amnet Wenngarn är känt ända sedan 1100-talet. Stilen på slottet är huvudsakligen barock, men Wenngarn bär spår av fem århundraden, 1200-1600.

Den till namnet bäst kände ägaren genom åren är Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), Sveriges på den tiden rikaste man, gift med kung Karl X syster och drottning Kristinas gunstling.
Men han föll i onåd och förlorade allt. På Wenngarn och Höjentorp i Västergötland tillbringade han sina sista år.

Tillbaka

Blodfläckat golv

I Blodfläcksrummet finns fläckar i trägolvet. Gustav Vasas svärson Magnus av Sachsen-Lauenburg söp och misshandlade både tjänare, husdjur, prinsessen Sofia och barnen. Enligt en skröna slog tjänstefolket till slut ihjäl honom. Idag tror man emellertid att hertig Magnus år 1578 blev landsförvisad på livstid av Johan III.
Oxenstierna, Banér, Thurn och Sachsen-Lauenberg är några av de senare släkterna på Wenngarn.

Slottet har under senare tider använts både som akoholistanstalt och av Pingstkyrkan, vilken genom LP-stiftelsen bedrev familjevård för missbrukare.

Ett välbesökt rum på slottet är Disasalen, där en rad tavlor från 1600-talet berättar om den kloka flickan från Wenngarn som överlistade kungen och räddade folket - se nedan.

Tillbaka

Disasagan

"Uti Konung Sigtruds tijd war i Swerig stor hunger. Derför wardt på en Riksdag slutit at alt menfört och odugligt Folk skulle slås i hjel. Disa, en Rådherres dotter af Wenegarn begabbade sådant förslag, menandes sig så Quinfolk som hon war, wäl kunna hitta på något bättre.

Thet kom för Konungen, hvilken strax kalla hene til sig. Om hon war så wis, kunde hon thet nu bewisa, ty hon skulle koma warken klädd eler okläd; til häst eller foot, åkande eller buren, roende eller seglande; hwarken i ny eller nedan, dag eller nat.

Disa, som war een förslagen Jungfru, grep an werket såldes; hon svepte om sig et fiskinätt, spänte för een släda, utmäd slädan stälte hon een bokk; sit ena been stödde hon på bokkryggen, dät andra på slädan.
Instälte sig således för Konungen i skymningen den dagen, som måne gick i fylla, gifwandes thet rådet, at fålket icke måtte dräpas utan fast heller förmedelst lått eller tärningskast ett utskott där af til Norlanden sjeckas och dem et wist måt spanmåhl och een yxa medgifwas där til at uptaga den ödeliggande marken, så kunde fålket bli behållit, Riket widgat och Konungens inkomster ökade.

Thet behagade Konungen så wäl, at han hennes råd tog sig til efterrättelse och henne sielf till sin Drottning.
Til denna händelsens ihogkomst insatte han i Upsala et ting och een marknad, hvilken än i wåra tider hålles och kallas Distingen, Disa til ewärdelig åminnelse och ära".