ungasonen Johan Sverkersson föddes i Östergötland år 1201 och var son till kung Sverker d.y. Karlsson.

Tillbaka

Ur
Svensk Familj-Journal 1876
(språkligt uppdaterad)

Johan Sverkersson och Erik Eriksson

Då Erik Knutsson från Eriksberg i Västergötland dött år 1216 blev Johan Sverkersson tagen till kung. Någon egentlig tronarvinge efterlämnade kung Erik inte, endast några döttrar som inte kunde ha varit mer än några år gamla.
Men - snart efter han dött födde hans drottning Rikissa en son som fick namnet Erik, efter fadern.

Johan Sverkersson och Erik Eriksson var då de enda som på grund av arv kunde göra anspråk på kronan, även om riket vid denna tid egentligen var ett valrike. Men av sed gick kungakronan i arv mellan de gamla kungaätterna.

Johan räknade själv sin regeringstid från år 1216. Han var då mycket ung, enligt en uppgift i kung Sverres saga blott femton år, och i Västgötalagens konungalängd skriver man om honom att »han var barnslig till åren».
Själv kunde Johan Sverkersson ju ej föra sin sak, men han hade mäktiga män omkring sig, och det verkade väl då som om någon tronstrid ej borde komma i fråga mellan den femtonårige Johan och den årsgamle Erik.

Men lille Erik hade en mäktig förespråkare, nämligen Danmarks mäktige konung, den genom sina segrar och erövringar så vittberömde kung Valdemar Sejr, herre över Danmark och hela den tyska nordkusten.

Tillbaka

Danske kung Valdemar Sejr

Valdemar Sejr åtog sig sin systerson Erik Erikssons sak och förklarade att riket var Eriks såsom arv efter fadern kung Erik.
Stormännen i Sverige bekymrade sig dock föga om denna den danske konungens inlaga, istället rustade man för Johan Sverkerssons kröning i Linköping.

Då stämde Valdemar ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar att inför påven i Rom försvara sin och kung Johans sak mot hans systerson Erik, å vilkens vägnar han ville ivägsända en delegation från Danmark.
Ingen av Johans anhängare fäste sig emellertid vid denna stämning inför den romerska stolen...

En bulla kom visserligen från påven Honorius III som uppdrog åt trenne tyska biskopar att med noggrannhet undersöka de svenska biskoparnas förfarande. Hade de förrättat kröningen sedan konung Valdemar hänskjutit saken till påvens avgörande skulle en viss tid föreläggas ärkebiskopen av Uppsala, inom vilken han ägde att tillsammans med en annan av de skyldiga biskoparna och fullmäktige från de övriga infinna sig vid den »apostoliska tröskeln» (Rom), för att där stå till svars för den sidvördnad de visat den heliga stolen. Efterkom de ej detta skulle de bannlysas.

Denna påvens skrivelse, liksom den påföljande, hade dock ingen som helst verkan. Kung Johan var och förblev kung, och varken kung Valdemar eller påven syns ha vidtagit några fler åtgärder...

Tillbaka

Prästerskapet gynnades

Tydligen var det i huvudsakligen prästerna som verkade för upphöjelsen av Johan Sverkersson.
Den unge kungen belönade dem genom stadganden till deras förmån, som gör hans kröningsår särdeles märkligt inte blott i svenska kyrkans historia, utan även i avseende på utvecklingen av hela vårt samfundsväsende.

Kung Johan bekräftade nämligen det året de fri- och rättigheter som hans far kung Sverker givit prästerna och som lade grunden till det andliga frälset, och därtill ökade han ännu ytterligare dessa privilegier då han gav prästerskapet i allmänhet samma rättigheter som hans företrädare, Erik Knutsson, givit Riseberga kloster.
Han förklarade nämligen att alla sakören (böter) som ådöms kyrkans personer eller eljest för brott begångna på kyrkans eller de andligas grund och mark skulle tillfalla biskopen.

På dessa privilegier sökte och erhöll biskoparna sedermera den romerska stolens bekräftelse.

Tillbaka

Biskop Karl Magnusson

Biskop Karl i Linköping var Johan Sverkerssons kansler och konungen kallade honom för sin frände.
Han var Magnus Minneskölds son och således Birger Brosas brorson. Karl verkar ha varit en kraftfull och verksam man i kyrkans angelägenheter, inte bara inom sitt eget stift.
Bäst visade han sitt nit i detta avseende genom sin död, varom berättas här nedan.

I vad hans verksamhet skulle yttra sig är lätt att inse.
Kyrko-och klosterbyggnad var det huvudsakliga. Vidare sökte han på ett lämpligt sätt fördela tionden, och förnyade tillsammans med ärkebiskop Andreas Sunesson i Lund en äldre förordning om visitationer på ön Gotland.
Dessa skulle verkställas vart tredje år av biskopen i Linköping, som då skulle fara över halva landet.

Varje sockenpräst som på en sådan visitationsresa besöktes skulle ge biskopen tre måltider och hans socknemän ställa fjorton hästar till biskopens begagnande.
Den del av ön som icke besöktes skulle med en viss penningavgift av varje kyrka ersätta biskopens möda.

På sin kröningsdag gav konung Johan åt biskop Karl, såsom ett bevis på sin sonliga kärlek för all den ära och tro biskopen visat honom, så i motgång som medgång, ett jordagods av sitt fädernearv till evärdelig ägo för Linköpings biskopsstol.

Tillbaka

Biskop Bengt II i Skara

Biskop Bengt II i Skara var för dessa tider en man av mycken betydenhet och stort inflytande. Det ovan nämnda kungabrevet, varigenom åt biskoparna skänktes de sakören som föll av kyrkans lantbor, är i första rummet ställt till biskop Bengt i Skara.
Han skall enligt biskopslängden ha varit en sträng och brådsint man, såväl mot lekmän som klerker, och ha förött mycket gods, och när han for omkring landet var det mera som en världslig herre än som biskop.

Så stort följe av 'Väpnade män hade han med sig, och mängden af biskopens hästar och hans kostsamma hofhållning i öfrigt gjorde, att han måste pålägga sitt stift svåra utlagor och sammanskott. Så förvaltade han stav och stol, att han samlade härvapen, brynjor och sköldar", heter det i biskopslängden.

Tillbaka

Vad som här är nämnt om biskop Bengt gäller dock i allmänhet om de höga prelaterna på den tiden. Ty i ett praktfullt och kostsamt levnadssätt hade de hunnit långt från de första missionärernes fromma enkelhet, och helt och hållet glömt Kristi bud till sina apostlar och de första lärarnas till sina utskickade, att leva av eget, ej av de omvändas arbete.
Men det var alldeles naturligt att så skulle gå, då kyrkans högsta platser redan eftersträvades av rikets mäktigaste släkter, av konungarnes fränder.

I dessa tider av beständig oro och beständiga krig var det också lätt för en biskop att bli inblandad, i synnerhet som hans råd icke blott ofta efterfrågades, utan även var det gällande.

Vid konung Johan Sverkerssons kröning i Linköping var biskop Bengt med, och mellan honom och påven i Rom rådde så nära gemenskap, att den senare ville genom biskop Bengt till och med meddela ärkebiskopen i Upsala sina föreskrifter.

Denne biskop dog på en visitationsresa i Uplanden, varmed troligen icke menas landskapet Uppland, utan den trakten kring Kinnekulle, där nu Västerplana, Medelplana och Österplana socknar ligger.

Tillbaka

Folkungarna

Bland världsliga stora män har vi nästan överallt i landet endast Folkungar. Varhelst där fanns en förnämligare och mera framstående plats i samhället, så finner vi den upptagen av en Folkunge.
Att följa dessa Folkungar i spåren, där de så småningom utvidgade sin makt och sitt inflytande tills slutligen all makt inom riket låg i deras hand, är omöjligt. Att så var, visa oss de följande händelserna.

Birger Brosa, den mäktige jarlen som hade en änkedrottning till gemål och en konung till måg, som i sin gård emottog konungasöner och skänkte dessa råd och hjälp, och om vilken hävderna icke har annat än gott att förmäla - honom har vi sett framträda och handla, om vi så få säga, i förgrunden. Han skymmer till och med undan själve konungen. Och sedan hans tid tillhör historien mera hans släkt än konungasläkterna.

Tillbaka

Efter honom bekläddes det numera så viktiga jarlämbetet uteslutande av Folkungar. Om denne Birgers söner hörde vi konung Sverre Sigurdsson, en av sin tids märkligaste män, utmärkt både såsom människa och konung, fälla det yttrande »att de voro kända af alla».

Vida viktigare för oss än jarlens söner är hans broder Magnus Minnisköld. Hans vackra och betydelsefulla tillnamn - minnisköld betyder på vårt nuvarande språk kärlekssköld, ty minni är kärlek - tyckes göra oss berättigade till det spörsmålet
i hävderna: varför och varav fick han detta tillnamn? Men hävderna tiger och visar oss endast namnet.

Man har gissat att Magnus Minnisköld var en av dem som stupade i slaget vid Lena. Mera än en gissning blir dock detta ej, och den stöder sig på en gammal uppgift som säger att en vid namn Magnus stupade i det nämnda slaget.

Tillbaka

Ingrid Ylva

Magnus Minnisköld var gift med Ingrid Ylva. Om henne hava några sägner hunnit till vår tid, ehuru man om hennes fäderne känner intet visst, och vi anse överflödigt att här anföra alla gissningar.
Vanligen antages hon som dotter till en Sune Sik som skall ha varit son av Sverker den äldre.

Sägnerna om henne tillhöra ett gammalt folkungagods, Bjälbo, detsamma där vi såg konung Knut Eriksson vinna sin blodiga seger över de sverkerska prinsarna.
Bjälbo jarlasäte tror man har legat väster om Bjälbo kyrka, vilken självär så gammal, att hennes ålder väl hinner upp till dessa tider.

Man har väster om kyrkan funnit en stengrund som man tror tillhöra gamla Bjälbo gård. Flera namn på gårdar i trakten anses även stamma från det forna jarlasätet.
Så skall jarlens hirdmän eller hovmän ha haft sin boning där nu Hofgården ligger, jarlens fogde bott på Fogdegården, och Blockhusgården har sitt namn av en forntida befästning eller ett blockhus. Rusthållet Trädgården skall ligga där fordom slottsträdgården låg.

Tillbaka

Ingrid Ylvas kamrar är belägna i själva tornet till den gamla kyrkan, vars tjocka gråstensmurar vittnar om hennes höga ålder, på samma gång som tornet, vilket har 6 1/2 alnar tjocka murar och är uppfört av huggen kalksten till samma bredd som kyrkan. De nämnda kamrarna ligga i tornet, den ena ovanom den andra.
Sägnen förmäler, att Ingrid Ylva under ofredstider dragit sig undan till dessa tornrum. Ännu år 1669 skulle i dessa rum funnits kvar av Ingrid Ylvas husgeråd.

Fru Ingrid skall vidare - förmäler sägnen - ha varit begåvad med en stor spådomsanda och ibland annat fällt det yttrandet om sin ätt, »att så länge hennes hufvud stod upprätt, skulle ätten icke dö ut».
Det var på sitt yttersta hon hade detta yttrande, och hon var då mäkta gammal.
Emellertid - så förmäles det - skall hon efter sin död blivit inmurad i upprätt ställning uti en pelare i sakristian, för att sålunda förekomma ättens utgång.
I en fyrkantig murad stenpelare till höger om dörren i sakristian trodde man Ingrid vara inmurad, tills man i förra århundradet (1700-talet) fann sig därutinnan bedragen.
Kyrkan skulle nämligen då till en del ombyggas, och då därvid sakristian revs fann man intet tecken till någon ihålig pelare, icke heller till någon inmurad kropp.

Det är dock sönernas minne som fört med sig till sena eftervärlden Magnus Minniskölds och Ingrid Ylvas. Tvenne av dem är utan gensägelse sin samtids och yppersta män.
Om den yngre av dessa få vi under det närmast följande ge konungen tillräckligt tillfälle att tala.

Tillbaka

Lagman Eskil Magnusson

Eskil (eller Askel) var den äldre av Ingrid Ylvas söner. Han var lagman i Västergötland och intager en betydande plats i dessa tiders och deras båda sista konungars historia.
Han skildras som en man kunnig i alla rätter och i all måtto väl skickad för sitt kall så att han visste säga vad rätt och lag var. I lärdom kunde han mäta. sig med klerkerna så att han deruti ej gav någon efter.

Prästerna var på den tiden i allmänhet de enda hos vilka lärdom fanns. Att vara lärd som en klerk, ännu mer att i lärdom ej överträffas av någon, antyder således ensamt för sig en ovanlig man.

Manhaftig var lagman Eskil därjämte, och väl förfaren i allt vad till svärd och strid månde höra.
I råd och dåd var han en man för sig med sådan gåva av Gud, att framför andra män han ägde ett stort förstånd och skicklighet i allt och övergick alla rikets hövdingar.

»Hvad må jag nu mera om honom säga» - yttrar hävdatecknaren vid Västgötalagen - »utan detta, att sent födes en annan slik man.»

Eskil skall ha varit särdeles verksam i sitt kall såsom lagman. Med största omsorg sporde han och letade efter Lums (Lumbs, Lumbers) och andra gamla lagar till kännedom om landets bruk i fordom tima, och då han fann dem, begrundade han dem med mycket snille och urskiljning. Han lade sålunda grunden till den äldre Västgötalagen.

Tillbaka

Lagman Lumber

Lagman Lumbr eller Lumber nämnes som Västergötlands förste lagman, och gjorde en samling av Västgötarnas domarregler som efter honom fick namn av Lumbs lag, liksom Vigers flockar inom Uppland fick namn av sin samlare och ordnare Viger, som skall ha levat på Ingjald Illrådes tid, och om vilken det heter i företalet till Upplandslagen, att »han var en hedning i heden tima».

Lagmanslängden vid Västgötalagen säger om Lumbr, »att han var född i Vangum (Vånga i Skånings härad dryga milen sydväst från Skara), och der ligger han i en kulle, förty att han var hedning».

Rummet näst efter denna Lumbr intages med skäl av lagman Eskil, såsom en nitisk lagarnas samlare och ordnare, och föddes sent hans like, så dog också sent hans minne bland Västgötarna.

»Väl är dem god lag lyser och i skrift kommer; såsom mur omkring hus för ovänner, så äro de värn mot ovänner.»

Lagman Eskil var gift med den Christina som vi i Konghälla såg bortföras från sin moder, konung Sverres änka. År 1215 ingick han detta äktenskap. Christina var då änka efter den norske jarlen Håkon Galen.

Tillbaka

Snorre Sturlasson

Efter denne jarl framstår en annan mäktig jarl i Norge. Han hette Skule. Tre år efter lagman Eskils giftermål fick denne jarl Skule ett besök av en man som för eftervärlden är av mycket större vikt än den mäktige jarlen. Det var Isländaren Snorre Sturlesson.

Det var på sommaren 1218 han kom över från sin ö till Norge, och sedan han vistats hos Skule över vintern begav han sig sommaren därpå (1219) till Sverige för att besöka Västgötalagmannen och hans husfru, över vilken han hade gjort ett qväde kalladt Andvaka.
Snorre blev av lagmannen och hans husfru på det kärligaste emottagen och erhöll av dem ståtliga skänker, bland annat den fana som bars framför Sveahären i Erik Knutssons strider mot Sverker.
Viktigare för Snorre och även för oss är de underrättelser om vårt land som han erhöll av lagmannen och som han sedan lät inflyta i sina konungasagor.
Utan dem skulle vi må hända gått förlustiga mycket av det ljus, som ifrån dessa sagor faller över de avlägsnaste tider i vårt lands historia.

Tillbaka

När lagman Eskil dog vet vi icke. Troligen inträffade hans död i början av striderna under den följande konungen. Hans änka Christina levde tills konungakronan glänste inom lagmannens ätt. Sannolikt dog hon icke förr än 1254.

Ur herrarnes klass kunde vi nämna många flera, ehuru vi om dem för övrigt känna intet. En må vi här nämna, Nils Sixtenson till Tofta. Han var gift med Erik Knutssons dotter Märta, månde således ha varit en betydande man. Viktig är han såsom stamfader till de båda lysande ätterna Sparre och Oxenstierna, vilka gåvo Sverige så många utmärkta män.

För övrigt må vi i avseende på dessa herremän eller stormän, såsom de i hävderna nämnas, framhålla en omständighet, visserligen av ringa vigt i och för sig, men dock icke helt och hållet utan sin betydelse.
Vi finna nämligen efter denne konung Johan Sverkerssons tid det latinska ordet dominus (herre) börja begagnas i gamla handlingar för att beteckna en herreman.

Tillbaka

Riddarordnarna

De kända tilldragelserna under konung Johan för oss österut, till Estland. Men innan vi företar skildringen av det tåg konung Johan gjorde till detta land, bör vi framställa en sak som för dessa tider är alldeles egen, och ej heller blev främmande för Norden och vårt land. Det är de andliga riddarordnarna.

När vi talar om riddare tänker vi oss vanligen en krigare och en världslig man. Dessa riddare åter voro präster, men präster med sporrar och svärd.

Vi känner fyra sådana andliga riddarordnar:
Johanniterna, Tempelherrarna, Tyska orden och Svärdsriddarna, vilka båda sistnämnda ordnar dock sammansmälte till en. Utav dessa är det just denna, den Tyska orden eller Svärdsriddarne, som rör oss närmast.

Riddare ur Tyska orden

Dessa ordnar uppkom under korstågen och var det egentliga stödet för det kristna konungarike som upprättades genom korstågen i det heliga landet.
Utom de tre vanliga munklöftena kyskhet, fattigdom och lydnad, avlade dessa ordensbröder ett fjärde, nämligen att strida mot otrogna och skydda pilgrimer.
Likasom klostren erhöll de snart stora privilegier och otroliga rikedomar, men föll snart från sitt ursprungliga syfte.

Tillbaka

Svärdsriddarnes orden stiftades av en Albert, som ifrån att vara domherre i Bremen blev biskop i Livland. Han var, när han kom dit, i sin bästa ålder, full av kraft och nit att gå framåt i sin kallelse.
Därtill ägde han mycken erfarenhet, var förutseende och beslutsam.

Först och främst lade han grunden till staden Riga för att få en fast förenings- och utgångspunkt för omvändelseverket. Det fäste, som den förste kristendomsförkunnarem i Livernas land hade anlagt vid Dünafloden i Yxkull (Ykeskola), var för det avsedda ändamålet mindre gagneligt.
Där Rigabäcken utfaller i Düna, strax invid mynningen av denna flod, uppförde biskop Albert hus och byggde kyrka samt omgav detta sitt biskopliga hufvudsäte med murar. Förbindelsen med havet var i synnerhet den omständighet som biskopen avsett till Rigas anläggning.

Därefter utgingo uppmaningar till korståg mot hedningarna i Livland. Och korsfarare strömmade till landet. Envar som deltog i dem fick av den romerska stolen samma syndaförlåtelse som om han for till det heliga landet.
Men dessa skaror försvann lika fort som de kom - innan året var till ända hade de dragit därifrån.

Då uppgick för biskop Albert tanken på vad de andliga riddarordnarna uträttade i det heliga landet, och han beslöt att stifta en riddarorden i Norden. Saken var dock ej så lätt satt i verket.

De första riddarne som iklädde sig ordensdräkten var ganska få. Deras namn Svärdsriddare (Svärdsbröder, bröder av Kristi ridderskap, Kristi riddare) fick de av sin ordensdräkt som var vit, med ett rött kors och ett svart svärd på bröstet. Det var ett tecken till ordens bestämmelse att helga livet åt Kristi tjänst i utbredandet och försvarandet av hans lära.

Tillbaka

Påven - det var Innocentius III - gav dem samma regel som tempelherrarna. En tredjedel av landet bestämdes till deras underhåll, och i de erövringar som gjordes skulle de äga att efter gottfinnande ordna författning och förvaltning.
Närmast leddes orden av en ordensmästare, men i Livlands biskop skulle riddarna vörda sin vverherre och vara honom hörsamma.

Från sin ringa början växte orden ganska snart till stor betydenhet. Men hårda, blodiga strider väntade och måste genomkämpas i dessa länder, vars hedningar med fröjd gingo i döden för sin tro.
»Gå, olycklige» - brukade de säga till den döendes tröst - »gå till den bättre världen, där Tyskarne icke mer skola vara dina herrar, men dina trälar.»

Och så djupt var faderns tro rotad hos dem, med en sådan kärlek hängde de fast vid den, att skaror av nyomvända strömmade till Dünafloden för att i dess vatten två sig rena från dopet.

När slutligen det egentliga Livlands inbyggare, Liverna och Letterna, blivit kuvade hade orden vid sidan av dem i Esterna en ny lika farlig fiende, farligare till och med, emedan ett uppror som tidigt skedde bland Liverna, och även Rysslands furstar började med oro se den nya ordens landvinningar.

Då begav sig biskop Albert till Livland i egen person till Danmark för att hos dess tappre och ridderlige konung söka hjälp mot de hotande farorna.
Ingenting kunde vara denne konung mera välkommet än biskopens begäran. Han var då herre över hela kuststräckan söder om Östersjön och det fattades blott just de länder dit han nu skulle draga för att hans välde skulle få Finska viken till naturlig gräns på den sidan.

»Nästa år» - svarade konung Valdemar Sejr den bönfallande biskopen - »nästa år vill jag komma med min här till Estland, till den heliga jungfruns ära och mina synders förlåtelse.»

Tillbaka

Danske kung Valdemar Sejr och ärkebiskop Andreas i Lund

- Slaget vid Wolmer -

Redan år 1205 hade konung Valdemar tillsammans med ärkebiskop Andreas i Lund företagit ett tåg mot Estlands sjörövare, ett tåg som dock blev utan några viktigare följder.
Nu kom han år 1219 enligt sitt löfte med en väldig här och flotta och landade i landskapet Harrien på Estlands nordvästra kust.

Där låg en gammal borg som han nedbröt, men uppförde i dess ställe en ny, invid vilken sedermera staden Reval uppstod.
Hur stor den danska hären var kan vi ej på siffran uppgiva, men att den ingav Estländingarna mycken fruktan, det ser vi av anteckningarna från den tiden.
Invånarne i den närmaste trakten, där hären landstigit, underkastade sig nämligen genast och bad om fred.

De erhöll den, och Danskarna fortfor med uppbyggandet av borgen, och biskoparna predikade och döpte på det ivrigaste - då plötsligt en afton hela trakten omkring Danskarnas läger, så långt man kunde se, fylldes av fiender.

Tillbaka

Det var den 15 Juni på aftonen, tre dagar efter sedan Estländingarna begärt och erhållit fred, som de i fem stora avdelningar anföll de intet ont anande Danskarna. I den förvirring som uppstod vid det häftiga anfallet hade troligen
hela den danska hären gått förlorad, om inte en av konung Valdemars vasaller, den unge Vitzlau, från Rügen, på det tappraste hållit stånd mot den påträngande fienden.

Han stod på en höjd vid havet, och därifrån tillbakaslog han de anfallande och lyckades tränga dem tillbaka. Detta blev en vändpunkt i striden.
Nu vaknade hos Danskar och Tyskar den medfödda tapperheten och striden tog en annan vändning. Den fullkomligaste seger krönte konung Valdemars vapen.

Äran för segern tillkom kyrkan och det heliga banér med vitt kors på röd grund, som dem helige fadern sänt konungen, och under vars underbara beskyddkors hären fäktat. Det är Dannebrogens, det danska riksbanerets begynnelse.

På en höjd invid slagfältet - säger sagan - låg den gamle ärkebiskopen Andreas Sunesson försänkt i den mest brinnande bön för Kristi vapens seger. Så fort han av matthet nedsänkte sina upplyftade händer, segrade hedningarne.
De andliga bröderna som omgav biskopen måste då understödja hans armar, så att han oavlåtligen kunde anropa Herren i himmelen om nåd.
Då skall det himmelska banéret ha nedkommit från himlen och tillfört Danskarna seger.

Tillbaka

Som man ser, är sagan hämtad dels ur berättelsen i den heliga skrift om Moses, dels voro på den tiden liknande tilldragelser kända såväl från den gamla romerska historien som ur Portugals.

Efter vunnen seger fullbordade Valdemar byggandet av Revals borg, tillförordnade biskop och präster, lät lägga grunden till kloster och kyrkor, och sedan han sålunda pä allt sätt sökt stadga Danmarks välde över detta avlägsna land, återvände han hem.

Biskop Albert bedrog sig, då han trodde, att den danske Valdemar skulle göra erövringar för hans räkning. Också hade ej blott påven Innocentius III, utan även Honorius III tagit den danske konungen, hans länder och egendom under sitt och den helige Petri synnerliga hägn.
Honorii bulla av den 9 oktober 1218 beviljar utan ringaste inskränkning konungens bön, »att det måtte vara honom tillåtet att underkasta sig och sitt rikes kyrka de länder, som han på sitt folks bekostnad fråntog hedningarna».

Tillbaka

På grund härav betraktade Valdemar Estland som sin egendom. Men även Svärdsriddarna och biskop Albert å sin sida betraktade landet såsom sin tillhörighet, den senare eftersträvade till och med att bliva tysk riksfurste under kejsaren.
Det är ganska eget att läsa berättelserna om hur de var för sig sökte försäkra sig om landet. Präster från Riga och präster utsända av den danske ärkebiskopen sprang om varandra på vägarna.
Den som först hann döpa, hans herre tillhörde den döpte, och ärkebiskop Andreas lät till och med döda en inföding som mottagit dopet av en präst från Riga och lämnat honom sin son som gisslan.

Uti dessa omständigheter låg emellertid ett frö till långvariga strider ej blott mellan de danske och biskopen i Riga, utan även mellan denne senare och Svärdsriddarna, vilka fordrade större fördelar för egen räkning och ingalunda ville med sitt blod betala utvidgningen av biskopens besittningar och makt.

Tillbaka

Svenska korsfarare far österut

Året efter slaget vid Reval kom det även från Sverige korsfarare till Estland. Konung Valdemar Sejrs seger hade måhända i Sverige upplivat minnen från forna tider, då dessa länder var svenska skattländer. Men det var så överens- stämmande med tidens lynne att företaga en riddarfärd för Kristi skull, att det väl ej behöves någon annan förklaring över orsakerna till detta tåg, än den som ligger i de till vart land utsända bullorna att gripa till vapen mot hedningarna i Estland. Ännu var ej heller det gamla vikingalynnet utdött.

Men det var kristnat, d.v.s. man skulle strida mindre för den ära som striderna skänkte, än för Kristus och hans lära. Detta förhindrade dock ej att man så väl nu som långt senare under kommande tidskiften finner män, som älska striden för dess egen skull.

Tillbaka

En omständighet, som dessutom kunde rikta korsfararnas blickar just på Estland var de ständiga härjningarna av sjörövarflottor från detta land och synnerligen från den utom Estland belägna ön Ösel. Vi påminna oss väl det blomstrande och rika Sigtunas förstöring.

Fem år därefter, 1202, hade åter en sådan sjörövarflotta från Ösel, bestående av 16 härskepp, härjat på kusten av Blekinge i Listers härad, plundrat kyrkorna, tagit bort klockorna och dels ihjälslagit, dels i fångenskap bortfört landets inbyggare.
Orsaken till detta konung Johan Sverkerssons tåg blir då densamma som den, vilken bestämde Erik den heliges tåg till Finland, ett försök att hämma det onda i själva källan.

Tillbaka

Johan Sverkersson seglar till Estland

Konung Johan Sverkersson rustade sig och seglade tillsammans med sin jarl Karl döve och den ovan nämnde biskop Karl i Linköping över till Estland.
År 1220 landade den svenska flottan vid Estlands kust, mitt emot ön Ösel.
Denna del av landet kallades Rotalien eller av tyskarna Wieck och utgjorde sydvästliga delen av den Estländska halvön, vars nordvästra del var det ovan nämnda Harrien.
Där i Rotalien eller Rotala, såsom namnet finnes i gamla inhemska anteckningar, låg vid stranden ett slott som hette Leal (eller Lehal), vilket Svenskarna bemäktigade sig och slog läger.

Innan något vidare hunnit uträttas, och medan ännu konung Johan befann sig på slottet, ditkommo sändebud från biskop Albert och Svärdsriddarna, vilka tillkännagav att dessa länder redan blivit av biskopen och riddarna omvända till kristendomen. Därjämte varnade sändebuden konungen att ej sätta för mycken lit till Esternes ord. De voro opålitliga och svekfulla, och konungen borde alltid ha fullstark här omkring sig.

Emellertid började konungen sitt omvändelseverk. Han lät sina präster genomvandra landskapet, predika om Kristus och döpa de ännu oomvända. Tillika lät han bygga kyrkor.

Tillbaka

Katastrofen i Leal

Sedan konung Johan Sverkersson sålunda tillbragt någon tid i Estland, varunder Svenskarna på sina vandringar även framkommit till Danskarna i Reval och samtalat med dem, vände konungen åter hem till sitt land igen. Jarlen Karl Döve kvarlämnades dock, jämte biskop Karl av Linköping, och tillika med dem 500 man till besättning på slottet.

Svenskarna ansåg sig ej ha något särdeles att frukta, omgivna som de var av kristna makter på tvenne sidor, nämligen Danskarna i Reval och Svärdsriddarna i Riga. De bedrog sig dock.

Tidigt en morgon - den 8 Augusti 1220 - i första daggryningen väcktes de av en talrik här som kommit över havet från Ösel och nu kringrände Leal, anläggande eldar runt omkring för att sätta slottet i brand.

Svenskarne gjorde ett utfall ur slottet, men deras tapperhet förslog icke emot fiendens stora mängd.
Jarlen stupade och jämte honom biskop Karl och hela besättningen, så att endast några få undkom till Danskarna i Reval.

Tillbaka

Esterna överfaller Askanäs

På Ekerön i Mälaren låg ett gammalt folkungagods som hette Askanäs och ägdes av en jarl vid namn Johan.
Han hade länge legat ute i strider med Ryssar och Ingrer, under hela nio år hade han varit borta innan han återvände till hemlandet och sin gård Askanäs år 1226. Men första aftonen efter hans hemkomst lade en estländsk sjörövarflotta till vid Ekerön. Esterna gick i land, överföll Askanäs gård och ihjälslog Johan jarl.

Jarlens hustru lyckades dock undkomma. Hon var en modig och behjärtad qvinna, och när hon kommit till det gent över Mälaren liggande Hunhammar, likaledes ett gammalt folkungagods, samlade hon i största hast så mycket folk hon kunde och beslöt överfalla Esterna och hämnas sin mans död.

Sjörövarflottan låg i det smala sundet strax sydost om Ekerön mellan Södermanland och en liten holme, på vilken nu Kungshatt ligger. Här föll den raska frun över dem med sitt folk så hastigt och så oförutsett och stred med en sådan tapperhet och ett sådant mod att sjörövarna led ett fullkomligt nederlag. Ingen enda av dem undkom.

Ännu i dag bevara namnen Estaskär eller Estklippan, Estbrötet minnet av fruns raskhet och sjörövarnes nederlag.

Tillbaka

Biskop Vilhelm av Modenas tåg över Östersjöns is 1226

Biskop Vilhelm av Modena besökte såsom romerska stolens legat år 1225 Livland och Estland. Just som han stigit ombord för att efter fullbordat värv anträda återresan till de tyska östersjöstäderna och fartyget endast väntade på gynnande vind, fick man helt plötsligt se ett av dessa otaliga sjörövarskepp som då svärmade omkring alla Östersjöns kuster. Det var från Ösel och kom nu hem från Sverige, lastat med byte och fångar.

Biskopen sporde närmare efter underrättelser om dessa sjöröverier, och han ryste tillbaka för vad han fick höra. De olycklige fångarna rönte den råaste behandling. De fångna qvinnorna voro ett mål för de mest djuriska lustar, och sedan de blivit skändade delades de som trälinnor mellan rövarna själva eller såldes till andra hedningar. Präster hade mördats, kyrkor och kloster hade bränts.

Biskopen såg tydligt av det medförda bytet att det var taget ur kyrkor och kloster, och han rördes djupt av sorg och medlidande över det myckna onda som de förövat i Sveriges land. Han bad till Gud om hjälp emot så stor olycka.

När vinden sedan blåste upp gick man till segels, men alltid stod det rysliga av vad han sett och hört för biskopens själ. Så fort han kommit till Gotland förkunnade han att envar som för Kristi skull ville mottaga korstecknet och utkräva hämnd av Ösels grymma innebyggare skulle få syndernas förlåtelse.
Götarna visade emellertid ingen håg att efterkomma biskopens uppmaningar. Men Tyskarna var mer villiga. De antog korset och rustade sig till färden. Sedan de överkommit till Riga förenade de sig med Svärdsriddarna och drog så mot Ösel.

Det var efter julen, sedan högtidsdagarna till firande av Frälsarens födelse voro till ända, som de bröt upp. Hären, som var inemot 20.000 man stark, var fördelad i särskilda avdelningar, varje under sin fana, och sålunda ordnad beslöt man att gå på isen över havet till Ösel.
Kort förut hade det under en ihållande sydlig vind fallit mycket regn, så att uppsjö åstadkommits, men därefter hade inträffat stark köld som isbelagt havet, så att det nu låg som en glatt spegel framför korsfararna.

Utan tvekan anträdde de övergången. Och dånet av hästhovarna och vagnarna och vapnens rasslande, där den väldiga hären tågade fram, hördes såsom åskans rullande över havet.

Mot så mäktiga fiender kunde Öselboarna ej hålla stånd. Deras starkaste fästen föll i korsfararnas händer, och därefter betogos de av en sådan skräck, att från alla delar av ön sändebud kom till de kristna med anhållan om fred.

De ville alla underkasta sig och mottaga dopet. De erhöll fred, och ibland villkoren var även det att de skulle lösgiva alla hos dem varande svenska fångar av båda könen. Sedan strömmade från alla håll män, qvinnor och barn till de kristnes läger, för att undfå dopet, och prästerna som åtföljde korshären var under flera dagars tid, från morgon till sent på aftonen, sysselsatta med att döpa.

* * * *

Tillbaka

Vad är en kansler?

Biskop Karl i Linköping, sade vi, var konung Johan Sverkerssons kansler. Man har ansett honom för den äldsta som i vårt land innehaft slik befattning.
Dock förekommer en ännu äldre, en av Lars företrädare - biskop Kol.

Men vad menas med en kansler? Ämbetet var av mycken vikt, och blev det ännu mera i tider närmare våra. Vi bör därför ägna detsamma någon uppmärksamhet. Orsaken till ämbetets uppkomst, och varför vi först nu får höras talas om en sådan ämbetsman, är lätt funnen - han hade icke behövts förut.

Konungarna avgjorde alla ärenden muntligen, vare sig det var på ting i förhållande till sitt folk eller i avseende på främmande riken och konungar.
Därutinnan var tiden nu en helt annan. Dels kom skrivelser utifrån till Sverige, dels utfärdas sådana inom landet. Vi har redan talat om många påvebrev, eller så kallade bullor, och även konungabrev.

Tillbaka

Nyheten - brev med sigill

Det äldsta svenska konungabrev i urskrift, som finnes, är av konung Knut Eriksson. Det är försett med konungens sigill, likt ett äldre som finnes vid ärkebiskop Stefans brev och som är konung Karl Sverkerssons. Man skrev nämligen ännu icke sitt namn under en handling, utan satte i dess ställe sitt sigill därunder, och man har berättelser som visar att de stolt och maktägande förde på sina resor sina sigill med sig för att begagnas vid förekommande fall. Den sistnämnda urkunden av Sveriges första ärkebiskop är märklig såsom den äldsta kända i vårt land.

Men skriva kunde icke Sveriges konungar denna tid. Skrivkonsten, konsten att i skrift uppfatta och uppteckna sina tankar, var dessa tider ganska sällsynt. Icke ens alla klerker kände den konsten, mycket mindre de världslige store.

Utom prästeståndet kunde således konungen ej söka sin kansler, han måste välja honom bland prästerna. Men kanslerns befattning, som höll honom i närheten av konungens person, förskaffade honom ett inflytande som gjorde honom till en av de mest betydande och mäktiga män.

Kanslern var för vårt samfundsskick någonting alldeles nytt, men gjordes nödvändig av tidsförhållandena, av de förändringar i samhället som kristendomen och den kristna kyrkan medförde, och den nye av främmande förhållanden framkallade ämbetsmannen fick ett främmande namn - cancelli - skrivare.

För att göra oss ett begrepp om denna tidens bildning må vi kasta en närmare blick på det äldsta till vår tid bibehållna konungabrevet. Det är skrifvet på ett stycke pergament, 18 tum högt och 11 3/4 tum brett. Själva skriften är ren och fäst med långa så kallade stavar och påminner mycket om skriften i den samtidigt med konung Knut regerande kejsar Conrads diplom.
I den andra av oss nämnda urkunden, diplomet av ärkebiskop Stefan, är denna likhet sannerligen påfallande. Den visar sig så väl i avseende på de första med en slags ornerad skrift utförda orden, som i avseende på de följande.

Sigillet vid konungabrevet är enkelt av vitt vax och fasthänger vid pergamentet genom ett hänge som består av en betydlig mängd vita, fint tvinnade linnetrådar, varje tråd är ännu efter mer än 650 (1876) års förlopp så stark att den med möda kan sönderslitas.
Själva sigillet föreställer konungen sittande på sin tron med krona på huvudet och spira i högra handen. Kronan slutar i något som liknar en hjälmbuske, och spiran i en lilja. Den vänstra handen har troligen hållit klotet med korset, men den är tillika med halva sigillet borta.

Inskriften, vars ena hälft likaledes saknas, har utan tvivel varit denna: (SIGILLUM KANV) TI SVECORUM REGIS. Det inom klammer stående är det som gått förlorat. På svenska lyder inskriften så: Knuts Sigill Sveriges Konungs.

För att förekomma förfalskning av en dylik urkund, i synnerhet om den rörde överenskommelser av rnera enskild natur, plägade man understundom skära den i två delar, så att av vissa ord den övre hälften tillhörde den ena, den nedra hälften den andra delen. Man har i behåll nedra hälften av ett sådant diplom från Nydala kloster. I övre kanten på detsamma står nedra hälftern av orden: carta testimonialis.

Tillbaka

Alvastra kloster

Konung Johan var barnslig till åren när han blev konung, heter det. Han var blott sex år äldre när han dog. Han var mycket godviljader - heter det vidare i konungalängden vid Vestgötalagen - och allt Sverige harmade hans död mycket, att han skulle ej leva längre. Av sin ungdom har han blivit kallad Johan den unge. Presterna kallade honom den fromme.
Han vistades, liksom farfadern, på Visingsö, då han dog i mars 1222, »och i Alvastra 'ligger han» - säger ovannämnda konungalängd - »och alltid gömme Gud själ hans».

Några grushöljda grundmurar och några valv - det är allt som nu är kvar efter Alvastra härliga klosterbyggnad.

Den förste Sverker och hans drottning Ulfhild grundade klostret och måhända har det fått sitt namn av drottningen. Alfhildsstad eller Alfhildsrum, Alvidsrum förändrades till Alvastrum, och därav blev Alvastra. Linköpings siste katolske biskop Hans Brask skriver i ett brev till konung Gustaf I, att drottning Ulvilla fonderat klostret med jord av sin morgongåva. Efter henne riktades klostret tid efter annan med gåvor, tills det slutligen ägde icke mindre än 438 underlydande lantbönder.

Tillbaka

Men andra tider kom, med andra renare kristendomsbegrepp, och klostren försvann och blev till grus, om de inte inreddes till kyrkor. Då förstördes även Alvastra, "dess murar nedbrötos, stenarne fördes till slottsbyggnaden i Vadstena och hvad som stod qvar blef ett mål för vinstbegäret hos arrendatorerna af Alvastra boställe".

Bland de många förnämliga män som där blivit begravna är de fyra konungarna av Sverkerska ätten. Deras gravar har dock icke stått att finna i byggnadens grushögar. Efter all sannolikhet bör de sökas i trakten av det forna högkoret; men det finnes intet spår av dem eller av några gravar i allmänhet.

Åren 1826, 1828 och 1829 företogs med för ändamålet beviljat statsanslag arbeten för att undersöka denna ålderdomslemning. Det enda av något värde som då fanns kvar var lämningar av själva klosterkyrkan. För övrigt var allt förstört och öfverhöljt med grus. Man såg visserligen grundvalarna till mer och mindre betydliga byggnader, ävensom delar av två murar, av vilka den ena var en hög gavel som fordom varit sammanbunden med själva kyrkan och tillhört munkarnas egentliga boningshus, varifrån varit en ingång till kyrkan; men vidare kunde intet finnas.

För att finna gravarna utfördes den flera fot djupa massan av grus och sten, som fyllde kyrkan. När man sålunda kommit ned till golvet fann man så väl golvstenarna som gravstenarna uppbrutna och bortförda.
Bottenjorden under golvplanen bestod överst av en ytterst fin och bördig mylla, som var mellan 2 och 4 fot djup. Den bär i ytan spår av begravningar, och av de gravar, som i denna mylla öppnades, syntes det som om de blivit - troligen till förekommande av skadliga ångors uppstigande från de förruttnade liken - fyllda med jord och kringsatta med stenar såväl på sidorna som ovantill, samt överst golv- eller gravstenarne blivit pålagda.

På norra sidan är kyrkomuren genombruten av ingångar till små sidorum som ligger utom kyrkan intill hennes yttre vägg. Då ett av dessa fullkomligen urröjdes fann man där en gravsten, vars inskrift utvisar att Närkes lagman Ulf Gudmarsson (S:t Birgittas man) där ligger begraven.

»Under en hög häll i grannskapet af klosterkyrkans högaltare ligger konung Sverker begrafven» - säger den krönikeskrivare som först nämner något om belägenheten av denna grav. Vid foten av den ovannämnda gaveln leder en liten trappa som utgår från kyrkan, ned i ett gravkor av tvennne platta valv, förenade till ett.
Det är detta gravkor, som man sagt vara konung Sverkers grav. Det är en möjlighet att så varit, men ingen inskrift och intet annat minnesmärke lämnar det ringaste tecken till visshet därom. De tvenne valvens läge utanför kyrkomuren synes tala för osannolikheten av den åsikten, att de varit det helgade vilorummet för klostrets förste grundläggare och det äldsta intyg hävderna lämna talar även däremot

Helt visst får man söka konungarnes stoft, såsom den gamle krönikeskrivaren säger, i närheten av den plats, där det gamla högaltaret stod. Förmultna dock deras ben var som helst inom de gamla ålderdomslämningarna, en vård bliva de till deras minne och till minne av deras tid.

Konung Johan var den siste af sin ätt, den sverkerska konungaätten. Han avled av sjukdom och begravdes i Alvastra kloster. Han var ogift och den siste av den sverkerska kungaätten. Enligt Västgötalagens kungalängd, som nedtecknades ett par decennier efter Johans Sverkerssons död, hade han varit en ”godvillig” kung, och hela landet sörjde honom.