essa folksammankomster, tingen, hölls för varje tingslag eller för varje avdelning i tinget (hälfter, tredingar), dels av flera ting

De vanligaste offren var kreatur i vars inälvor prästerna spådde innan djuren brändes på offeraltaret - köttet användes dock även till offermåltiderna.
Ibland offrades också människor på de stora bloten för hela folkets väl - ett vederstyggligt drag hos våra förfäder, liksom det att sätta ut barn, vilket dock sällan lär brukats men ändå var tillåtet om fadern ansåg sig ha skäl därtill.

Tillbaka

Offerställena var dels offerlundar, Hult, dels bergshöjder, Haugi, dels inhägnade platser "genom en cirkel af på ända nedsatta stenar (lodakretsar) eller genom en inhägnad af virke, Stafgard, som med tiden torde hafva försetts med taktäckning, då tempel (stafkyrkor) uppstått".

Sådana inhägnade platser, helgade åt gudarna, kallades i allmänhet för 'Vi', från vilka forntida ord vi ännu har orden vigd, viga (= helga) och vigning.
Om de hedniska offren och offerställena berättar Gutasagan i slutet av första kapitlet följande:

Tillbaka

Gutasagan

De forna offerlunderna och stafgårdarne finnas ej nu, utan äro för långa tider sedan förstörda eller nedruttnade, men höjderna, der offringarna skedde, stå qvar, och äfven en och annan lodakrets är bibehållen.

När man nu besinner, att en betydlig mängd af forngrafvar blifvit af deras fiende plogen förstörd samt att de smala långsträckta grafvarne af hundratals meters ja ända till 600 meters längd, ej varit enskilda personers utan hela slägters och ätters grafställen så kan med säkerhet antagas att Gotland under hednatiden varit starkt befolkadt och att många sjöhjeltar, vikingahöfdingar samt andre ansedde och berömde män funnits på Gotland i hednatiden, det styrkes af de väldiga stenkumlen, skeppssättningarna och bautastenarne, som här förekomma uti mängd.

Tillbaka

Då gutar voro hedningar, då seglade de med köpmanskap till alla länder, både kristna och hedniska. Dylika köpfärder aflupo icke fredligt på tider då nordens haf hvimlade af djerfva vikingar som gerna plundrade köpmansskeppen och beröfvade krämaren både lif och gods eller, om han fick lefva, gjorde honom till träl. Det erfordrades ej ringa mod och tapperhet att vid sådana förhållanden företaga långväga handelsfärder på hafvet.

Handelsmännen måste äfven vara krigare, ja till och med utmärkte för tapperhet, styrka och stridsduglighet, om de skulle kunna gifva sig ut på en sådan färd med hopp om att kunna försvara sitt lif och sin frihet samt sina stundom dyrbara laddningar, dem vikingarne voro högst begärlige efter. Gutarnes långväga handelsresor "till alla länder", såsom sagan uttrycker sig, tala derför högt om mod och krigisk anda.

Denna gudalära med sina mångfaldiga myther, sina sluge offerplatser, sina invecklade och vidunderliga förklaringar om verldens tillkomst, sina blodsoffer, sina galdrer och sin sejd (trollkunskap), Iyckades visserligen att få öfvertaget i Norden, men Iyckades dock ej alldeles att genomtränga och kufva de urgamla enklare trosläror, som der voro rådande före asarnes ankomst. Bland de gudomligheter, som före asalärans inträngande dyrkades, var elden under namn af Thor och Tyr den mest ansedda.

För att bättre göra sig och sin lära behaglige för Skandinaviens äldre folkstammar, upptogo de sluge asapresterna Thor och Tyr till asar, d.v.s. insatte dem bland sina gudomligheter, och kallades Thor sedan Asa-Thor ist.f. Åke-Thor, som var hans gamla nordiska namn, men de läto honom representera den råa styrkan, som, lemnande klokheten åsido, bryter sig väg genom våld, samt tillade honom trälarne, och Tyr blef hans son, hvaremot deras egen högsta gudomlighet, Odin, Allfader, blef en representant af visdom och mod i förening. På många ställen i Skandinavien bibehöll dock dunderguden sin gamla heder och vördnad, särdeles bland de stammar, som voro af götisk härkomst.

Tillbaka

När gutarne tagit vid biskop och prester och fullkomlig kristendom, då togo de ock vid att följa svea konung i härfärd med 7 snäckor (skepp), dock endast mot hedniskt land och ej mot kristet.
Det har alltså varit i hedniska tiden, sorn den äldsta öfverenskommelsen afslutats, då både gutarne och konungen varit hedningar, ty hade ene kontrahenten varit hedning och den andre kristen, så hade väl knappast något förbund kommit till stånd. Åtskilligt uti det anförda ur sagan visar ock, att det varit under hednatiden, ty hafvet var ännu osäkert, således voro vikingafärderna ännu i bruk.

Konungen benämnes äfven upsalakonung, en titel som Olof skötkonung hade, när han omkring år 1000 öfvergick till kristendomen. Jarlaämbetet för hela riket eller riksjarlar inrättades af hans fader, Erik segersäll, i stället för samregenter eller samkonungar, som hans företrädare efter Ragnar lodbroks tid haft.
De äldre jarlarne voro ej för hela riket utan för någon viss landsort. Som den jarlen, hvilken skulle hafva en tredjedel af skatten, ej benämnes jarl i något landskap, så tyckes det hafva varit riksjarlen, och i följd häraf tyckes sannolikast, att tiden för denna äldre öfverenskommelse infaller i slutet af 900-talet och Erik segersälls tid.

Vore ej detta vilkor om jarlens andel i skatten, så kunde man anse tiden för förbundets ingående infalla minst ett århundrade förr, ty i Othars och Wulfstans förut omtalade, kort efter 890 för konung Alfred i England afgifna berättelse om deras vidsträckta resor i de nordiska farvattnen säges, att Gotland hörde till Sverige, hvaremot Bornholm hade egen konung, men den tiden funnos inga riksjarlar i Sverige.

En dansk författare från 1500-talet, Petrejus, som enligt egen utsago vistats på Gotland 1547 - 1556, antagligen i egenskap af slottspredikant på Wisborg, och som hopskrifvit ett fantastiskt arbete på latin om cimbrernas och götarnes ursprung (de origine Cimbrorum et Gothorum), uppgifver deruti, att gutarnes sändebud medförde till konungen såsom skänker 1) ett välrustadt skepp, 2) 12 sköna, snöhvita hästar, 3) 20 feta och vackra oxar, med hornen förgylda.

Källa:
Brottstycken ur Gotland under hednatiden