e allra äldsta av de minnen vi idag kan se efter våra förfäder är deras gravmonument, dösarna, vilka tillkom under megalitkulturens tidevarv med start för kanske 6.000 år sedan.

| Dösen | Gånggriften | Hällkistan | Skeppssättningen |

Senare tiders begravningsskick m.m.:
| Bronsålder | Järnålder | Kammargravar | Den kristna tiden | Liljestenar |

Se en större tidsaxel längst ner på sidan.

Tillbaka

Dösen

Skegriedösen i Skåne med Skegrie kyrka från 1100-talet i bakgrunden

Dösarna började uppföras ca 3.500 f kr och är vanligen byggda av fyra till sju stora block som bildar en kammare. Ovanpå kammaren vilar ett ännu större block som fungerar som tak - hur man bar sig åt för att flytta och lägga dessa stenar på sin plats är det ingen som vet.

Gravskicket med stengravar vandrade in från Danmark där det finns ca 4.500 dösar medan Sverige har ett 70-tal, främst i Skåne, Halland och Bohuslän. Detta bevarade antal utgör säkert en liten del av vad som en gång har funnits.
Megalit- eller stenkammargravarna föregicks av liknande konstruktioner i trä, daterade till någonstans före 4.000 f kr.

Havängsdösen norr om Kivik kom i dagen efter en storm

Hagadösen på Orust

Dösen vid Styrdalen på Tjörn

Tillbaka

Gånggriften

Gånggrift på Ekornavallen

Gånggriften är ungefär jämngammal eller kanske något yngre än dösen, ca 3.500-3.000 f Kr. Antalet registrerade gånggrifter i Sverige är ca 400, men det ursprungliga antalet har sannolikt varit betydligt större.

Gångriften är ofta en större och mer komplicerad konstruktion än föregångaren dösen, byggd i en T-form. Gången som leder in i kammaren är vanligen mellan två till sex meter lång, ofta mynnande i öst eller sydöst. Kammaren har en rund, oval eller rektangulär form. Att ingången mynnar i särskilda väderstreck är en märklighet. Gånggrifterna var ursprungligen täckta av jordhögar vars omkrets ofta markerades med stenkedjor.

På Falan vid Falköping ligger inom några kvadratmils omkrets ca 200 gånggrifter, se Ragnvalds grav i Karleby, Luttra, gånggrifterna i Vårkumla och på Ekornavallen och Kyrkerör mitt inne i Falköping. Dessa gånggrifter tillhör den allra äldsta formen av arkitektur i världen, byggda för att finnas där för evigt.

Tillbaka

Gånggriften i Rörsberga

Gånggriften i Rörsberga i Valtorp socken med fasadhällar som i vinkel leder fram till gravens ingång. På toppen ses nyckelstenen ligga som ett lås för hela konstruktionen.

Gånggriften i Rörsberga undersöktes 1962 och visade sig innehålla skeletten av drygt 130 individer, de äldsta daterade till 3.300 f Kr.

Tillbaka

Hällkistan

Skandinaviens största hällkista i Södra Härene, Västergötland

Hällkistorna tillkom under den senare delen av yngre stenåldern, ca 2.300 - 1.800 f Kr, tidsmässigt långt innan granen hade invandrat ner till Västergötland och strax efter att stenarna i Stonehenge i England restes.

Hällkistorna byggdes av stående, flata stenar vilka sedan täcktes av ibland kolossala stenhällar på över tio ton. Hällkistorna har två eller flera rum och kan ibland vara nedsänkta i marken men också vara täckta av en uppkastad hög eller av ett stenröse. Kistornas längd varierar vanligen mellan tre till tio meter och en bredd av en till två meter.

I Sverige finns ca 2.000 bevarade hällkistor registrerade, med en stark koncentration till det inre av Småland där det i Ljungbytrakten finns ca 500 st, d.v.s. en fjärdelel av alla våra hällkistor!

Tillbaka

Hällkistor med ovala eller runda hål

Gavelhålet till hällkistan i Skogsbo sett inifrån gravkammaren

Det finns en typ av hällkistor som har ovala eller runda hål in till gravkammaren. Dessa senare förekommer merendels mellan Vänern och Vättern, som i Skogsbo, inne i Herrljunga, i Remmene och förr i Landa. Under samma tidsepok byggs liknande hällkistor i norra Frankrike och södra Belgien vilket tyder på att man hade långväga kontakter även under stenåldern.

En gravgåva i form av en ca 18 cm lång dolk, funnen vid en hällkista i Bitterna socken. Då undertecknad tillsammans med markägaren fann dolken efter att en grävling kastat ut den från sin lya hade det gått ca 4.000 år sedan en människa senast hade den i sin hand...

Tillbaka

Andra och senare begravningsskick

Tillbaka

Bronsålder

Under äldre bronsåldern, 1.800-1.000 f.Kr. förekom begravning i stora stenrösen som det i Tun, Västergötland och Kivik, Skåne. Den döde placerades i en stenkista på marken varefter man lade stenar i en hög ovanpå.
Åren 1.500-1.000 f.Kr., användes jordbegravning i storhögar som Bolmers högar i Skåne. Den avlidne placerades då i en kista gjord av en urholkad trädstam ovanpå vilken man sedan kastade upp en stor jordhög.

Hågahögen utanför Uppsala, från yngre bronsålder

Under yngre bronsåldern, 1.000-500 f.Kr., tillämpades likbränning, ett gravskick som kom söderifrån. Ben och aska lades i ett krus som ställdes i en gravhög eller i ett stenröse - en stensättning. När man övergick till likbränning slutade man så gott som helt med högarna, men skicket återkom under vikingatiden. Naturligtvis var det endast de stora hövdingarna och andra stormän som fick sådana praktgravar, men ibland även kvinnor i stark position.

Tillbaka

Skeppssättningar

Skeppssättningarna tillkom under bronsåldern, försvann och återkom igen under järnåldern. En tumregel (givetvis med undantag...) för att klara ut till vilken period en viss skeppssättning hör är att skeppssättningar från bronsåldern har stenarna tätt placerade medan de från järnåldern står glesare.

I några av de fall där man gjort utgrävningar av skeppssättningar har man funnit spår efter stolpar på platsen för masten till seglet - kanske att man kunde segla redan under bronsåldern... Läs mer under järnåldern nedan.

Tillbaka

Under järnåldern, kring Kristi födelse, var troligtvis brandgravar det vanligaste. Flacka stensättningar förekom fortfarande inemot 500-talet. Från ca 200-talet användes bautastenar för att markera gravar. Bautastenarna markerade inte alltid själva graven utan kunde placeras på helt andra ställen, liksom de senare runstenarna. Skeppsättningar återkom. Treuddar är ofta tomma på gravar och har kanske mer haft med kult att göra, se under Öinge.

Treudd i Lyngstad i Sorunda, Södermanland

Tillbaka

Lugnarohögen - en skeppssättning

Lugnarohögen i Hasslöv socken öster om Båstad. Via en underjordisk gång
från huset t.v. kommer man ner till skeppet (från ca 700-talet f Kr enl Montetlius).

Insidan av Lugnarohögen, en hög som visade sig innehålla en skeppsättning med urna och gravgåvor som miniatyrdolk m fl föremål - notera illusionen av stenarna som täckt graven. Det torde dock vara ovanligt att skeppssättningarna täcktes av en hög så som här i Lugnaro.

Tillbaka

Böckersboda skeppssättningar

I Böckersbodaskeppen från järnåldern fanns en brandgrav i vardera skeppet, varav den ena också innehöll rester efter en hornkam och spelbrickor av ben.

Böckersboda i Lyrestad, Västergötland, har två skeppssättningar från järnåldern, på Kvarnberget i väster fanns en av landskapets fornborgar liksom Rogstorpstenen

Andra skeppssättningar:
Ales stenar | Askeberga | Anundshög | Blomsholm | Nässja

Under delar av vikingatiden 700-900 e.Kr. användes åter jordgravar med storhögar över hövdingar och stormän. På dessa gravhögar menar en del att det vuxit träd som ett synligt uttryck för att de döda fortfarande representerade kraft och att träden var heliga. De vanligaste gravarna var dock mindre, gräsklädda jordhögar som idag kan ses som alltifrån mycket tydliga välvda högar till att vara så flacka att de är svåra att upptäcka.

Angående ordet 'hög' - på västgötska finns ett ord som uttalas hôga och har betydelsen komma ihåg - finns det ett samband, tro?

Bautastenar på Fjärås bräcka i norra Halland

Redan på 400-talet hade enstaka runstenar dykt upp, se Kallebystenen i Tanum, men de flesta menas ha tillkommit från 900- och en bit in på 1000-talet. Ofta var runstenarna endast minnesmonument över en avliden som fått sin grav på ett gravfält eller hade försvunnit i fjärran land. Inte sällan stod de på en betydelsefull plats, kanske på en gräns eller en tingsplats - läs mer.

Tillbaka

De vikingatida kammargravarna förekommer talrikt på Björkö i Mälaren, men även i Uppländska Långtora, Holm i Ångermanland, Tuna öster om Badelunda i Västmanland liksom i Hov i Hällstad i Västergötland. Kammargravar utgörs av stora, breda, i vissa fall närmast kvadratiska och djupa schakt som haft fasta träkonstruktioner i form av hörnstolpar, väggbeklädnader, golv och tak. Kort sagt ett litet rum.
Gravarna är antingen täckta av en hög eller t.o.m. saknar en synlig markering i markytan. Oftast syns dock en sänka som är resultatet av att kammarens tak rasat in.

I åtskilliga kammargravar har hästar lagts ned på en särskild avsats, nere i schaktet men utanför kammarrummet, graven kallas då för ryttargrav. Både män och kvinnor har begravts i dessa kammargravar. I undantagsfall är de dubbelgravar. Utrustningen är ofta rik och omfattar föremål som rikliga vapenutrustningar bestående av svärd, sköldar, lansar, pilbågar med pilar i koger, knivar, ämbar, skrin, glas, dyrbara smyckeuppsättningar, betsel, sporrar, urnor, dryckeshorn m.m.

Kammargravar förekom också talrikt i Danmark, bl.a. i Jelling och i Hedeby där det i den senare finns en unik gravform, den s.k. Båtkammargraven som är just en kammargrav täckt av en båt. Se också under Mammenyxan.

Se en tidsaxel nedan

Tillbaka

Den kristna tiden

Slutet av vikinga- och början av medeltiden var den första kristna tiden i Norden och innebar en stor omställning för begravningsskicket då helt nya ordningar för gravsättning infördes - det skulle nu ske på kyrkogårdar, och kristendomens absoluta krav var att bränning av döda skulle upphöra. Men kyrkogården var inte bara begravningsplats utan också en allmän samlingsplats, t.ex. för handel och marknad. De döda placerades efter den rang och ställning de haft i samhället medan prästerna begravdes inne i kyrkorna. Likbränning förekom således inte längre.
Gravarna orienterades i öst-västlig riktning med huvudet mot väst. Gravminnen var liggande och hade formen av kistlock, s.k. Eskilstunakistor (namnade efter ett fynd i Eskilstuna), och möjligen också liljestenar som är karaktäristiska för Västergötland.

En likkista som karvats ur en ekstam - foto Sanfrid Welin på 1890-talet

Variant av en Eskilstunakista i Västerplana på Kinnekulle. En del arkeologer vill
numer kalla dessa kistor för 'tidigkristna gravmonument'

Tillbaka

Västergötlands liljestenar

Dessa kanske tusenåriga liljestenar vid Kinne-Vedums kyrka har liksom
sina övriga artfränder aldrig fått någon framskjuten placering
vare sig på de platser där de återfinns eller i historien

De till antalet ca 400 dokumenterade västgötska liljestenarnas funktion är omdiskuterad. De är inte ristade, utan huggna i hög relief, och ingen av dem återfinns längre på sin urpsrungliga placering, vilken måhända har varit inne i stavkyrkorna. Kanske att de tillkom i brytningstiden mellan asatro och kristendom, och kanske att det var den engelske ärkebiskopen Sigfrid som hade med sig bilden då han kom för att döpa Olof Skötkonung.

Andra ser likheterna med antikens och orientens konst, som den som är känd i Miklagård - Konstantinopel (Istanbul). Men var det väringar eller återvändande riddare som började låta tillverka liljestenarna, eller kanske någon annan? Och har de kanske en gång varit vackert målade, tro?

Talrikast förekommer liljestenarna runt Husaby där Sveriges första domkyrka står och där kristendomen för tusen år sedan fick sitt verkliga fotfäste i Sverige.

Tillbaka

Liljestenarna har inte varit gravhällar som legat på marken, detta för att de är huggna i relief och mönstren då snabbt skulle ha blivit fyllda med vatten och allsköns skräp. Inte heller vet man om de har varit någon form av gravsten.

Även namnet liljesten är märkligt eftersom det inte är liljor som avbildats. En del vill låta påskina att namnet kommer från ordet skottsten, sådana som kung Inge sköt på i Levene. Många menar vidare att samtliga liljestenar härstammar från ett stenbrott invid Flyhov på Kinnekulle. Samtliga liljestenar återfinns dock inom det gamla Skara stift - se en karta.

Se liljestenarna vid Kinne-Vedum, Götlunda och Leksbergs kyrkor och några ytterligare i Norra Härene där det finns ett helt dussin. Se också det märkliga Hällstad-monumentet.

En vacker liljesten försedd med runor,
idag på Västergötlands museum

Tillbaka

Tidsaxel
som delvis är klickbar

Tidsuppgiftern är ungefärliga
och varierar mellan olika källor

Källor:
Historiska.se
Ann-Britt Sörensen - Kyrkogården i framtiden
Vikingatidens ABC