edeltidens katolska biskopar och präster verkar endast ha varit marginellt mer fromma än vad de värdsliga stormännen var. I sin egenskap av överhuvuden i sina respektive biskopsdömen hade de

Vid slaget vid Fotevik år 1134 lär fem biskopar och ett sextiotal präster ha dödats under strid.

År 1185 ledde biskop Absalon i Lund sina trupper i Pommern. Hans efterträdare, brodern biskop Andreas, var i Estland från år 1206 där "han verkade för kristning" och år 1219 deltog han i slaget vid Lyndanis.

Biskop Thomas i Åbo stred tillsammans med Birger Jarl på Novgorodsk mark, förfalskade påvebrev och torterade folk till döds.

Mot slutet av 1200-talet hjälpte Jens Grand till med att gömma kung Erik Klippings mördare på Hunehals.

År 1506 meddelade biskop Ingemar i Växjö att många av hans män dödats eller sårats i strider i Småland vilket gjorde att han inte kunde sända mer trupp till Hossmo kyrka.

Linköpingsbiskopen Hemming Gadh ledde själv de trupper som anföll Kalmar slott och intog detsamma år 1510. Han svor som en borstbindare och var känd för att gärna besöka krogar och horhus.

Och de vanliga prästerna var inte bättre de - läs vad som beslutades vid Skänninge möte år 1248.