Lucius III (påve 1181-1185) och omnämndes i svenska annnaler år 1234.

Kyrkan har byggts under två olika tidsepoker och med olika byggnadsstilar. Västpartiet är det äldsta och uppfördes på 1100-talet i den romanska stilen med kluven gråsten och kalksten medan den östra delen tillkom under 1400-talet i gotisk stil och av tegel.
Den tidigaste kyrkan tillkom före klostrets tid och har tillhört en storman eller kanske kungen själv. Den intilliggande prästgården skrevs i jordeböckerna som Borggården och här finns även namn som Kungsängen och Kungshagen.

Tillbaka

 

En av abbedissornas sigill, kanske Sigrid Birgersdotters

Några kända abbedissor: Botild Petersdotter (1356), Ingrid Ingemarsdotter, Märta Haraldsdotter (1383), Kristina Magnusdotter, Anna Jacobsdotter (1446), Ramborg Torsdotter (1486), Sigrid Birgersdotter (1491), Karin Nilsdotter (1507), Margareta (1512) Botild Petersdotter (1515).

 

 

"Demonen är kuvad, men ändå fjättrad vid människorna"
(för musen över bilden för att vända den upp-och-ner)

 

Tillbaka

 

Illustration av klostret i fri tolkning av
Maria de Laval från en skylt på platsen

 

 

Tillbaka

...på golvet låg björnhudar och fällar

Andreas Lindblom om tornet som fanns på Askeby kyrka:
Tillkomsten av Askeby och en hel del andra mer betydande kyrkor i Östergötland är ett uttryck för samma livliga intresse för kyrkligt kulturliv från den sverkerska konungaättens sida som gjorde sig gällande i fråga om de av dess medlemmar grundade cistercienserklostren. På sina talrika kungsgårdar låter konungen och hans fränder uppbygga för sin tid anmärkningsvärt ståtliga kyrkor. Man får härigenom en påtaglig illustration till östgötalagens ord: Konungen låter kyrkobygge börja, bönderna föra det till slut.

I jordböckerna kallas Askeby prästgård än i dag för Borggården. Erik Lundberg ser häruti en erinran om den nu helt försvunna kungaborg som kyrkan med dess loge (s.k. empor) anslutit sig till.

I tornrummets loge var de grova och valhänt murade väggarna vid förnämliga besök säkerligen täckta av bonader och på golvet låg björnhudar och fällar. Här uppe kunde konungen ostört lyssna till gudstjänsten som pågick där nere hos folket. Eller också kunde han låta sin hirdpräst läsa enskild mässa vid emporens altare i den halvrunda nischen mot öster.

På de två långa parallelltrapporna i norra och södra tornväggarna skred den kungliga sviten upp och ned från kyrkans inre och till logen. Underligt att tänka sig att furstar och riddare vandrat genom dessa trånga passager och över dessa branta och skrovliga trappsteg för att dyrka himmelens och jordens Konung! Obekväm väg.
Men obekvämt och svårt var det förvisso också att stiga från asatrons dunkla djup upp mot det kristna evangeliets höjder. Men en gång när ytterligare »åtta hundra julenätter tänt sina ljus» kanske inte ens så mycket kommer att finnas kvar av vår egen tids slottstrappor och tekniska underverk! Tidens tanks rullar obevekligt fram och grusar de tempel i tankens och verklighetens värld som människan i sin ofullkomlighet lyckligtvis aldrig tröttnar att bygga upp på nytt.

 

 

Tillbaka

Sankt Bernard

Kanske fanns det en bild av
S:t Bernard på väggen i capitulum

Bernard föddes nära Dijon år 1090. År 1112 anslöt han sig till det nygrundade klostret Cîteaux efter att ha övertalat 30 andra unga adelsmän att följa med honom dit. Knappt hade han avslutat novistiden när han år 1115 sändes som abbotgrundare av Clairvaux, och såsom detta blev han cisterciens ordens verklige grundare. Under sin livstid startade han 68 OSB. cistercienserhus.

 

 

Läs om Askaby nunnekloster
ur
Nordisk familjebok, 1876

 

 

Källor:
Skylt på platsen uppsatt av Askeby kyrkoråd
Svenska turistföreningens årsbok 1942/Andreas Lindblom

 

---

 

Tillbaka

Runsten Ög 10 i Askeby

Stenen stod ursprungligen ute på ett gärde utmed den gamla vägen

 

...ger lät göra denna bro..läto resa denna sten...
...efter Skär(v) sin gode frände

 

Vid Vadet mellan Lilla och Stora Greby strax öster om Askeby har runstenen ovan stått sedan 1000-talet, minnande om att någon då lät bygga en bro över ån, troligen en kavelbro. Till Vadet kan man fortfarande se flera hålvägar leda fram. Bakom stenen finns ett gravfält från järnåldern och i norr fanns en fornborg.