läkten Blå har på grund av en felaktigt antagen härstamning från Joar Blå givits åt två av vår medeltids förnämsta släkter, vilka båda i sin vapenbild förde ett fantasidjur, en s.k. lejonörn.

(Jedvard var Erik den helige Jedvardssons far och att döma av namnet hade han engelskt påbrå (Edvard). Jedvar fick också sonen Joar Jedvardsson, omnämnd under 1100-talets senare del - möjligen en stamfar till Joar blå 1250).

Tillbaka

Aspenäsätten

Den ena släkten kan betraktas som en östgötasläkt, även om dess stamgods Aspenäs var beläget i norra Småland, i Ydre härad. Av dess medlemmar innehade tre lagmansämbetet i Östergötland. Släkten utdog på 1460-talet.
Till denna förstnämnda släkt har man även hänfört den från rimkrönikan och Ericus Olai kände Joar Blå till Gröneborg.
Man har nämligen velat identifiera honom med en herr Joarus Johannis som på 1200-talet beseglat ett av kung
Erik Eriksson utfärdat brev och som i sigillet förde ett vapen som liknade lejonörnen. Någon släktskap mellan dem kan dock icke påvisas.

?

Tillbaka

Fånöätten

Den andra släkten som på grund av släktskap å mödernet med den förra upptog lejonörnen i vapnet, var rent uppländsk och innehade godset Fånö i Uppland, i Trögd. Den utdog redan på 1330-talet.

?

Kan du reda ut begreppen om vapensköldar
och släktskaper - mejla mig gärna!

Tillbaka

Joar Blå

Enligt ofvannämnda krönikor skall Joar Blå, som bodde på den då befästa holmen Gröneborg nära Enköping, efter kung Erik Erikssons död (1250), då Birger jarl var frånvarande på ett härnadståg i Finland, tagit riksstyrelsen i sin
hand och genomdrifvit att val af ny konung genast företogs.
Då Birger jarl emellertid, oaktadt hans son Valdemar valts, uttryckte sin harm öfver det skedda, skall Joar Blå hafva yttrat, att om valet misshagade honom, stode nog en annan konung att få, samt sedermera på jarlens fråga, hvem denne kunde vara, genmält:
"Under den rock jag här bär skulle jag väl ock kunna skaka fram en konung".

Den själfsäkerhet Joar Blå härvid visade har man ansett bero på att han stod i släktskapsförbindelse med något af de äldre konungahusen.
Härför talar ock hans namn Joar, ty detta förekommer i en sidogren af den erikska ätten. Uti en handling från 1250-talet nämnes en herr Joarus såsom beseglande ett konung Valdemars bref, och antagligen har man att i denne se
krönikornas Joar Blå.

- De med säkerhet kände äldste medlemmarna af den första Blå-släkten äro bröderna Birger och Johan Filipsson, hvilka båda för delaktighet i det s.k. folkungaupproret afrättades år 1280.
Rörande deras härstamning är intet med säkerhet känt. Man har dock förmodat, att de antingen skulle vara söner till en Filip Laurensson, afrättad efter slaget vid Herrevad och gift med konung Knut Långes änka Helena, en dotter till danske riddaren Peter Strangesson, hvilken ock förde lejonörnen i vapnet, eller ock till Knut Långes son Filip.

Tillbaka

Emot det sista antagandet talar dock, att de om de svenska stridigheterna under senare hälften af 1200-talet väl underrättade norska konungasagorna ej hafva ett ord om en dylik släktskap, hvilket de knappast kunnat underlåta, om en sådan verkligen funnits. Bland släktens medlemmar äro att märka följande:

Tillbaka

Den första Blå-ätten

• 1. Johan Filipsson, en af 1200-talets främste stormän i Sverige, råkade i oenighet med konung Valdemar, som t.o.m. lät fängsla honom.
  En förlikning bemedlades visserligen af norske konungen Magnus Lagaböte, men hindrade icke Johan Filipsson att, såsom det vill synas, vara hertig Magnus (Ladulås) behjälplig att drifva Valdemar från tronen. Under Magnus' regering började Johan Filipsson och flera stormän, som voro förbittrade öfver den ynnest konungen visade utlänningar, uppror (1278), det s.k. folkungaupproret, tvungo drottningen att taga sin tillflykt till ett kloster, tilifångatogo hennes fader, hertig Gerhard af
  Holstein, och dödade konungens gunstling, den danske riddaren Ingemar Nilsson, på Gälakvist vid Skara, samt belägrade Jönköping.
  Den förlikning, som kort därefter ingicks med konungen, blef af kort varaktighet, ty 1280 lät konungen på Gälakvist fängsla de upproriske och höll med dem en sträng räfst samt lät afrätta Johan Filipsson, dennes broder Birger och deras systerson Johan Karlsson till Fånö.
  Johan Filipsson tyckes ha varit gift med en dotter till den danske konungaättlingen Svantepolk Knutsson.
• 2. Knut Jonsson, den förres son, drottsete (drots), bosatt på Aspenäs, var lagman i Östergötland 1310-47.
  Som Birger Magnussons drottsete trädde han 1312, jämte några andra herrar (bl. a. hans frände Folke Jonsson), i personligt ansvar för ett af Birger hos Erik Menved i Danmark upptaget lån, och 1314 lofvade han högtidligt att våga allt för att, i händelse af Birgers frånfälle, åt dennes gemål och barn bibehålla deras fästningar och arfvegods.
  Men förhållandet mellan konungen och honom blef snart kyligt, och han måste 1316 afträda drottsetevärdigheten åt utlänningen Johan Brunkov.
  Ännu i början af 1318 befann han sig i konungens närhet, men slöt sig inom kort till den revolution, som "Nyköpings gästabud" framkallade, och var i nov. 1318 rådsherre hos den omkomne hertig Eriks änka, Ingeborg. Nu fick han ett afgörande inflytande på händelsernas gång.
  Han deltog 1319 i den förbindelse mellan stormännen, hvilken föregick Magnus Erikssons konungaval och företrädesvis åsyftade en garanti mot olaga beskattning: han namnes s.å. som konungens råd.
  I början af 1322 blef han åter drottsete, och i denna egenskap ingick han med andra herrar den ryktbara föreningen i Skara s.å. Sedan fortfor han att vara själen i styrelsen, till dess Magnus själf öfvertog regeringen (1332). I början af 1334 lämnade han drottseteämbetet, men kvarstod i rådet. Död 1347. Knut Jonsson gjorde efter tidens sed stora donationer till klostren, i synnerhet S:ta Klaras vid Stockholm (1333) och Alvastra (1345), på hvilket senare ställe han blef begrafven. Han var gift med Katarina, dotter till östgötalagmannen Bengt Magnusson (Folkunge). Hos henne uppfostrades den heliga Birgitta. Som lagman i Östergötland efterträddes han af en bland sina söner, Magnus Knutsson, riddare, riksråd.
• 3. Ulf Jonsson, den förres sonson, riddare, riksråd, var bosatt på Sanna i Asby socken, ehuru han äfven egde fädernegodset Aspenäs, samt blef 1389 lagman i Östergötland och hade dessförinnan, varit häradshöfding i Öster-Rekarna. Under striderna mellan konung Magnus Eriksson och Albrekt af Mecklenburg stod han på den förres sida och namnes 1370 äfven bland konung Håkans råd samt deltog i resningen 1371 till konung Magnus' befriande, men öfvergick därefter till konung Albrekt och utnämndes till dennes råd.
  Sedermera var han flera gånger konungens domhafvande vid räfstetingen.
  Som en af de tio exekutorerna af Bo Jonssons testamente kom han dock 1386 åter på fientlig fot med Albrekt och tillhörde det parti, som inkallade Margareta.
  Revolutionen gick lyckligt. 1389 finner man hans namn under den af magnater och prelater utfärdade förklaringen, att de beviljat Margareta en gärd öfver hela landet "för den nåd och tröst och hjälp hon bevisat riket". Hans dödsår är okändt.
• 4. Lars Ulfsson, den förres son, riddare, riksråd och häradshöfding i Väster-Rekarna, inom hvilket härad han ock, nämligen på Stora Sundby, var bosatt.
  Såsom en af de äldste rådsmedlemmarna deltog han ofta i herredagarna på 1430-talet. Han afled 1445.
  Med hans son Erik Laurensson utdog denna Blå-släkt, och dess stamgods Aspenäs skänktes till Vadstena kloster.

Tillbaka

Till den andra Blå-släkten hörde:

• 5. Johan Karlsson, riksråd, bosatt på Fånö i Trögd, systerson till ofvannämnde Birger och Johan Filipsson, hvilkas öden han ock delade, i det han deltog i upproret mot konung Magnus Ladulås och afrättades 1280.
  Hans hustru Ragnhild Erlandsdotter var af samma släkt som den bekante Upplandslagmannen Birger Petersson (två vingar). Son till honom var riddaren och riksrådet Folke Jonsson, likaledes bosatt på Fånö.
  Med dennes son kaniken Johan Folkesson utdog denna släkt.

Nationalencyklopedin

Joar Blå, en i Erikskrönikan omnämnd ledande svensk storman.
Efter Erik Erikssons död 1250 skulle enligt krönikan den minderårige Valdemar Birgersson på Joars initiativ ha valts till svensk kung i stället för fadern Birger Jarl. Denne befann sig på krigståg i Finland men skulle senare motvilligt ha accepterat valet. Skildringen av kungavalet kan ej verifieras, och Joar går inte att identifiera i samtida källmaterial. En tradition utpekar honom som herre till Gröneborg nära Enköping.