Erik Knutssons gifte med Rikissa
Uppdaterad den 14 maj, 2008
Tillbaka

Ur
Berättelser ur den svenska historien, första bandet,
något språkligt redigerat

ung Erik Knutsson var efter slaget vid Gestilren år 1210 och
konung Sverkers fall obestridd kung över Sverige. Den fallne
Sverkers son var då blott nio år gammal och kunde således icke komma ifråga.

Samma år sände konung Erik bud till Danmark till konung Valdemar den store med anhållan om hans syster Richissas hand. Hon var dotter till den Sofia vars skönhet de samtida historieskrivarna saknade ord att beskriva. Måhända låg där någon beräkning å Eriks sida i avseende på detta val.

Åtminstone ger den föregående tidens händelser anledning att tro på något sådant, och att Erik genom en så nära släktskapsförbindelse med danska konungahuset ville undandraga den sverkerska ätten det stöd som den tidigare haft där (bl.a. Hvide-ätten), på samma gång som han ville vinna detsamma för sin egen ätt.
Å andra sidan var det för Valdemar Sejr mera skäl för än vad det var emot en sådan förbindelse - den svenske kungen tillhörde en ätt som trots att den nödgats vika sig för sverkrarna ett par gånger ändå alltid segrande hade återbestigit tronen, och det utan någon hjälp utifrån - den siste av den sverkerska ätten hade i slaget vid Lena inte mindre än 18,000 man danska hjälptrupper (som det står i visan, men siffran är alldeles för hög) - de erikska kungarna slog tillbaka i spetsen för inhemska krafter.

Orsakerna må ha varit vilka som helst, själva giftermålet är obestritt och likaså det förändrade förhållande som därefter inträdde mellan den erikska ätten och Danmark. Kung Valdemar lämnade sitt bifall till den svenske kungens begäran, och hans kungliga brud fördes utan oskäligt dröjsmål över till Sverige.

Sedan fartyget kastat ankar på den svenska stranden var konungabruden den första som steg i land. Till hennes möte kom många svenska herrar och fruar, och ståtliga hästar framleddes för hennes vidare färd på vars sadeltyg det glimmade av silver och guld.

Tillbaka

 

 

»I sitten nu upp och hvilen härpå, stolts jungfru!
I må icke längre gå.»

Det var de svenska fruarna, som yttrade dessa ord
till Richissa. Vi anföra dem ur folkvisan, äfvensom
Richissas svar. Folkvisan målar för oss lifligast
tidens lynne och seder.

Den främmande konungadottern förundrade sig öfver
att icke få karm (vagn) och körsven, som hon var van i
sin faders och broders rike. Hon svarade derför de
svenska fruarna:

»Och vore jag mig i min faders land, jag körsven
finge och förgyllande karm.»

Men härtill blef henne genast svaradt, dock »med akt
och all heder»:

»I före oss ej hit några jutska seder.

Sadel af sölf och förgyllande mila, dermed plägar de
svenska fruar utrida.

Och så hafver varit gammal sed; så länge vi lefva,
vi blifva dervid.»

Vidare förmäles ej om färden. Men när de kommo till konung Erik,

»då blef det stor lust och mycken gamman, det ädla
konungapar blef gifvet tillsamman.

Och konungen tog sin käresta uti famn: Stolts
jungfru! I lefven hos mig utan harm!»

 

Deras äktenskap blev lyckligt, säger den anförda folkvisan, och välsignat med flera barn.