ågon gång omkring år 1000 födde Olof Skötkonungs hustru Estrid dottern Ingegärd som skulle komma att bli vida mer känd än

 

Tillbaka

En populär dam

Som prinsessa var Ingegärd naturligtvis ett begärligt gifte. Först ut att fria, om än via ombud, var Norges unge kung Olav digre. Frieriet kom att göra fadern Olof fullständigt rasande då han och den norske kungen var bittra fiender efter att Olav hade haft mage att kräva åter den norska områden som Olof lagt under sig efter Olav Tryggvassons död vid Svolder.

Olavs frieri till Ingegärd var ett sätt för Olav att få till en försoning mellan de båda kungarna, men hur varmt än Ingegärd talade för giftermålsplanerna så bara totalvägrade pappa Olof. Även den isländske skalden Gialte var med och medlade, men allt var förgäves.

Det var inte förrän på ett ting år 1018 där Olof hade att välja mellan att bli ett huvud kortare eller att försona sig med Olav som han syntes ge med sig.
Men det var bara ett spel för galleriet, för något bröllop blev aldrig av, detta trots att Ingegärd talade sig varm för norrmannen och t.o.m. sänt honom en guldstickad kappa - Olof hindrade helt enkelt Ingegärd från att resa till Norge...

Tillbaka

Det dröjde dock inte länge innan ett nytt sändebud dök upp, denna gång från fursten Jaroslav den vise av Novgorod, en ättling till vikingen Rurik.
Olof skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud, och denna gång vågade inte Ingegärd trotsa fadern. Däremot vågade hon ställa ett villkor: hon ville att faderns kusin Ragnvald jarl skulle följa med henne österut och hon ville också ha staden Aldeigjuborg med tillhörande områden som personlig förläning, vilket fadern och Jaroslavs ambassadörer accepterade.

Inte heller hennes följesven Ragnvald jarl, Sigrid Storrådas brorson, kom att bli lottlös utan blev av Ingegärd utnämnd till jarl över Aldeigjuborg och Ingermanland (det senare hette inte så då, utan kom att kallas så för att ära Ingegärd efter giftermålet 1019).

 

Ett ganska tidigt Novgorod

 

 

Tillbaka

Jaroslav - inte friare utan anledning

Som vanligt vid den här tiden var Jaroslavs frieri inte känslor uten mera ett sätt att knyta band och stöd. År 1014 hade han enligt de ryska krönikorna vägrat att till sin far Vladimir, Rysslands kristnare, betala länsavgiften från sitt Novgorod. Fadern började då förbereda ett fälttåg mot sonen.

År 1015 vände sig Jaroslav till nordborna med bön om hjälp med väringar och erhöll en stor krigsstyrka. Endast Vladimirs sjukdom och död förhindrade ett inbördeskrig. Jaroslav tänkte tydligen, i fruktan för fadern mot vilken han inte kunde kämpa ensam, på ett intimt förbund med den svenske kungen. Ett äktenskap vore det bästa medlet att uppnå ett sådant förbund. Som svärson till Olof kunde han utnyttja hjälp i form av stridskrafter från honom eller också i nödfall erhålla tillåtelse att utan hinder rekrytera sådana i hans land. Efter Vladimirs död återstod nämligen problemet med länsavgiften, men nu till Svjatopolk den Förbannade.

 

Tillbaka

Ingegärd - Furstinnan Irina

På hösten år 1016 sände Jaroslav sina sändebud med de slutliga villkoren för det överenskomna äktenskapet, och Ingegärd, härefter omnämnd som Irina, blev nu furstinnan Irina av Novgorod. Den norska berättelsen om Ejmunds och Ragnars hjältedåd i Ryssland vet att berätta lite om Irinas första år i Novgorod.

Dessa båda hade kommit till Novgorod mot slutet av år 1016 för att göra tjänst hos furst Jaroslav i kampen mot hans adopterade bror Svjatopolk. Vid samma tid anlände också Irina dit.
Vid krigsföljets ankomst blev Ejmund och Ragnar mottagna av fursten och furstinnan, varvid Irina kom att samtala med dem om norska angelägenheter och om hennes forna friare Olav. Furstinnan gjorde det allra bästa intryck på dessa ledare genom sin beslutsamma karaktär och genom sin tillgänglighet.

Efter det första kriget med Svjatopolk kom dock förhållandet mellan norrmännen att försämras, och till sist blev fursten och furstinnan nödgade att gå till strid mot legotrupperna då de gått över till motståndaren furst Brjatjislav av Polotsk.

 

Ruriks ättlingar, fursteättens bomärken och kännetecken

 

 

Tillbaka

Irina - fältherre och fredsmäklare

Irina och Ragnvald gjorde ett försök att med vapenkraft hejda dem, och vid detta tillfälle var hon nära att råka i fångenskap. Krönikorna berättar om Irinas inflytande på den vidare utvecklingen och hennes inflytande över furst Jaroslav, vilken hon ibland syns ha ledsagat på fälttågen, och det tillskrivs henne att det långdragna kriget med Brjatjislav avslutades. Detta inflytande tog enligt berättelserna sin gestaltning under mycket ovanliga omständigheter.

När Jaroslavs och Brjatjislavs truppstyrkor obeslutsamma stod mot varandra gjorde Ejmund upp en plan att tillfångata Irina. Detta var tänkt att ske då hon skulle bege sig till Jaroslavs läger, och Ejmund räknade med att hon reste dit för att ge maken råd.
Så en natt lade sig Ejmund och Ragnar i försåt för furstinnan. Sedan de dödat hästen under henne och jagat hennes följe på flykten tog de henne till Brjatjislavs läger varvid Irina argt skall har ropat att "Ni nordbor upphör tydligen aldrig att förolämpa mig!"

Nästa morgon kallade hon till sig Ejmund och talade om att hon önskade mäkla fred. Hon meddelade samtidigt, att hon ännu ihärdigare skulle möda sig till furst Jaroslavs fördel. Sedan både maken och Brjatjislv samtyckt till hennes medling deltog hon i utarbetandet av de förslag till fred, vilka senare också blev antagna. I och med fredsslutet återupprättades hennes goda förhållande till norrmännen.

 

 

Tillbaka

Familj, vänner och besökare

Som furstinna av Novgorod tog Irina gärna emot sina nordiska vänner som snart kom i stora skaror, tyvärr ofta med övergrepp mot befolkningen som följd.
Men kärleken till det nya landet gjorde att Irina satte dessa sina nya intressen före någon stamfrändskap.

Att de fredliga och vänskapliga förbindelserna bevarades och stärktes, särskilt efter hennes ankomst till landet, kan otvivelaktigt tillskrivas hennes personliga inflytande och hennes släktförbindelser. I vart fall intar just Irinas släktingar en mycket tydlig plats i dessa vänskapliga förhållanden, t ex hennes bror Jakob som en lång tid tjänade i Ryssland innan han blev kung i Sverige ca 1022, hennes syster Astrids make kung Olav digre av Norge och senare även Ragnvald jarls tre söner - Stenkil som blev kung ca 1061 samt Ulf och Eilif, båda jarlar. Systern Astrid kom efter att maken Olav stupat i slaget vid Stiklestad år 1030 att flytta till Främmestad i Västergötland där hon bodde fram till sin död.

 

Tillbaka

Mot slutet av 1030-talet kom även den svenske vikingen Ingvar den vittfarne på besök, även om nu detta hände innan han fått detta tillnamn.
Anund var naturligtvis mån om att upprätthålla de goda förbindelserna med systern och hennes make fursten, och hade därför sänt Ingvar, kanske för att hjälpa till att reda ut de pågående oroligheterna.

Väl där var Ingvar och hans kämpar för några år inblandade i dessa, för att sedan ge sig iväg mot Särkland. Detta blev en resa som skulle kallas för Ingvarståget.

Att döma av ryska krönikor stannade Irina inte länge i Novgorod eftersom furstehovet flyttades till Kiev. År 1035 hade man lyckats besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland, och Jaroslav och Ingegärd kunde för gott flytta till huvudstaden Kiev. Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder.

Tillbaka

Från Jaroslavs och Ingegärds äktenskap är sju söner och tre döttrar kända. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Zjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav.

Av döttrarna blev Elisabet (Ellisiv) gift med den kanske mest kända norska vikingen, Harald hårdråde, en väring och vapenbroder till Jaroslav nere i Bysans åren 1034–1043. En andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas. Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. Då Anna kom anlände till Frankrike väckte hon stor sensation i hovet genom sin bildning, detta eftersom hon både kunde läsa och skriva.

 

Tillbaka