början av 1000-talet anlände den engelske ärkebiskopen Sigfrid av York till Västergötland och kung Olof, sedermera kallad för Olof skötkonung. Enligt legenden hade Olof bett den engelske kungen att

Men Sigfrid, beskriven som en renlevnadsman, mäktig och fullkomligt lärd i bokliga konster hörde så småningom av sig. Han sa att han gärna tog på sig uppdraget att predika för den svenske kungen och för undersåtarna i hans land. Så han gav sig iväg som missionär. Som sällskap på resan hade han tre munkar, av en händelse hans egna systersöner med de märkliga namnen Unaman, Sunaman och Vinaman.

Sigfrid av York utanför Växjö domkyrka

Tillbaka

Mot Västergötland

Efter några dagar till sjöss kom de fram till Danmark där de blev väl mottagna hos Sven Tveskägg och hans biskopar. Svens far, Harald Blåtand, hade infört kristendomen i Danmark redan år 960.

I Danmark stannade man för en tid, men fortsatte sedan resan landvägen upp genom Sverige. Beskrivningen av vilka trakter det var som Sigfrid och hans sällskap närmade sig vet att berätta en del om dåtidens Sverige.

"Som Gud det ville, kom han på steniga vägar och genom täta skogar till sydligaste Sverige, till det land, som heter Värend. Mycket gott fanns där, såsom goda fiskevatten, bin och honung, åkrar och fagra ängar och tjocka skogar med mångahanda villebråd i.

Här i Värend, och på ett ställe där det var alldeles särskilt "gröna och väna ängar" runtomkring stannade Sigfrid och hans följeslagare. Mycket trött gick han in i huset som fanns där. Han somnade och hade en underlig dröm vari en ängel talade med honom och sa att han skulle bygga en kyrka. När Sigfrid vaknade berättade han för en av sina systersöner om sin dröm:

"Mig tycktes, att här var en välklädd man med skinande anlete och att han så talade med mig: 'Statt genast upp och följ mig.' Då jag följde honom, visade han mig längd och bredd på den plats, där jag skulle bygga Guds tempel, och sade: 'Här skall du grunda Herrens hus, vari syndare skola få misskund och rättfärdiga nåd.'

De bestämde sig för att gå till platsen som ängeln hade talat om och ta reda på om drömmen var sann. Och både Sigfrid och hans systerson kunde se att det fanns märken utsatta som visade var grunden till en kyrka skulle läggas, precis som i drömmen.

Där byggdes det snart en kyrka av trä, och just där var det som det senare skulle byggas en stenkyrka, den som kom att bli domkyrka i Växjö stift.

Växjö domkyrka

Efter att Sigfrid och hans sällskap hade vistats några dagar i trakten började folk strömma till. En del av ren nyfikenhet, andra därför att den Helge Ande hade givit det i deras håg. Då de såg ärkebiskopen, klädd i sin skrud med krumstav och mitra trodde somliga att han hade horn på huvudet och kunde ej nog förundra sig över detta som de aldrig tillförne skådat!

De som förstodo bättre lyssnade till honom, och allmogen förvånades över hans ord och välljudande tal, ty Gud ledde hans sak och upplyste deras hjärtan, som lyssnade. Inte bara bönder och hantverkare och annat vanligt folk lyssnade på Sigfrid när han predikade. Tolv mäktiga män skickades till honom, och efter att de hade hört vad han hade att säga blev de genast omvända till kristendomen. De stormännen blev sedan Sigfrids förespråkare inför allmogen, berättas det.

Tillbaka

Snart blev det dags för Sigfrid att resa vidare, för tanken hade ju redan från början varit att han skulle besöka kung Olov. Därför gav han sig nu av till trakten av Kinnekulle i Västergötland där kung Olof befann sig. Sigfrids framgångar som missionär bara fortsatte, och kungen bestämde sig redan efter några få dagar att han skulle låta Sigfrid döpa honom till den kristna tron.

Vid Husaby källa ägde så det mytomspunna dopet av Olov Skötkonung rum. Tillsammans med honom, berättar legenden, döptes också alla hans närmast underlydande, och Sigfrid fortsatte sedan med stor glädje och framgång att predika för folk i Västergötland.

Men samtidigt inträffade det en tragedi. Sigfrids systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman hade stannat kvar nere i Värend, och omdömeslöst nog hade de berättat för några personer var de hade gömt en del fat och silverskålar, dyrbarheter som de haft med sig hemifrån England.

På natten när de låg och sov kom åtta män med ondska i sinnet på besök. De släpade ut de tre bröderna, halshögg dem och lade deras huvuden i ett kar som de sänkte i sjön i närheten av kyrkan. Resten av kropparna gömdes under en stenhög på ett svåråtkomligt ställe en bit bort.

Tillbaka

Sigfrid som ju befann sig i Västergötland fick höra talas om morden och reste tillbaka till Värend. Förtvivlad bad han till Gud för att få reda på vart systersönernas döda kroppar hade försvunnit.

En natt gick Sigfrid i sin sorg ut ur härbärget runt omkring den sjön, som ligger sunnan för Växiö kyrka. Och han såg mitt i sjön tre fagra ljus, glimmande som stjärnor. Och de kommo östanfrån mot sjön mot ett ställe, som då låg utanför strandgränsen. Då de ljusen kommo nära land, drog Guds tjänare skorna av sina fötter och gick gladeligen ut emot dem i vattnet. Och han prisade Guds nåd, som ärar sina helige. Då Guds tjänare kom så nära att han kunde taga på dem, försvunno ljusen.

Han letade så mycket han förmådde och fann ett kar med tre huvud i och en stor sten bunden därvid, såsom tillförne är sagt. Han tog upp karet och förde det i land. Där lade han gråtande alla huvudena i sitt knä, i öm kärlek, och sade: "Må Gud hämnas!" Genast svarade en röst från det ena huvudet och sade: "Det varder hämnat".

Dessa huvud syntes så friska, som hade de samma dag huggits bort från kropparna. Detta var Guds stora kraft, och böra alla ting lova Gud, som ville glädja sin tjänare med detta förunderliga, att ljus visade sig å stormig sjö, att så stor sten kunde flyta i land, och att för så länge sedan avhuggna huvuden fingo mål i mun. Sedan Guds tjänare fröjdats åt dessa underting, fick han dess mera kraft att tjäna Gud. Och huvudena gömde han med mycken kärlek.

Tillbaka

Det som hände sedan var att kung Olof själv kom efter till Värend. Han blev den som såg till att mördarna blev dömda, och det efter konungslig rätt, som det uttrycks i legenden. Det gjordes en insamling av gods och pengar för att skänka till Sigfrid, men som den gudsman han var ville han inte ha några pengar. Det var bättre att den världsliga makten, kungen, fick världsliga rikedomar, menade Sigfrid.

Men de gårdar som han hade blivit erbjuden tog han gärna emot. Det vill säga, inte för sin egen personliga del, utan som han sade - "Gudi till ära och kyrkan till evärdelig besittning".

Sigfrid fortsatte att resa runt i landet och missionera. Han predikade och döpte, byggde kyrkor och vigde präster. Efter att ha gjort alla dessa, som det verkar av legenden, enorma insatser för kristnandet av Sverige, återvände Sigfrid till Växjö. Där levde han sedan många år.

När han hade sin ålders mått och Gud ville giva honom lönen för det arbete, han så troget hade utfört, gick han helt visst till himmelrikets glädje. Och han ligger jordad i Växiö, den stad, han själv utvalt.

S:t Sigfrid med sina systersöners
avhuggna huvuden

* * * *

Den tidigaste kända källan som nämner sankt Sigfrid är en kort notering från 1200-talet, alltså 200 år efteråt. Där får man veta att han döper kungen, hans husfolk och hans här. Här får man också veta att Sigfrids släktingar halshuggs och att deras huvuden nedsänks i en sjö där Sigfrid senare återfinner dem.

Men man tror att Sigfrid varit minst två olika engelska biskopar som i berättelserna blandats samman till en och samma person.

Enligt Den äldre Västgötalagens biskopslängd märkte han ut kyrkplatserna och invigde kyrkogårdarna i Östra Gerum, Agnestad, Friggeråker varefter han tog sig ner till wærænÝ, dvs Värend i Småland där hans ben vilar.

Källa:
Svenska kyrkan i Spånga
Bild från Wikipedia