|
|
nder
medeltiden
bestod Sveriges vägnät
enbart av de stigar och hålvägar som bildades
där vandrare och ryttare tog sig fram. Att |
landvägen ta sig mellan Väster- och Östergötland
var inte bara en stor omväg runt Vättern utan också
en farlig resa. Både
i norr och söder om sjön var skogarna djupa och
svåra att passera, med många svåra pass
där laglösa kunde förväntas ligga och
invänta ett gott byte. Kunde man ta vattenvägen
så gjorde man det, och man kan tänka sig att en
båtägare utan svårighet kunde få sin
försörjning tryggad genom att frakta människor,
djur och varor.
En
sådan viktig vattenväg var den som gick över
Vättern och förband Västergötland med
Östergötland där sjövägen mellan
Alvastra,
Hästholmen,
Hjo och Varnhem
är väl omtalad i hävderna.
Helt
säkert har exempelvis medlemmarna av Bjälboätten
haft klippkort i Hjo då deras Bjälbo låg
endast dryga två mil från Hästholmen på
Vätterns östra strand. Därifrån har
man haft en god kommunikation med Västergötland
där man ägde mark och även i övrigt
hade stora intressen. Det
omtalas också att ätten hade en skeppsgård
i det från Bjälbo sett ännu närmare
belägna Vadstena (en mil), kallad Susenborg.
Att
man tagit sig fram på Vätterns vatten finns
avbildat sedan den tidiga bronsåldern, på
några hällar med ristningar vid Hästholmen.
Tillbaka
Hjo
Namnet
Hjo är av mycket gammalt datum. Bevarade dokument från
1327 talar om Hjo med olika stavningar – Hyo, Hio,
Hiyi m.fl. Namnet torde dock vara betydligt äldre än
så, och sannolikt kommer namnet från Hjoån.
Då
domkapitlet i Skara år
1684 försökte lokalisera några av de gods
man ägde, men endast kände till namnet, var Hjo
var ett av dem, och häradsrätten gav följande
svar:
|
Kåkind
härads dombok
den 13 oktober 1684
"Hioo
i Kåkindtz härad weet ingen annan beskiedh
om ähn det ähr en lithen och uhrminnes gammal
Stadh wedh Siön Wättern, hwilken på
staden skall hafva infallit, så att Staden skall
wara 2:ne gånger undanflytter i forna tider som
säies, skolandes en lithen åå ther
weedh heeta Hioo, hvaraff Staden skall haa sitt nampn". |
Tillbaka
Mycket
talar för att det funnits en bosättning vid Vätterns
västra strand under 1100-talet. Under 1220 och 1227
omtalades församlingarna Fågelås och Grevbäck
med kyrkor medan den
gamla stenkyrkan i Hjo torde ha tillkommit i slutet av 1200-talet.
År
1327 omnämndes en kyrkoherde Arnbjörn i Hjo, då
stavat Hya, som låg under Vadstena
kloster. Dessa båda platsers placering på
var sin sida av Vättern krävde naturligtvis att
det fanns bra kommunikationer dem emellan, och även
Vadstena hade ju en hamn. År 1383 omnämndes Grebban
vid Hjo-ån och år 1390 gjordes noteringar och
antydningar om Hjo som en ort.
År
1413 anges Hjo som stad i Erik
av Pommerns skattebok då man erhöll stadsprivilegier,
och staden Hjo stads sigill är dokumenterat år
1421. Vid denna tid fanns här ca 500 invånare.
Hästholmen
på andra sidan Vättern finns dokumenterad som
stad under 1300-talet, men dess stadsprivilegier drogs in
omkring 1400, samma år som Vadstena blev stad. Hästholmens
rättigheter kom något senare att överföras
till Hjo.
En
i folkmun gammal benämning på Hjo är Guldkroken,
vilket tros syfta på att här var en sällsynt
bördig trakt – 'guld', och slutleden 'kroken'
av att trakten låg i ett skyddat och avskilt område
– en krok där kungens fogdar hade svårt
att göra sig gällande.
Källor:
Hjo kommuns
hemsida
|
