imkrönikorna är en samling viktiga historiska rimverk från Sveriges medeltid, skrivna på knittelvers.

Till dessa krönikor sluter sig en fortsättning om 632 verser av Erikskrönikan i avsikt att sammanbinda denna med Karlskrönikan till ett verk omfattande tiden 1319-89. Den är skriven omkring år 1452 och saknar nästan allt historiskt värde, ehuru länge citerad som jämbördig med de båda krönikor vilkas mellanlänk den är;

a) Om författaren är ingenting bekant. Han har av några antagits vara samma person som Karlskrönikans författare, men några bevis därför finns ej.
Skriven vid samma tid (omkr. 1452) som den nämnda mellanlänken och sannolikt av samma hand är en ny början till Erikskrönikan, vars avsikt visar sig vara den att bevisa Karl Knutssons ättledning från Erik den helige.
Till den ändan tilläggas konung Erik Eriksson, utom de två historiskt kända systrarna, ytterligare två, apokryfiska (mindre trovärdiga).

b) En dikt om konung Albrekt, vår äldsta politiska allegori. Den har förtjänst både som poetiskt alster och som ett vittnesbörd om samtidens omdöme över konung Albrekt.
Dikten är sannolikt författad kort efter Albrekts avsättning, åtminstone framgår av ordalagen i v. 212 -213, att han ännu var i livet. Författaren är ej känd.

Tillbaka

Lilla rimkrönikan

De ovan nämnda tre rimkrönikorna, Eriks-, Karls- och Sture-krönikorna, kallas med ett gemensamt namn Stora rimkrönikan, till skillnad från Lilla rimkrönikan.

Denna senare krönika är skriven samtidigt med och möjligen av samme författare som Prosaiska krönikan (se d.o.), alltså vid mitten av 1400-talet. (Den äldsta bevarade handskriften är God. Verelianus, i K. bibl. i Stockholm, från 1457.)

Till Lilla rimkrönikan finns åtskilliga tillägg om Karl Knutsson (flera sådana, i olika redaktioner, är utgifna af G. E. Klemming) och Sturarna (däribland ett om 526 verser). Lilla rimkrönikan kan varken tillskrivas något historiskt något större poetiskt värde, däremot erbjuder den ett visst intresse som det första säkra beviset på Sveriges bekantskap med Norges litteratur.

Ur den vid samma tid till svenska översatta Vikingasagan (sagan om Didrik av Bern) har nämligen en hel rad av norska sagokonungar (Filmer eller Vilkin, Nordian, Hernit, Osantrix och Hernit Hernitsson) inkommit i den svenska konungalängden, där de länge satt kvar oanfäktade. Regenterna införas här själva förtäljande sin levnadssaga. Krönikans källor är desamma som de som legat till grund för den Prosaiska krönikan.

De svenska rimkrönikorna ha flera gånger publicerats. Så utgav J. Messenius en del av Stora rimkrönikan i "Then gamble rijmkrönikes första deel" (1616), Lilla rimkrönikan jämte Prosaiska krönikan, i "Twå små gamble Sweriges och Göthes chrönikor" (1615, ny uppl. 1643, omtryckt på 1650- och 1660- talen, ehuru med bibehållande af tryckåret 1643).

Stora rimkrönikan och Lilla rimkrönikan utgavs av J. Hadorph i "Twå gambla swenske rijmkrönikor" (1674), vidare av K.J. Fant i "Scriptores rerum suecicarum medii eævi" (1818), och slutligen erhölls en den nyare kritikens fordringar motsvarande samlad upplaga av alla rimkrönikorna med tillägg och varianter i G. E. Klemmings "Svenska medeltidens rimkrönikor" (3 bd, 1865-68).