Den norska staden Oslo, ofta Aslo fram till 1350-talet, grundades av Harald Hårdråde år 1048. Mellan åren 1625-1924 hette den Christiania för att sedan få tillbaka namnet Oslo under 1920-talet.

Norges kung Håkon Hålägg som regerade under åren 1299- 1319 har ansetts vara den siste store borgbyggaren bland de norska medeltidskungarna.
Han påbörjade uppförandet av de två storborgarna Akershus vid Oslo och Bohus vid Göta älv. Man tror att kungen vid planläggningen av dessa båda borgar fick hjälp av en kunnig borgbyggare, greve Jakob av Halland, ägaren till det tidiga Varbergs fäste och hos danskarna förklarad som fredlös efter att ha medverkat på mordet av danske kungen Erik Klipping.

Både Akershus och Bohus har en mycket komplicerad byggnadshistoria som är långt ifrån klarlagd när det gäller den medeltida perioden. Senare om- och tillbyggnader har förstört eller dolt de äldsta byggnadslämningarna.

Tillbaka

Akershus föregångare

Men man tror att Akershus faktiskt haft en föregångare - belägen under den högmedeltida kungsgården i Aslo (Oslo). På platsen har man funnit delar av en rund, konstgjord sandkulle omringad av ett dike. Hela anläggningens diameter har varit uppemot 30 meter och diket drygt två meter brett.
Kullens höjd och dikets djup går inte att bestämma eftersom området har planats ut redan under medeltiden, och inga byggnadsrester finns bevarade.
Dock har man funnit en myntskatt, daterad till Harald Hårdrådes tid, dvs mitten av 1000-talet.

Harald pekas av Snorre ut Oslos grundläggare, men de senaste årtiondenas arkeologiska utgrävningar har visat att Oslo är äldre än så, och de nya rönen pekar mot att staden istället grundades av Harald Hårdråde år 1048.

Även om Harald inte grundlade Oslo är det troligt att han lät uppföra stadens första försvarsanläggning. Kullen med diket ligger på den högsta punkten på ett framskjutande näs, där man har haft god utsikt över segelleden in till Oslo.
Hur denna "borg" kan ha sett ut kan man idag bara gissa sig till. Kullen har inte haft plats för många byggnader varför ett centralt placerat och mycket kraftigt trätorn förefaller mest sannolikt.

Tillbaka

Borgen påbörjas ca år 1300

Akershus började uppföras någon gång vid sekelskiftet 1300, ungefär samtidigt som Oslo blev rikshuvudstad i Norge (1299). Platsen var väl vald, en klippig halvö mitt emot det gamla Aslo och med utsikt över Oslofjorden.
I likhet med de flesta högmedeltida norska borgar var Akershus en terränganpassad ringmursborg, byggd av gråsten och tegel. Det som skiljer den från dess föregångare är framförallt det genomtänkta flerledade försvarssystemet.
Akershus kärntorn var det centralt liggande bostadstornet Vågehalsen. På norra och södra sidan om detta låg borggårdar med byggnadsflyglar vilka innehöll kapell, festsalar, kök, arkiv och alla andra lokaler som behövdes för att borgen skulle fungera.
I försvarssystemet ingick förutom de 2-3 meter tjocka ringmurssträckningarna också flera torn, vid Vågehalsen det lilla Fuglesangtornet, porttornet Jungfrutornet och mot norr Knutstornet.

Vid Akershus fanns både vindbrygga, nymodigheten fällgaller och gamla hederliga lönngångar, men den mest spektakulära säkerhetsanordningen var "Mörkegangen", borgens viktigaste förbindelseled. Den var en inbyggd underjordisk gång med nio olika portar som gick från porttornet till borgens centrum.
Alla dessa säkerhetsanordningar tycks ha fungerat tillfredsställande eftersom Akershus med framgång motstod flera belägringar, inte minst från svensk sida.

Akershus, uppfört under 1300-talet

Tillbaka

Under de båda svenska hertigarna Erik och Magnus uppror mot brodern Birger nådde de båda upproriska bröderna med sina trupper fram till Oslo år 1309 men lyckas inte betvinga Akershus som då för första gången omnämndes som fästning.

År 1363 flyttade Margrethe Valdemarsdotter av Danmark, dottern till Valdemar Atterdag, till Akershus då hon som tioåring gift sig med kung Håkan av Norge, en son till svenske Magnus Eriksson.
Hennes uppfostran på slottet anförtroddes den stränga och fromma Märta Ulfsdotter, en dotter till den heliga Birgitta.

Klickbar karta över Norge

Tillbaka

Tunsbergshus

Då Norge ett stycke in på 1200-talet återigen hade byggt upp en stark kungamakt under bl.a. Håkon den gamle byggdes en mängd borgar och befästa kungsgårdar. Håkon anses vara en av Norges absolut största borgbyggare, och i Vikenområdet byggdes under hans tid borgarna på Ragnhildsholmen, vid Kungahälla och Valdisholm i Glomma - se nedan.

1200-talets verkliga storborg byggdes dock på Berget i Tönsberg, alldeles vid inloppet till Oslofjorden. Där lät Håkon Håkonsson uppföra och sedan hans son och sonsöner utöka och förstärka en dubbelringmursborg, byggd av tuffaste gråsten och formtegel.
Den yttre ringmuren som kantade borgklippan hade porttorn vid sina två vägar in, samt ett stort torn med utsikt över fjorden på bergets västsida.
Huvudborgen med den inre ringmuren låg på östsidan där borgklippan var som högst. Där låg Mikaelskyrkan, kungshallen och borgens kärntorn Tegelkastellet, samt ett flertal andra byggnader.

Tunbergshus, en dubbelringmursborg från 1200-talet

Tillbaka

Tunsbergshus var huvudsäte för baglerna - de biskopstrogna - en politisk gruppering till skillnad från ätterna. Den naturliga borgklippan vid staden befästes i begränsad skala under deras tid. När Berget hösten 1201 belägrades i fyra månader av kung Sverre fanns där en stenkyrka och ett par trätorn och det fanns troligen bara en enkel spärrmur vid uppgången. De runda och halvrunda ringmurstorn som ses på bilden ovan byggdes först vid mitten av 1300-talet då man behövde modernisera borgens försvar.

Tunbergshus var Norges absolut största ringmursborg i m² räknat - enbart huvudborgen var på dryga 7.000 m² och hela borgklippan på ca 60.000 m². Under 1200- och 1300-talen bodde ett antal kungar och drottningar där.
En av de mer kända är kanske Blanche av Namur, drottning Blanka, Magnus Erikssons hustru. Den vackra Blanka fick Tunsbergshus i morgongåva då hon gifte sig med Magnus Eriksson på Bohus år 1335.

Av Tunsbergshus finns idag endast några låga rester kvar. Borgen intogs och brändes år 1503 och användes sedan som stentäkt under flera hundra år.

Klickbar karta över Norge

* * * *

Tillbaka

De äldsta medeltidsborgar som man känner till i Vikenområdet var uppförda av jord och timmer och såg nog inte alls ut som vi idag tänker oss att borgar skall se ut. De var inte som de äldre fornborgarna tillflyktsborgar i utkanten av bebyggelsen, utan centralt placerade i tätbefolkade områden.

Borg
en jordborg vid Sarpsborg

Fästet Borg låg vid Sarpsforsen i sjön Glomma vid dagens Sarpsborg. Om den säger Snorre: "...det går et nes nordfra ut i elven ved fossen, og der lot kong Olav (den helige) lage et gjerde tversover neset av stein og torv og tömmer, og fikk gravd en gröft utenfor, og bygde en stor jordborg der".

Detta skall ha skett hösten 1016. Vid ett ras i början av 1700-talet försvann huvuddelen av borgområdet ut i älven, och av "S:t Olavs vall" återstår idag knappt 100 meter. Det har ändå varit möjligt att skapa sig en bild av vallanläggningens forna utseende.

Den har bestått av en vall av jord, sten och timmer, som sträckt sig i en cirka 650 meter lång båge tvärs över det höga näset vid forsen. Dimensionerna har varit imponerande - vallen var minst 10 meter bred och fyra meter hög och avgränsade en yta på cirka 160.000 m², och den utanpåliggande vallgraven var tre meter djup. På Borg har man funnit en myntskatt, där det yngsta myntet är från från Harald Hårdrådes tid, daterat till omkring år 1050.

Enligt arkeolog A L Eriksson finns dock skäl till att vara skeptisk till Snorres upplysningar om Borg. Identiteten är med all sannolikhet riktig, men byggherren, tiden och de historiska omständigheterna är oklara. Myntskatten visar dock att vallen delvis existerade vid mitten av 1000-talet.

Klickbar karta över Norge

Tillbaka

Broberg

I Bro socken i Bohuslän fanns på 1100-talet borgen Broberg där resterna av ett torn är det enda som skvallrar om dess existens. Myntfynd från arkeologiska utgrävningar visar att tomgrunden sannolikt härstammar från slutet av 1100-talet. Vid slutet av 1500-talet skall ruinen ha varit ca 10 meter hög, men ortens allmoge har genom åren skattat borgen på det mesta byggmaterialet. Idag kan dock arkeologerna utläsa att tornet en gång varit av rejäl dignitet.

Broberg har haft minst fyra våningar, och varit byggd av röd granit med huggna byggnadsdetaljer i romansk stil. Tornet har haft en närmast kvadratisk grundplan och en yta om drygt 70 m².
Vem som varit byggherre till detta en gång så imponerande tom är osäkert. Att någon ensam adelssläkt vid den tiden skulle ha låtit uppföra borgen är mindre sannolikt. Borgbyggandet av den kvaliteten var i Norge förbehållet den kungliga kretsen ända fram till andra hälften av 1200-talet. Eventuellt kan det tillskrivas någon av baglernas hövdingar - kanske kung Sverre själv.

Brobergs senmedeltida historia är fylld av riddare och adliga stormän och skall liksom den senare Dynge ses som en ursprunglig kungaborg som via förläningar och förpantningar frångick kronan under 1300- till 1500-talen.

Klickbar karta över Norge

Tillbaka

Valdisholm

De största borgarna var knutna till städerna, men det fanns också mindre borgar som var lokala kontrollpunkter vid viktiga vattenleder. Valdisholm, som låg på en liten klippö i sjön Glomma (Glåma) knappt tre mil NO Sarpsborg i Norge, var en av dessa. Borgen nämns första gången 1240, då den belägras av hertig Skule Bårdsson, Håkon Håkonssons svärfar och konkurrent. Senare får vi veta att Valdisholm var ett av Norges statsfängelser.

Av de bevarade ruinerna framgår att Valdisholm var en av de mindre ringmurs-borgarna, bara ca 800 m² stor och byggd av tegel på ett gråstensfundament. Ringmuren bildade en oregelbunden sexkant och ansluten till den låg ett bostadstorn och några mindre byggnader.
Tornet har antagligen haft fyra våningar. Fängelset låg naturligtvis längst ner tillsammans med borgens förrådsrum (det heter ju inte fängelsehålor för inte). På andra våning låg lokaler för borgbesättningen och uppe på tredje våningen fanns borgherrens rum. Där ovan fanns med största säkerhet en försvarsvåning med bröstvärn.

Klickbar karta över Norge

Tillbaka

Dynge hus vid Gullmarsfjorden

Till de mindre 1200-talsborgama hör även Dynge vid Skredsvik vid Gullmarsfjorden i Bohuslän. Den låg kommunikationsmässigt mycket väl placerad vid en skyddad hamn, med närhet till farlederna både till sjöss och lands.
Dynge som hamn nämns redan 1248 då Håkon Håkonsson uppehöll sig med en flotta där, huruvida borgen då var byggd eller inte är dock inte verifierat, även om det är troligt.

År 1307 blir Dynge platsen för en kunglig ekonomisk transaktion, och 1339 kallas det för Dyngehus. Husnamnet kan antyda att det då var en kunglig borg.
Mynt och andra lösfynd visar att borgen vid Dyngekilen tillkommit ungefär samtidigt som borgen på Ragnhildsholmen, dvs under senare delen av 1200-talet.

Dyngehus låg på en klippa som på ena sidan stupade brant ner i vattnet. Åt landsidan skyddades den av en vallgrav som sträckte sig i en båge runt borgplatån. Centralborgens yta var omkring 280 m², men en ritning över platsen ger intryck av ett bostadstorn snarare än en ringmursborg.
Huggna stendetaljer av en grönaktig skiffer av samma typ som påträffats vid Ragnhildsholmen och vid klostret i Dragsmark visar att Dyngehus tillhört samma byggnadsmiljö.

Dynge förlänas och pantsätts under sin sista tid till flera mäktiga män för att slutligen år 1674 uppgå i Gullmarsbergs säteri. Fynden i borgen tyder på att den var bebodd fram till början av 1500-talet då den att döma av ask- och brandlager brann ner.

Ur Håkon Håkonssons saga:
Året var 1248, och kungen var på väg till Lödöse för att möta svearnas kung, Erik läspe och halte Eriksson. Det var orostider och man ansåg det nödvändigt med ett toppmöte vid den tidens riksgräns.
"Då konung Håkon kom till Viken, samlades mycket krigsfolk till honom, de fleste till häst. Han låg mycket länge i Dyngia, och väntade på ärkebiskop Sigurd och de män, som skulle komma norr ifrån. Konungen hade då öfver 30 skepp, de flesta tämligen stora, samt mycket och vackert folk".

Klickbar karta över Norge

Källa: Borgar från forntid och medeltid - Gbg:s arkeologiska museum