Stockholm grundades mot slutet av 1200-talet två gråbrödrakloster av vilka nu endast själva kyrkorna finnas kvar - Riddarholmskyrkan och

Efter instiftan av kung Magnus Ladulås byggde fransciskanerna under åren 1282 till 1290 klostret och dess klosterkyrka för den nunneorden som hade fått sitt namn efter Clara. Klostret låg på samma plats där den nuvarande kyrkan står idag, och det är också Clara som givit namn åt stadsdelen Klara.

År 1288 lät Magnus Ladulås sätta in sin sexåriga dotter Rikissa i Clara kloster där hon senare skulle komma att bli dess abbedissa, i livet ännu år 1347 då hon omnämns. Rikissa omnämns även i sina bröder Erik och Valdemars gemensamma testamente, vilket skrevs i källaren till Nyköpings hus den 18 januari 1318 efter Nyköpings gästabud.

Klostrets sigill, 1200-tal

Tillbaka

Braskande kalas

"År 1289 ställde så Magnus till med ett braskande kalas med riddardubbning och dans och allehanda förlustelser för att fira sin dotter Rikissas invigning till renlevnad inom den till franciskanerorden hörande Sankta Claras kvinnoorden. Och han samlade ett lag timmermän, som byggde klostret, och gav det en präktig inredning, och i det sålunda grundade klostret satte han in den sexåriga Rikissa. Det var inget skrämmande tillhåll för en ung dam av ädel börd, ty där låg världen tätt in på knutarna, och från kyrktornet kunde man se härar tumla om och andra ödestunga händelser tima".

Tillbaka

Om Clara i Erikskrönikan

Om klostret säger Erikskrönikan:

Efter reformationen år 1527 lät Gustav Vasa riva Clara kloster för att använda stenarna till att förstärka stadens försvarsmurar.

Tillbaka

Om Clara kloster ur
Berättelser ur svenska historien

"På Kedjeskär synas gråmunkarne redan före konung Magnus' tid hafva haft sin första klosterstuga.
År 1270 - säges det i deras klosteranteckningar (minoriterbrödernes i Stockholm diarium) - lades här grunden till ett kloster åt deras orden. Konung Magnus skänkte dem icke blott hela denna holme, utan äfven den motliggande stranden och det mellanliggande vattnet allt intill vestra stadsmuren, det vill säga nära intill, den nuvarande Vesterlånggatan.

Ingen af stadens invånare finge der påla eller bygga hus längre ut i vattnet, än som redan var bygdt, för så vidt som han icke dertill fick särskildt tillstånd af gråbröderna.
Dessutom skänkte konungen dem sina stenhus på Norrmalm, äfvensom en viss del af malmen, att derifrån hemta lera och sand till sin kyrkobyggnad, vidare sin gård Snyterstad, samt en tomt på Södermalm och åtskilliga öar till vedhygge för klostrets räkning".

Om gråmunkarna

"I enlighet med sin stiftares grundtanke voro Franciskanerne en tiggarorden och af en helt annan art än de äldre.
De verkade mera omedelbart på folket. De gingo omkring i bygden med sin påse
på ryggen; der fans ingen stuga, på hvars dörr de icke klappade, der fans ingen man så usel, att ej tiggarmunken kallade honom broder. Sjelfve kallade de sig, utom Franciskaner, äfven minoritermunkar, det vill säga de mindre bröderne, bevisande derjned sitt ödmjuka sinne. Hos oss fingo de namnet gråbröder.

Detta namn fingo de af den askgråa färgen på deras drägt. De gingo nämligen högst torftigt klädda. De buro en rock, som närmast liknade en säck och var om lifvet hopbunden med ett rep. Bak till upp vid halsen hängde en karpus, som kunde dragas öfver hufvudet".

Ur Rimkrönikan