|
te
på Adelsö i Mälaren fanns
under den tidiga medeltiden en kungsgård som
första gången omnämns i en av kung
Sverker
d.y. |
författad kungörelse där han omkring år
1200 skänker mark till kyrkan i Uppsala,
bl.a. byn Sundby på grannön Munsö,
inklusive dess landbor och fisken.
Nästa
omnämnande sker då kung Magnus
Ladulås här på Alsnu i maj
1279 sätter sitt sigill under ett diplom där
han stadfäster fattigtiondena från Tiunda-
Attunda- och Fjädrundaland - se karta.
Magnus Ladulås vistades ofta på Alsnö,
liksom senare hans son Birger
och marsken Torgils
Knutsson som även de författat brev här.
Efter vad man kan utläsa av dessa var man här
endast under sommarhalvåret, kanske ville man inte
riskera att bli fast på ön under vintern. Magnus
Ladulås skulle ändå komma att dö
på en ö om vintern, men på Visingsö
i Vättern, vid juletid 1290.
De
kända urkunder som skrivits här på Adelsö
sträcker sig i tid mellan den 15 maj 1279 - 28 juli
1304. Mest
bekant är Alsnö stadga
som godkändes här vid ett möte med många
ärliga män och biskopar något av åren
1279/1280.
Tillbaka
Alsnö
hus
Ett
valhänt försök att illustrera Alsnö
kungsgård och hus med stenbryggan och hamnen (idag
en betesäng) åren 800 och 1000, stenbryggan
som också skall ha haft en stenpir, runstenens placering
och Björkö med Birka i fjärran, ca 2,5
km bort
Alsnö
hus tror man byggdes på platsen för den gamla
kungsgårdsbyggnaden. Husgrundens mått uppges
till att ha varit ca 29 x 12 meter, och som byggherre
anges Magnus Ladulås. Byggnaden som var av tegel
med källare av sten har haft två eller möjligen
tre våningar. Ett framträdande yttre trapphus
på södersidan ledde till övervåningen.
Alsnö
hus raserades mot slutet av 1300- eller i början
av 1400-talet, kanske att det stacks i brand under ett
anfall eftersom hela kullen där huset stått
befunnits vara full av armborstspetsar.
Byggnaden
anses ha varit den första icke kristna tegelbyggnaden
i Sverige. Enligt
Hadorph fanns här ännu under den senare delen
av 1600-talet murar kvar att se, och på 1850-talet
omtalas att man kunde se spår efter källarvalven.
Runt kullen där huset stod kan man ana flera olika
terrasser med spår efter byggnader.
Tillbaka
Gravhögarna
vid Hovgården
Gravhögarna
som kallas Kungshögarna. Den största högen
uppges vara
ca 45 meter i diameter och de övriga 15-25 m i diameter
Liksom
i Uppsala
förefaller högarna på bilden ovan vara
byggda uppe på en mindre åsrygg, vilket gör
att de verkar mer imponerande än de egentligen är.
Gravhögen
Skopintull är den enda undersökta högen
vid Hovgården, tillkommen omkring år 900
Tillbaka
Tolir
och Gyllas minnessten
Runsten
U 11 som stod nere vid den vikingatida hamnen.
Uppe på kullen till höger låg först
en kungsgård och sedan Alsnö
hus.
Tyd
du runorna! Rätt lät Tolir,
bryte i roden, rista dem åt konungen.
Tolir och Gylla lät rista (dessa
runor)
båda makarna efter sig till minnesvård
... Håkon bjöd rista.
Bryte
betyder fogde, och detta lär vara det tidigaste omnämnandet
av en sådan, detsamma gäller för omnämnandet
av en konung liksom för landområdet Roden -
se
en karta.
Länge
har man ansett att den nämnde Håkon som bjöd
rista skall ha varit kung Håkan
Röde, men idag vill man istället mena att
det skall ha varit jarlen Håkon Ivarsson som var
i tjänst hos västgöten Stenkil
omkring år 1065, som jarl över Värmland.
Tja, vem vet...?
Tillbaka
Björkö
Björkö
åtskiljs från Adelsö av Björkösundet,
här ca 500 m brett. Det öppna området
som ses ovan är Den svarta jorden där bebyggelsen
legat, med en ca 300 m lång pålspärr
i vattnet nedanför. Längst borta
till höger kan man ana Ansgarskorset som står
i en fornborg.
På
ön Björkö (Bierkö 1324) i Mälaren
begynte med början runt år 750 en bybildning
att växa fram. Vid den tiden var Mälaren ännu
en vik av Östersjön, och Björkös strandlinje
låg så dags drygt sju meter högre än
idag.
Pga landhöjningen hade den sedan höjt sig ca
två meter innan platsen övergavs på 970-talet
- så det måste ha varit rejäla träd
som användes till den pålspärr som skyddat
den vik vid vilken byn var belägen, pålarna
befinner sig fortfarande under vattenytan. På 800-talet
byggdes en stadsvall runt byn, kanske att pålspärren
är samtida med den.
På
Björkö finns drygt 2.000 gravar, varav nästan
hälften är arkeologiskt undersökta. De
fynd som påträffats pekar mer mot en långväga
handel än att invånarna skall ha sysslat med
plundring och röveri. Konstnärligt hantverk
och dyrbara lyxföremål från Kievriket
och Bysans är vanliga - se
en karta.
RAÄ
skriver på sin hemsida att "Resultaten från
utgrävningarna tyder på att det i Birka fanns
en välutrustad armé av yrkeskrigare. Bland
annat har man hittat rester efter en mäktig hallbyggnad
som kallas för Krigarnas hus".
Namnet Krigarnas hus kommer sig av att man funnit spjutspetsar,
delar av sköldar och rester av kistor där huset
stått. Den mäktiga hallbyggnaden
har varit 19 m lång och bestått av två
rum som haft varsin eldstad, men det har också funnits
hus av främmande typ på Björkö.
Tillbaka
Birka
och Hovgården i officiell historia...
RAÄ
skriver om Birka att "Sveakungen har varit aktiv
vid stadens grundande. Ett bildstensklot i låg relief
återfanns i ett av de understa lagren. På
klotets översida finns bilden av en örnfigur
i profil. Denna figur kan knytas till Uppsalakungarna
och deras uppgivna härstamning från Oden".
"Birka
var Sveriges första egentliga stad med omkring 700
invånare under sin storhetstid. Den anlades av kungen
- som själv bodde på Adelsö
tvärs över sundet - i syfte att utvidga och
kontrollera handeln i regionen. Kungen höll ordning
i staden och skyddade den från att härjas och
plundras på sina rikedomar. På Adelsö
ligger Hovgården som var kungens säte. Här
finns många lämningar, från vikingatiden
och framåt. Vid medeltidskyrkan finns flera större
gravhögar. De tre största kallas Kungshögarna".
Stockholms
läns museum: "Hovgården var den vikingatida
kungsgård varifrån verksamheten på Birka
leddes och beskyddades. En av de kungar som regerat där
och är känd till namnet hette Björn. Han
var den som välkomnade den kristna missionären
Ansgar som kom till Birka 830. Vid Hovgården finns
stora högar i vilka flera av vikingatidens uppländska
kungar anses ligger begravda. I de tre största vilar
enligt en folktradition kungarna Erik, Björn och
Olof. Enligt Ansgarsbiografin var Erik så mäktig
och betydelsefull att svearna räknade honom till
gudarna. Möjligen var det Erik som låtit anlägga
Birka".
Tillbaka
...
eller var Björkö en handelsplats för östermän?
"Sveakungens
birka" säger Riksantikvarieämbetet. Andra
vill mena att kungen aldrig satt sin fot i Birka, att
platsen aldrig varit befolkad av vikingar och varken styrts
av någon kung eller haft någon kunglig hird.
Istället menar man att handelsplatsen på Björkö
i tid mer sammanfaller med handelsvägarna över
Östersjön, utmed Volga och handelsleden till
och från det som vikingarna
kallade för Särkland, se
en karta. Många
av gravarna är av en klart öst- eller sydeuropeisk
typ.
Björkö
övergavs dessutom någon gång runt 970-talet,
vid den tid då möjligheterna till handel på
floderna i öster upphörde pga att turkarna erövrat
khazarernas områden. Kanske var Björkö
en frihandelsplats där man inte behövde betala
skatt, annars förefaller ju placeringen ute på
en ö vara en smula obekväm.
Om
det inte var till Björkö som Ansgar
kom så har platsen aldrig hetat Birka. Den ende
samtide skribent som nämner Birka är den tyske
ärkebiskopen Rimbert i sin biografi över Ansgar.
I de fornnordiska sagorna
nämns Birka över huvud taget inte alls. När
sedan Adam av Bremen
skriver om Birka har platsen varit övergiven i ca
100 år. "Birka är götarnas stad och
belägen mitt i sveonernas land, inte långt
ifrån det tempel som heter ubsola
och som sveonerna
räknar som allra mest ansett när det gäller
gudarnas dyrkan". Några spår efter den
kyrka som Ansgar skall ha byggt och som Erimbert skall
ha verkat i har man dock inte påträffat på
Björkö.
Adam skrev också att Birkas hamn var skyddad av
osynliga stenmassor över en sträcka av mer än
hundra stadier (ca 18,5 km) vilket skulle bli många
varv runt Björkö...
Tillbaka
Birka
menar man skall ha övergivits efter att landhöjningen
gjort det svårt för skeppen att kunna ta sig
fram, och att Sigtuna
istället skall ha övertagit dess roll som handelsplats.
Men då båda platserna använde sig av
Mälarens vatten så förefaller inte detta
särskilt troligt, även om det tidsmässigt
stämmer väl överens. Ännu i början
av 1200-talet låg Stockholms
strandlinje fyra meter över dagens nivå.
Läs om Ibn
Fadlands möte med nordmännen på 900-talet.
(Endast
en dryg distansminut sydväst om Björkö
finns en
runsten som talar om en sådan handelsresa, dock
rest ca femtio år efter att Mälar-Birkas era
var slut - Ingvarståget).
Se
Dag Stålsjös Strövtåg
till Birka på SVT:s Öppet arkiv
Se
en karta över folklanden
Källor:
RAÄ
Vikingatidens ABC
Nordisk familjebok 1904
SD
Jarlens sekel - Dick Harrisson
Tillbaka
Alsnö
stadga
Originalet
till Alsnö stadga finns inte bevarat, utan är
känt tack vare två avskrifter från 1300-talets
första hälft vilka båda utgjort bilagor
till Västgötalagen.
Den äldre av dessa som är från omkring
år 1325 skall ha tillhört och kanske också
kopierats av den västgötske Vidhemsprästen.
Dokumentet är daterat på alnu æptir
wars hærræ føzllo ðagh. þusæn
arum. oc tu hundræð. oc attatighi. oc fæm
arum (Alnö efter vår herres födelses
dag, tusen år och tvåhundra och åttio
och fem år). Detta menas dock vara fel då
flera av undertecknarna av brevet dog 1281, men kan också
vara en uppdatering av stadgans innehåll, gjord
några år senare.
Stadgan
innebar bl.a. att den som ställde en tungt beväpnad
ryttare i kungens tjänst erhöll skattefrihet,
ursprunget till adeln. Av de namngiva undertecknarna kan
man se att flera av dem redan benämndes som riddare
- ridðærær. Notiser om riddarslag,
dubbning till riddare, förekommer från 1285.
Tillbaka
Alsnöstadgans fyra huvudpunkter:
- 1.
Förbud mot våldgästning samt föreskrift
att det i varje by skulle tillsättas en rättare
vilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum
åt de resande.
-
2. Förnyelse av Birger
Jarls stadgar om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid
och tingsfrid samt förbud mot våldsverkan
efter given frid och ingången förlikning.
Den brottsliges lösegendom skulle delas lika emellan
konungen, häradet och målsägaren; brottslingen
själv skulle dömas fredlös, vilket skulle
räcka till dess att den förorättade bad
om nåd för honom och till dess han betalade
40 markers böter.
-
3. Frihet från skatt till kronan (frälse
- frälst från skatt) lämnas åt
konungens och hans broders män samt dessas brytar
(förvaltare) och landboar (arrendatorer), åt
ärkebiskopens och biskoparnas
svenner samt åt "alla de män, som tjäna
med häst, vem helst de än tjäna",
dvs en kungens krigarklass att kunna användas mot
de oregerliga stormännen.
-
4. Förbud för ämbetsmän att lägga
olaga skatt på bönderna och att utkräva
gengärd (underhåll å resor) eller skjuts
av dem.
Med
vid mötet var: ärkebiskop
Jakob i Uppsala (Jacob Israelson, farbror till Birger
Persson), biskop Anund i Strängnäs, biskop
Kettil i Finland, biskop Asker i Växjö (senare
dömd för att ha hållt sig med fyra kvinnor).
Riddarna (ridðærær) Bengt (kungens bror,
sedermera biskop i Linköping), herr Ulf Karlsson
(troligen med vid Ettak
1277), lagmannen Bengt (av Bjälboättens
lagmansgren), Magnus Jonsson (Ängel), Svantepolk,
Ulf Holmgersson (ätten AMA), Anund Haraldsson, Knut
Matsson, Rörik
Algotsson, Karl Haraldsson, Torsten "hunwizssun",
Bengt Jonsson, Ragnvald "ræwær",
Ragnvald Ingesson, Brynolf "botillærssun",
kanslern Bengt som var ärkedjäkne av Uppsala,
prosten Anders och prosten Jon.
Tillbaka
I
stadgan kan man läsa mellan raderna att den eller
de som sig sammansvärjer mot kungen skulle kunna
avrättas - läs om bröderna
Filipsson som avrättades i augusti 1280 efter
det
tredje folkungaupproret, och avrättandet av Karl
Algotsson efter brudrovet av Svantepolsks dotter Ingrid
i Vreta 1288.
Tillbaka
Alsnö
stadga
-
avskrift i Svenskt Diplomatarium -
Magnus
sweæ konungær oc gøtæ mæð
guz naðum. Sændir alium þem mannum ær
þættæ breff se oc horæ. guðz
kwæðiu oc sinæ nað. Vir kyænnums
þær vidþær. at aff þet walð
guð hawir hos .i. skippæt. hører hos
þæt at huxæ oc stadwæ. ær
guz vari heðþer. oc þerræ mannæ
þærwir sum rikit byggiæ.
1.
En hær hawir wærit .i. wart riki en vsiðþær
længi. at allir þær mæn vm rikit
faræ. aldrigh æru þer swa rikir. at
þer williæ eigh gistæ fatøkræ
mannæ hus. oc allæn sin cost hawæ vtæn
pæningæ. oc nøtæ þæt
vp enæ littlæ stunð. ær hin fatøke
hawir længi arwuðþæt fore. Oc mæþ
þy at aff slicum vsið. combær baþi
oft mykil lifsins wadþi. oc swa siallinnær.
þæ hawm wir þæt sua skippæt.
mæð sniælræ mannæ raðþi.
baði biskuppæ. oc swa annaræ ærllika
mannæ. At allir wæghfarændæ mæn
skulu sialwir sær kost radþæ. oc ingin
skal þær skullughær wæræ
till þem nokot at giwæ. Oc þær
till at þættæ matti hældær
haldæs. þa wilium wir at en maþær.
skippis til .i. hwarium by. þæn sæliæ
skal wæghfarendæ mannum. þæt þer
wiðþær þurwu. ællær
oc till annaræ mannæ rættæ. þerræ
þær þem ffar þæt þer
wiðþær þuruu fore þerræ
pæningæ. En væghfarande man wærþær
rættær til manz. oc wil þæn eigh
ær han ær rættær til. hanum sæliæ
þærwir sinær. bøte .III. markær
.I. konongi oc J. væghfarændæ .Y.(manni)
þem eigh fek sinær þaruir. Æn.
þridiæ skipttis .i. twa løte. taki
.XVI. ørtoghær. hæræð. oc
.VIII. ørtoghær rættærin. Hwar
hæræzhøfðenge skipi rætæræ
.i. sinu hæræði. ællær bøte
konongi .III. markær. Viliæ eigh bøndær
wiþær takæ. bøte hwar .VIII.
ørtoghær. Rætti eigh meræ .a.
en bondæ æn twa hæstæ. oc sæli
baðþi høø oc korn oc ællær
sinær þærwir for sinæ pænningæ.
Æn þa rættærin wil hwarti wæghfarændæ
.Y.(manni) af sinu sæliæ oc eig til annars
rættæ. mæð þy at han ær
waldughæri æn annar. þa bøte
oc swa mykllu meræ fore brut sin. oc wæri
þæt sæx markær. II. konongi. II.
hæræði. oc .II. wæghfarændæ.
manni. Æn fa æn þer þrættæ
sin .i. mællum. rættærin. wæghfarendi
.Y.(mannin) oc þæn sum til ær rættær.
oc sighær hwar annæn eig hawæ ræth
gørth adrum. þa sætium wir þem
allæ til fiærðhuns nempð aff hæræðinu
til wærn. mæþ þem skiælum.
at wæghfarændi .Y.(mannin) lysti fore grannum.
ællær for skiælicum .Y.(mannum) af hærædþinu.
þa han bort ffoor. at han fek eigh sinær þarwir
at køpæ .i. slikum. by. for sinæ pænningæ.
Æn þæt ær oc swa stundum. at mæn
williæ off dyrt sit gooz sæliæ wæghfarændæ
mannum. oc þy. wilium wir at wæghfarændæ
.Y.(manni) sælis sinær þærwir.
swa sum almænnilik køpp ær .i. landenu.
oc þa æn nokor ær þæn. ær
f æt wil hemulikæ takæ til sin. at køppæ
þæt in. ær han hawir eig sialwær.
oc han matti wæghfarændæ .Y.(manni)
vtt sæliæ. þa sæli han sum dyræst
gitær han. swa þyt hwaru at fylghæ ma.
Nu fore þy. at þæt ær ingti at
sættiæ rættin. vtæn at han haldis
æptir. þa wilium wir þæssæ
waræ skippæn swa wiþær lagh festæ.
at hwar sum takær nokot wtæn þæss
wiliæ sum .a. þa wilium wir. at þæn
takis linlikæ. vtæn barðaghæ. oc
fores os. swa þyt hwaru. at han hawi dagh. vm sæx
vkur. at bøtæ .XL. markær fore ranith.
þæt han giærþi. oc þa æn
han bøter eigh .XL. markær i. þem sæx
vikum þa wilium wir at han fores os. þæssæ
.XL. markær skulu skiptæs .i. þre løte.
takær en lot konongær. annæn. hæræð.
oc þriðiæ þæn sum ranit war
wið gørt. Wærdær þæt
swa at þæn sum rænt hawir flyr vndan.
oc skiærs up buðkaflli. buðþæs
hæræðinu. at takæ f æn man.
hwar sum eig combær till bøte .III. markær.
Wærðar þæt oc swa at nokor skiær
vp budkafllæ. vskiælikæ. oc faræ
mæn æptir hans orðom wiliæ takæ
man sakløsæn. bøte .III. markær
þæn vp skar. æn þyt hwaru at þer
fangæ eigh mannin. þa æn han wærðær
fangin. oc faar han siþæn fiærðungs
nemð for sik. at han ær sakløs. þa
bøte þæn ær buðkafllæ
vp skar. ællær þæn fyrst førþe
.XII. Markær. taki .IIII. konongær. IIII:or.
hæræð. oc .IIII. þæm vskiælikæ
warð takin. Æn þem allæ ær
fulghdu af haeræðinu til at takæ han.
þa gifwm wir sakløsæ. Flyr þæn
bort undæn sum slik sak wærdær giuin.
þa scal hanum en rumæn dagh giwæ. til
answaræ. at comæ. af þem daghi. scal
han hawæ manæðæ fræst. at
bøtæ swa mykith. sum fyr ær saght.
æn han falz. ællær wæri siþæn
vtlæghær. Wærdær oc swa at nokor
þæn ær sandær at slikri gærningh.
hører nokrum hærræ til .i. landinu.
oc haldær þæn hærræn hanum
siþæn han far wart bref, at han scal þæn
samæ bort lætæ. vm fiughrten nættær.
bøte .XL. markær. Ællær wæri
sic mæð sinum en eð. Æn þa æn
nokor annar .Y.(madþoer) haldær hanum. æn
þyt hwaru. at han eygh wart breff far. þa
bøte þyt hwaru .XL. markær. þæt
wærdær oc swa oft. at þæn sum
giarðinæ gior. at han callær sik adþru
nampni. æn han heter. oc slæppær swa
vndæn. oc annar .Y.(madþær) wærðær
takin for han. f æn eygh til gørðe. þæn
sum swa wærðær takin. han skal wæriæ
sic mæð .XII. .Y.(mannum) þem han war
þa mæð. ær giarninggin six gørð
waræ. Far madær eigh fødþo hwarti
mæð bøn ællær mæð
pænninghum. ærw þær til witni.
þa lofwm wir hanum at takæ swa mykit. sum
han ma sær fyrstum hiælppæ mæd.
oc giældi swa mykit fore. sum almænnilik køpp
ær .a. Mæð þy. at þæt
ær oc wæl wærðhughut. at fer hawi
meræ frælsi sum wærðughir æru.
swa oc fer sum meræ ærwðæ for os.
fa takum wir vndæn þæssi gistnigh. fyrst
allæ varæ garðæ. swa biskupæ.
oc riddæræ. oc swenæ til wapn. swa at
þer skulu ingæ skulð bæræ.
þær til. æntiggiæ giwæ ællær
sæliæ. vtæn þer sialwer wiliæ.
2.
Ellighær wilium wir oc þy mal ær war
faðir skippæði rikinu til frælsis.
oc til naðþæ. attær nyæ. oc
festum þem mæð wart walð. oc warum
edðe. oc aldræ þerræ fræmstu
mannæ .i. rikinu æru. Et ær þæt.
at hwar sum huggær. allær dræppær
nokon .i. sit sialfs hus. ællær annars manz
hus. þa skal alt þæt han .a. skiptæs
.i. þre. løtte. takær en konongær.
annæn hæræð. þriðiæ
sacsøkie. oc þæn sum giærðinæ
gørðe. se vtlaghðær .e. til þæn
biðær fore hanum. ær han hawir brutit
wiðær. oc bøte os siðæn .XL.
markær. Slikæ samu hæmð sculu allir
þer hawæ. sum quindi walføræ.
ællær dræppær. sarghær .i.
kyrkyu. kyrkyugarðhum. ællær .a. þingum.
ællær gangær .a. gruð. oc gøræ
sæth. ællær takær man fore annars
manz giærð. ællær huggær lim
af manni, oc at þæssi war skipæn mati
enæ lunð hallæs iwir alt rikit. þa
wilium wir. at hwar sum ffaar at giæræ aff
þæssum nokot nu æru vptalð. at han
wæris annattwæggiæ mæð alðri
hæræðz næmpð. ællær
fællis. oc hwar sum faar at gøræ nokot
af þæssum nv ærv vp talð. þa
skal han alðrig frið ffa. fyr æn han þæn
sami biðær fore hanum sum husit atti. ær
giærningin ær giorð .i.
3.
Ellighær mæðær þy at þæt
ær wæl wærðuct. at þer sum
os fylghiæ frammarmer baðþi mæð
raðhum oc hialpp. at þer hawi mere æru.
þa giwm wir allæ waræ mæn. oc
wars kyæræ broðþors bænðigs.
oc allæ þerræ bryttiæ. oc lanbo.
oc allæ þa .i. þerræ goz æru
liðughæ. af allum konongslicum ræt. swa
oc allæ ærkibiskupsins swenæ oc allæ
biscupænnæ swenæ. Wiir wilium oc at
allir þer mæn ær mæð ørs
þiænæ. at þer hawi þæt
samæ frælsi. hwem sum þer þianæ
hælst.
4.
Wir hawm oc swa skippæt. at ingin þæn.
ær læn hawir. læggi nokor alagh .a.
bøndær. ællær þunggæ.
swa wist han vil eygh sin læn mistæ. vtæn
þæt se þerræ goðwili. Wir
firibiuðum oc þæt at bøndær
giæri eigh gengiærð. lænsmannum.
vtæn þer sialwer wili. eigh hællær
þa þingæs æn vtæn þingh.
Wir wilium oc at ingin man taki sær skyuth af bondom.
vtæn han hawi wart breff þær til. hwar
ællighæs takær skyut af bondom. oc faar
han nokræ acomo af eghændænum. þa
se hun vgilð. oc wærðær han fangin.
þa løse sik. swa sum eghændæns
dombær ær til. oc þæs ær
æmni ær fangin ær. Læggium þy
hær harðæ ræffst wiðær.
at flæstir þer swa takæ. æru swa
hærðis løser. at þer vandæ
eigh hwat bonden faar sit attær. ællær
eigh. æn þer gittæ syst mæð
sinær þarwir oc syslur.
5.
Wið þæssæ waræ skippæn
waru wiðær mangir ærllikir mæn.
oc gawu þær ia til. oc sworo at þer
sculðu hanæ haldæ. oc stærkiæ
mæð alt þæt þer gatu. þær
waru wiðær biscupær. Jacuppær ærchibiscupær
af vpsalum. Biscupp anundær af strængiænæs.
Biscup kyætil af finlanði. Biscup aszur af wæxsio.
þær waru oc wið ridðærær.
ffyrst war brodþer. Bændictær. hærra
vlwar karlssun. hærræ bændict laghman.
Magnus ionssun. Swantæpulkær. Vlwar hulmgerssun.
Anundær harals sun. Knutær mattiossun. Rørikær
alguzssun. Karl haralssun. Thorsten hunwizssun. Bændict
jonssun. Rangwaldær ræwær. Ranwaldær
Ingæssun. Bryniulwær botillærssun. þær
war oc wið hæræ pætær war
kanceler. hæræ bændict ærchidiakn
af vpsalum. Prowæst andres. oc Prowæst Jon.
Nu þær til at þæssi mal ær
wir hawm nu vp talt. mattu hawæ fullæ fæstu.
þa lætum wir wart insighlli fore þættæ
bref sættiæ. Oc war þættæ
skippæt. oc scriwæt vi. alnu æptir wars
hærræ føzllo ðagh. þusæn
arum. oc tu hundræð. oc attatighi. oc fæm
arum.
Vid
jämförelse mellan de båda avskrifterna
av stadgan finns ett flertal avvikelser
*
* * *
Alsnö
stadga 1280 var till förmån för stormännen
medan kyrkan fick sina privilegier utfärdade år
1281, detta i samband med att Magnus maka Helvig kröntes
till drottning i Söderköping
som vid denna tid kunde räknas som rikets huvudstad,
även om beteckningen då ännu inte fanns.
Anledningen var naturligtvis den från Östergötland
kommande Bjälboättens
tillträde på tronen.
|