insarp i Dalum norr om Ulricehamn hette förr Vinzatorp och låg då något längre österut vid Vinsarpsjön. Gården sägs redan på 1100-

Under 1300-talet ärvdes det gamla Vinzatorp - Gamlegården - av Sigge Djäken, gift med Margareta Tomasdotter från Bjälboätten - se stamtavla. Dessa står enligt Theutenberg som ägare till Gamlegården fram till ca 1349, och ligger begravda i Böne kyrka strax söder om Vinsarp.

Dagens stentorn uppfördes tillsammans med en större byggnad i mitten av 1400-talet, troligen till försvar mot danska trupper som oroade bygden.
En bit in på 1800-talet revs en övre tornvåning varvid märkliga gångar och trappor i murverket avslöjades. Man fann också en stridsyxa, "14 tum djup och 10 tum bred i eggen".

Tillbaka

Bortom husen ligger den vackra Vinsarpsjön

Vinsarpshuset var ursprungligen uppfört i två våningar av vilka den ena tillsammans med ett annat torn lär ha förstörts under nordiska sjuårskriget 1567. Den ännu återstående delen utgöres av en enda större riddarsal jämte en valvslagen källarvåning, men lär inte ha fungerat som bostad. Vinsarp rustades upp då Karl XI skulle besöka Vinsarp under sin eriksgata 1671, men troligen blev västgötaresan aldrig av.

Enligt en gammal uppgift skulle gården vid tiden för slaget vid Bogesund 1520 då Sture d.y. sårades ha belägrats och nedbränts av danskarna. Samtidigt brände man bl.a. kyrkorna i Dalum och Timmele.

Stenhuset har sedan i århundraden fått tjänstgöra som magasin, vilket säkerligen är orsaken till att den gamla stenbyggnaden är såpass väl bevarad.

Från 1473 och fram till 1659 går de båda gårdarna under namnen Nya och Gamla Vinzatorp och deras historia är gemensam. Dock börjar namnet Vinsarp att användas under 1500-talet och den äldre gården kallades Gammelgården.

Vinsarp är privatägt och inte öppet för allmänheten
annat än efter överenskommelse

Ett av Vinstorpaättens alla olika ättevapen

Redvägs härads sigill år 1563

Tillbaka

Några namn ur det förgångna

Nya Vinsatorp tillkom under Bengt Uddsson genom gårdsbyten med bönderna i Tummatorp. Genom detta och ett flertal gårdsköp blev han ägare till stora delar av Dalums och Böne socknar. Bengt slogs ihjäl på Vinsarp 1436 eller 1437.

Vinstorpaättens medlemmar var några av de mest kända stormännen under svensk senmedeltid, och ett samlingsnamn på flera olika ätter från 1250-1500. Sambandet mellan dem är oklart, för trots att de alla använde samma vapensköld så var det aldrig två personer som samtidigt förde samma vapen. Vapnet fördes dessutom ofta vidare även på kvinnosidan.
Detta gör det troligt att det var kvinnorna som band samman släkterna, trots att man inte alltid känner till deras namn. I ett fall upptar sonen sin mors namn, Magnus Kristinasson.

Tillbaka

Av Vinstorpasläktens mer framträdande figurer finner man Anund Tunesson, eventuellt marsk hos Magnus Ladulås, biskop Sigge i Skara (ev. Sigge Jonsson, biskop i Skara 1340–1352) och dennes brorson, Staffan Bengtsson, vilken stupade i slaget på Brunkeberg i Stockholm 1471. Anund Tunesson var en av fyra nämnda ledare som avrättades för folkungaupproret 1278.
En som hörde till släkten genom gifte var lagmannen Karl Erikssson (Gyllenstierna) på Vinstorp, lagman i Västergötland åren 1529-1541. Han var son till Erik Eriksson (Gyllenstierna) och fru Anna Karlsdotter av Vinstorpaätten.

Vinsarp var sätesgården för den yngsta grenen, den egentliga Vinstorpaätten, som är den enda man vet har ägt mark i Redvägs härad. Ätten härstammar från Ingeborg Knutsdotter, vars far förde vinstorpavapnet. Hon gifte sig med Matts Uddsson.
Deras son Udd Mattson hade Redvägs härad med staden Bogesund som förläning. Han hade fyra söner, men endast den yngste sonen Bengt förde släkten vidare eftersom varken domprosten Karl, Skarabiskopen Sigge eller riksrådet Knut fick några barn.

Ättens olika vapen är kända i fem varianter, dessutom förde två medlemmar av släkten endast en lilja. Släkten lyckades med konststycket att under 1400-talet få in sex av sju manliga medlemmar i riksrådet, varav den siste var kanik i Skara.

*

Utmed Redvägen, förbi Vinsarp, tog man sig in och ut ur Västergötland.
Leden användes av såväl vandrare som ryttare, krigare och pilgrimer, men fanns till redan innan man använde hästar i någon nämnvärd omfattning. Minnen av denna trafik kan bl.a. ses i form av hålvägar i det närbelägna Timmele. Namnet Redväg lär betyda 'röjd väg'.

Tack till Agneta Tjäder, Ulricehamn!

Tillbaka

Lönnarp

Knappa tre km öster om Vinsarp och nedströms Ätran låg borgen Lönnarp på en udde i sjön Lönern. Det tidigaste omnämnandet är från år 1349 då ett diplom låter oss veta att lagmannen i Västmanland, Herr Nicholaum Abiornnæson Sparre af Tofta, gjorde en donation till förmån för byggandet av Yngærudh (Ingared) kyrka på andra sidan sjön, numera borta. Värdet av donationen som bestod av några skänkta byggnader i Lønonddæthorph (Lönnarp) som då var under uppförande uppgick till fyra mark svenska penningar.

En femtiotalet meter lång, fem meter bred och fyra meter djup vallgrav över vilken en vindbrygga ledde ut till borgen skar av udden där man funnit minst två husgrunder varav den som låg ut mot sjön hade måtten 30 x 20 m, byggd av kallmurad gråsten. Som jämförelse kan nämnas att Glimmingehus har måtten 30 x 12 m. Borgområdet var ca 155 x 50-90 m stort.

Vallgraven var förr vattenfylld, fram till att man på 1800-talet sänkte både Vinsarpsjön och Lönern med två meter.

En år 2003 utkommen bok vid namn Lönnarp, Vinsarp - två gårdar i Västergötland lär ha andra och senare uppgifter om gårdarna, boken är dock inte läst av undertecknad