|
trax
söder om Kristinehamn i sydöstra
Värmland
står en av Sveriges äldsta runstenar, ansedd
till att vara ristad under 500-talet, |
vid folkvandringstidens
slut. Stenen tros då ha varit en del av ett större
monument med flera resta stenar, beläget strax väster
om ett biflöde till Lötälven som rinner ut
i Vänern
i dagens Kristinehamn. Stenen är ristad med de urnordiska
runorna futhark.
Tillbaka
Den
övre delen av stenen är avslagen, och har trots
ivriga eftersökningar i närområdet inte
stått att återfinna. Detta har ställt
till det med tydningen av texten, detta är den senaste
tolkningen enligt RAÄ:
Ljuv (?) heter jag. Ravn heter jag.
Jag, eril, skriver runorna.
En äldre tydning av eril var herul.
Eril skulle kunna betyda jarl, och en del vill tolka dessa
till att ha samma betydelse då den gamla formen
för jarl i fornnordiskan var 'erul'.
*
* *
Herulerna
var ett germanskt folk som omnämndes från 200-talet
och fram till mitten av 500-talet, härstammande från
Skandinavien men som blivit fördrivna av danerna
på 200-talet. De tog sig då ner till Svarta
Havet, till en trakt som vid den tiden ett välmående
område. Enligt flera grekiska författare började
herulerna att härja och skövla framgångsrikt
runt kusten. De beskrevs som ett grymt och hedniskt folk
som offrade människor åt sina gudar och slog
ihjäl gamla och sjuka.
Vad
man känner till brukade de agera hjälptrupper
åt de romerska härarna och gjorde stora insatser
när det gällde att hålla ihop det stora
romerska riket. Vid
500-talets inledning förlorade de ett krig mot langobarderna,
ett annat germanskt folk, varefter ett antal av dem beslöt
sig för att vandra norrut. Enligt Prokopius, som
var en östromersk historieskrivare på 500-talet,
tillbaka till sina förfäders gamla land i Den
yttersta delen av världen, i närheten av en
folkrik stam som kallas för gautoi, götarna.
Se stenen hos RAÄ och
se en jämngammal
runsten i Norra Vånga, Västergötland
Källor:
RAÄ
Värmlands
museum
|