id Fotevik inte långt från Skanör på Skånes sydvästkust och nästan mitt emot dagens Köpenhamn stod en gång ett stort och blodigt slag om makten över Danmark. Förhistorien till kriget var att danske

Prins Magnus starke Nilsson (tidigare kung i Västergötland, son till kung Niels och västgötska Margareta Fredkulla) befarade att den skånske Knud Lavard en gång skulle bli en medtävlare om den danska kungakronan, och beslöt därför att röja honom ur vägen. Så skedde också, vid Ringsted efter ett gille på Roskilde kungsgård år 1130.
"I det samma ville den heliga man Knud resa sig men skamligt drog förrädaren (Magnus starke) honom bakåt med kapphättan och med sitt dragna svärd klöv han Knuds huvud från det vänstra örat till det högra ögat och fick med sitt ogudliga hugg offrets hjärna att rinna ut. Nu sprang Henrik fram och körde sitt spjut genom den oskyldiga kroppen. Därefter stack de övriga medverkande i denna förbrytelse deras spjut i bröstet på hertigen".

Tillbaka

Dådet kom att väcka avsky hos många, och Danmark delades i två läger. På den ena sidan stod danskarna kung Niels, sonen Magnus den starke och biskop Peder i Roskilde med flera, medan den andra sidan bestod av skåningar med den mördades bror Erik Emune i främsta ledet, jämte ärkebiskopen Asser Svendsen i Lund och många skånska stormän. (Nog för att alla var danskar vid den tiden, men det gör det enklare att kunna hålla isär dem - danskar mot skåningar).

Tillbaka

Slaget

På våren 1134 seglade danskarna Niels och Magnus Starke in med en stor flotta mot Fotevik där skåningarna dock var väl förberedda på anfallet. Redan innan man hunnit iland anföll en hird med tyska ryttare ner mot skeppen.
Mot detta anfall med hästar hade Niels och Magnus svårt att försvara sig, och många var de som vände åter mot skeppen.

Den danske krönikeskrivaren Saxo Grammaticus skrev:

"Bara Magnus med en liten skara tappra kämpar vägrade att vika tillbaka när de andre vände ryggen till, och såg sina angripare i ögonen, ja drev dem tillbaka. Saken var den, att han såg utsikten för att undkomma var ringa, varför han satte en ära i att söka hjältedöden, och med heder ända sitt liv i kampen: han ville hellre falla än fly, för att ej dra skam över sitt namn som stridsman stor. Han stred som en hjälte, fällde många av sina fiender, och segnade omsider ner i döden på den hög av lik, han själv fällt omkring sig. Vid hans sida föll biskop Peder av Roskilde: de följdes i döden och fick också viloplatsen gemensam.

Vad Niels angår så var där en sven som gav han sin häst så han nådde till skeppet. En stor del av de flyende klamrade sig fast vid fartygens relingar för att komma ombord, så några av skeppen var nära att sjunka under den väldiga vikten; och de som var först släppta ombord högg utan skoning efterföljarnas händer av när de grabbade tag i årtullarna: de glömde, att de var deras bröder, och for värre fram mot deras egna än mot fienden. Det var sannerligen en ömklig syn att skåda, hur de med armarna hängde sig fast i skeppen: fienden drev dem framför sig, och kamraterna stötte dem tillbaka.

Här visades ett bevis på att envar är sig själv närmast; så alla storskrytare skulle hellre tiga stilla med alla de stora ord om att hava sina vänner mer kära än deras eget liv, som de icke avser sig om att föra till torgs. Dock törs vi tro, att denna seger endast litet skylldes på människans styrka, men var Herrens hämnd för den helige mans mord.

I dette slag föll så många biskopar, som man annars aldrig har sett: så är mig sagt, att Peder av Roskilde och den svenske biskopen Henrik (som var fördriven från Sigtuna) samt alla jyska biskopar så när som en ljöt sina liv i kampen".

+ + + +

Hela fem biskopar och sextio präster omkom i slaget, vilket än en gång visar att även kyrkans män deltog i den tidens stridigheter.
Niels lyckades som nämnts komma undan med livet i behåll, men blev redan den 25 juni samma år ihjälslagen av borgarna i Slesvig, en hämnd för mordet på Knud Lavard.

Tillbaka

Tinget vid Ribe 1137

Segraren, den skånske Erik Emune, hyllades sedan som kung på Sankt Libers hög i Lund där han tog säte och gjorde staden till Danmarks huvudstad, understundom kallad för Metropolis Daniæ. Erik Emune utvecklades dock till att bli en blodtörstig och härsklysten tyrann som kom att mördas på tinget vid Ribe år 1137. Baneman var stormannen Sorteplov, som genomborrade Erik med sin lans.

När kungens systerson Erik Lam skulle försöka skydda liket ropade Sorteplov till honom med sin bistra humor:
- Var inte för snabb nu, Erik! Stoppa undan ditt svärd, och fett fläsk skall falla i din kittel!
Erik Lam gjorde ingenting och blev sedan också vald till kung - det skall vara bl.a. från denna händelse hans tillnamn 'lam' kommer.

Tillbaka

Ur Roskildekrönikan

Nedan följer ett citat från Roskildekrøniken, Danmarks äldsta urkund där en nära nog samtida men okänd författare skrev ned vad han hört om slaget vid Fotevik.

Ve detta förfärliga år, denna bittra dag, dödens dag, mörkrets dag, fylld av jämmer, tung av gråt! Ve denna dag, då Magnus dräptes, Danmarks blomstring knäcktes! Den skönaste bland de unga, käck och kraftig, en glad själ, både klok och ett under av fasthet: Magnus dräptes - och med han jarlar och fem biskopar: Peder av Roskilde, Thore av Ribe, Ketil av Vestervig (Västervik), Henrik, som var fördriven från Sverige. Adelbjørn av Slesvig fick ett dödligt sår och överlevde knappt ett halvannat år därefter.
Men kung Niels, som så nära blivit fångad, hade andra lemlästat, några dräpt, andra drunknat i vattnet, han fick fatt på en häst och nådde med nöd och näppe ut till ett skepp tillsammans med Harald.