påven kunde lämna dem tillstånd att ingå giftermål.
Konung Magnus lade sig ut för dem hos påven och utverkade av honom detta tillstånd. Påven skriver i sitt svar att han meddelade detta tillstånd på det att den gamla tvedräkten måtte upphöra och freden i riket befästas.

Likaså hade en annan av de förnämsta männen i riket, Rörek Birgersson som varit bland konungens fiender, fattat kärlek till Helga Amundsdotter, också en av konungens fränder. Även denna förbindelse understöddes av konungen.

"Där finnes ej i riket" - skrev konungen till påven - "någon som är henne jämngod i börd och levnadsvilkor utom hennes släkt." Tillika framställer konungen som ett bevekande skäl för påven att bevilja den begärda dispensen, att genom detta giftermål mycken skada och fördärv för riket kunde undvikas, och fred och lugn vinnas. Påvens tillståndsbrev kom, och Rörek firade sitt bröllop med stolta Helga.

I detta försoningsverk stod konungens ädle broder Bengt troget vid hans sida. Konungen hade givit sin broder åtskilliga av de brottsligas till kronan indragna gods. Så hade han fått Räfstad, Haslum och Orlunda vilka blivit tagna från Holmger och Filip af Runby. Men han ville ej "att någon fläck av orättrådighet skulle vila på honom", och derför ville han ej behålla de undfångna godsen. Han förskaffade sig tillåtelse av sin broder konungen, liksom av Holmgers änka Helena, att få skänka dessa gods till Skokloster, och verkställe även detta beslut med de nämnda personernas samtycke.

Bengts gåva erhåller ännu högre värde om man känner att han ganska ofta just genom sin givmildhet var i stort penningbetryck. Gåvobrevet på de ovan nämnda godsen är utfärdat i Juli år 1282, och i augusti månad året förut måste han sätta gods som säkerhet för ett lån på 80 mark från Upsala domkyrka.

Även Filip av Runby synes ha av konungen återfått en stor del av sina gods. Han förekommer nämligen flera gånger efter denna tid bland rikets store omkring konungen, något som väl icke kunnat äga rum om han varit utan vad som även för hans tid var en av anseendets grundvalar - rikedom.