öta Älv synes tidigt ha lockat nybyggare till sina stränder, och flera av de händelser som Hervarar Sagan omtalar har tilldragit sig på denna ort (Trollhättan). Starkotter Aludräng som fömodligen bott i

Tillbaka

Namnet Hunneberg

HUNNEBERG säges ha blivit så kallat efter Hunnerna. Namnet ger åtminstone en tydlig anledning till denna förmodan och våra Sagor synas bestyrka den. Det berättas nämnligen att Hunnerne gjort ett infall i Scandien, och då de blivit bragda i trängsel någon tid försvarat sig på detta berg vars branta klippor tjänade dem såsom en naturlig fästning, men att likväl landets invånare slutligen rest sig i massa, och väpnade med klubbor, varav denna armé kallades Klubbehären, drivit dem ur landet (3).

Man bör dock härvid ej tänka på de namnkunniga Hunner som i 4:de och 5:te seklerna gjorde sig så fruktansvärda i det södra Europa, och slutligen satte sig ned vid Donau-strömmen, och gav namn åt Konungariket Ungern (Hungaria). För att kunna förstå vad våra Sagor berätta om Hunnerna måste man gå längre tillbaka i Nordiska Historien.

Tillbaka

Oden och asarna m.m.

Då Oden med sina Skyter eller Asar ankom till Sverige fann de för sig Finnar, ett nomadiskt Folk som ej hade några utstakade hemvist utan flyttade omkring allt eftersom de fann bete för sin Boskap eller fiskrika stränder. Utan begrepp om äganderätt till jorden vek desse merendels godvilligt undan för de ankomna Främlingarna, så mycket mer som desse var dem mycket öfverlägsna i kultur och krigskonst.
Asarne satte sig således ned i det fruktbarara Göta Rike (4), där ock Oden insatte sin son Gaute till Konung; Finnarne åter gingo att befolka det då för tiden ödsliga Småland, genomskuret av djupa kärr mellan långsträckta bergsryggar. Här levde de under sina egna Konungar eller Hövdingar, föga kända av Götarna som kallade Småland dels Finnabygden, dels Hunnaland eller Hunaland (5).
Men slutligen började de även ströva utöver sina gränser, och blev oroliga grannar för Göterna, våra förfäder (6). Och hit lär det anfall höra som här ovanför är omtalat. Man vet ej under vilken anförare eller när detta tåg blivit företaget, och det är kan hända vara detsamma som i Hervarar Sagan berättas på följande sätt:

Tillbaka

Ur Hervararsagan

Heidreker, Konung i Ridgötaland, hade med sin första Gemål Helga en Son, Angantyr. I ett krig med Konung Humle i Hunaland tog han dess Dotter Svava tillfånga och behöll henne en sommar såsom sin frilla, men skickade henne sedan hem till dess Far, och hon födde därefter en Son som kallades Laugur vilken uppfostrades hos dess Morfar.
När Heidreker var död blef Angantyr på ett allmänt Ting erkänd för Konung i Ridgötaland. Men hans halvbror Laugur infann sig efteråt och fordrade hälften, både i Riket och den övriga egendomen. Angantyr bevilljade nästan allt, men Kung Heidrekers Fosterfader Gissor Gritungalid som nu i en hög ålder vistades hos Angantyr förebrådde Laugur att han var av oäkta säng och en trälinnas son.

Det hände då för tiden, vad ofta har hänt sedan, att Nationer rusat emot varann för ett ords skull. Kung Humle uppbådade allt vad som kunde bära vapen och tågade åtföljd av sin Dotterson genom skogen Einerkunder som skilde Hunaland från Gotaland.
När de kommit över skogen var det en vidsträckt slättmark och en stor vacker Borg öfver vilken Kung Angantyrs Syster Hervor och hennes Fosterfader Ormer hade fått befälet för att försvara denna gräns mot Hunernas infall. Hervor anförde själv sitt folk, såsom en verklig Amason, men fienden segrade genom sin talrikhet och Hervor stupade.
Då flydde Ormer, och red genom natt och dag till Kung Angantyr för att underrätta honom om fiendens inbrott. Angantyr skickade Gissor Gammal att föra krigsbudet till Hunerna, och då denne frågade:

Hvar skall jag bjuda
Hunerna fältslag?

svarade Angantyr:

Bjud dem till Diglia
och till Dunhede
och ut med alla
Jassar fjälla

Angantyr samlade nu även allt vapenfört folk, men fienden var dock hälften till så talrik. Slaget stod på Dunhede i 8 dagar varunder Angantyr dagligen förstärktes av immerfort ankommande troppar så att hans styrka inte minskades. Hunerna såg sig intet annat villkor än segra eller dö: Göterna åter stridde för frihet och fosterland. Nederlaget var således stort på båda sidor. Men om aftonen på 8:de dagen förklarade sig segern på Angantyrs sida: Laudor föll för hans hand och även Kung Humle stupade.

Tillbaka

Lindskog tolkar sagan

Det är svårt att säga var alla dessa ställen nu finns, för dels är de gamla namnen från den tiden utplånade, dels har våra Sagoskrivare varit mycket obekymrade om Geografiska underrättelser: Werelius, i Noterna till Hervarar-Sagan, tror att Dunhede varit något ställe vid floden Tanais eller vid Donauströmmen; men det har inte fallit honom in att Hunaland borde sökas i Småland, utan tvärtom söker han visa att Småland är de gamlas Ridgötaland.

Kanslirådet Scarin åter, uti Disputationen om Wanernas bosättningsort, är av den tanken att detta Fältslag stått här i Wäne härad. Man tror också här på orten att DUNHEDE har varit den slätt som ligger emellan Göta Älv och Hunneberg, som utgöres av Malöga By samt hemmanen Höga, Gäddebäcks, Önas, Forstenas och Kåtenes ägorymder.
DILGIA gissar man kunna vara en trakt i Tuns Församling och Karaby Socken som ännu kallas Tilja Mosse, och i det fallet har valplatsen varit på ömse sidor om Hunneberg (7).
Men till JÄSSAR FJÄLLAR vet man ingen råd. Om Hunneberg nu först fick sitt namn efter detta Hunnernas nederlag så är det ingenting som hindrar att det förut kunnat heta Jassars fjäll. Även Bergen, och i synnerhet deras namn, undergår förändringar genom tiden.

Hervarar Sagan ger mycken styrka åt den tradition man har att detta fältslag ägt rum här på orten då den säger att Hunerna tågade till Götaland och att detta var skilt från Hunaland endast genom en skog samt att Göterna stridde för frihet och fosterland, vilket de ej kunnat sägas göra om de blivit angripna av Hunerna vid stränderna av Tanais eller Donau. Hunneberg lär också genom sitt namn vara ett lika så tydligt som genom sina klippor ett varaktigt minnesmärke av något Hunniskt besök (8).

Tillbaka

Hunneberg

HUNNEBERG har en nästan rund form av ungefär tre fjärdedels mils diameter. Dess höjd är 150 alnar över Wenerns vattenyta. Det omgives till större delen av branta pelarlika klippor bestående av en mycket hård trapp som svårligen låter sig sönderslås med hammar. Detta översta varv utgör 40 a 50 alnar i höjd: därunder ligger i alldeles horisontella varv svartskiffer och orsten om varannan blandade.
Berget är ovanpå beväxt med vacker löv- och barrskog. Där finns 23 sjöar innehållande gäddor, aborrar, ruder och fler fiskslag. Den största bland dessa sjöar kallas Eldmörjan och håller inemot en åttondedels mil i längd och något mindre i bredden.

Tillbaka

Halleberg

HALLEBERG är mindre men för övrigt av samma beskaffenhet som Hunneberg varifrån det skiljes åt av en del som endast är 6 eller 7 bösseskott bred. På detta berg finnes en enda sjö, Hallsjön kallad.
En del av berget kallas Häckla eller Häckleklint, som med en dal är skild från det övriga berget. Denna klint är det högsta ställe på detta berg. Här kan man med lätthet se över hela Hunneberg med dess sjöar och hemman.

År 1814 mättes höjden av Häckleklint med ett från spetsen nedsänkt snöre, och befanns vara 88 1/2 aln. Nu är väl sant att detta icke var lodräta höjden; dock ej långt därifrån, ty här är väggen på berget mera perpendikulär (lodrät) än på alla andra ställen. Här hade våra Förfäder, de gamle Göterna, en Ättestupa där de störtade sig utför och hissade segel till Odens Ö, utan att tänka på återresan.

Överst är berget slätt och kallas Wåhlehall eller Wallhall; nedanför är en Damm som mest är igenvuxen, vilken av Allmogen kallas Onskälla eller Odens damm. Strax bredvid stå 8 stenar i fyrkant, 3 a 4 alnar höga och kallas HÄSTEVADS STENAR. En av dem hade fallit omkull och blivit avslagen, men har sedan blivit upprest och med järnkramlor hopfogad.
På densamme finnes denna påskrift: "Uppå Kon. Adolf Fredriks och Drottn. Lovisa Ulrikas befallning, när de den 8 Aug. 1754 besågo detta ställe, blef denne omkullfallne stenen uprest af Länets Höfdinge Adolf Mörner."

Tillbaka

Ättebackar och annat

Vid pass 100 alnar i söder från Hästevads Stenar är en DOMARERING av 12 smärre stenar. På hela trakten häromkring finnes en myckenhet av Ättebackar, ävenledes har Lerkrukor (9) efter de begravna blivit funna i ättebackarna samt i slätta åkergärdet vid hemmanet Hästevadet.
Något litet därifrån, utmed landsvägen åt Wenersborg, vid Storegården i Rånnum, syns rudera efter ett Kapell varefter höjden ännu kallas Kapellsbacken.

På åtskilliga andra ställen i Församlingen förekommer ättehögar, större och smärre, i synnerhet på Tunhems Prästgårds ägor, varest ock på en höjd några stenar om 4 a 5 alnars längd finns uppresta inte långt ifrån varannan, dock utan ordning. Strax därintill är en Domarering av 9 smärre stenar.

Uti ett berg på själva vägen från Bryggum till Trollhättan finns uthuggn streck vilkas lämningar tycks giva tillkänna att här varit ristade runor, men vilka av hjul och hästfötter blifvit bortnötta. Dessa streck finns uthuggna i berget där vägen framlöper emellan hemmanen Halvardstorp och Stavared och säger sägnen att det betyder skillnad emellan Halfvor och Stav.

Nära intill Hunneberg har legat hemmanet HERVORY, som bör ha fått namn efter Hervor. Förmodligen är detta detsamma som nu heter Stora och Lilla HARVHEDEN och uttalas i orten med HÄRVELN; de är belägn i Tunhems Socken, emellan Hunne- och Halleberg.

Strax bredvid Häradsskrivarebostället Stallbacka som är beläget vid Göta älv där Bryggums å faller i älven ligger SLOTTSÖN, en fjärdedels mil norr från Trollhättans strömmar, på vilken Ö EDSBORG (10) skall legat; här syns ännu tydliga rudera efter ett ansenligt stenhus som stått där. Man berättar att Angantyr bott på Edsborg. Därunder har lytt Stallbacka i Tunhems Socken och Ladugården, ett stort Skattehemman (3 mantal) på andra sidan om älven, uti Naglums Socken.
På hemmanet Stora Håjums ägor, en fjärdedels mil söder från Trollhättan är tvenne stora stenar uppresta av vilka den ena, som varit omkullfallen, berättas ha för 100 år sedan genom Häradshövdingen Bergis föranstaltande blivit åter upprest. Vid samma tillfälle skall under stenen blivit funnen en ovanligt stor människohuvudskål, som dock åter blivit nedgrävd.

I skogen vid Trollhättebergen är även en stor sten upprest vilken kallas STASTEN och skall vara till åminnelse av en seger som Starkotter vunnit.
Uti ett högt berg invid Göta älv, på hemmanet Slätthults ägor, är en rund håla till två alnars djup och en och en halv bred vilken kallas JÄTTEGRYTA. En aldeles dylik finns ock i Tunhems Socken, trefjärdedels mil från Trollhättan, uti ett berg som heter GALGEKULLA.

Under ofridstider har vid Göta äIv gång efter annan blivit skansar anlagda, varefter torp däromkring bär namn af skansen både vid Åkerström och på Säterierne Forstena och Nygårds egor (11).

Wid Tunhems Prästgård har på yttersta höjden utav Hunneberg varit en VÅRDKASE varefter ännu syns lämningar medelst hopsamlad sten.

År 1648 den 7 Oktober skedde ett stort jordfall vid Åkerström, då ifrån Bohusländska sidan ett stycke land som innehåller vid pass ett tunnland föll till denna sidan om älven och har allt sedan Iytt till hemmanet Stubbered i Gärdhems Socken. Dåvarande Kyrkoherdens i Tunhem Andreas Grottes brev om detta jordfall, finns införd i Carlanders ovannämnd Disputation de Gentis Vanomm in Vestrogothia sedibus.
Såsom sällsamt må ock anföras att vid Luciatid 1720 var kölden så stark att Göta älv vid Trollhättan av grundsvall dämdes i 9 dygn, och mera vatten icke framlopp än av en tillsluten kvarndamm. Nedan om fallet kunde man gå över på älvens botten och ovanföre fallet måste folket flytta ur sina hus som säkert blifvit bortförda om icke älven med ett dylikt band varit fästad ovanför Rånnum så att man där kunde gå över Isskrovet.
Hulsjö By lär utan tvivel vara det Holæsjö i Westgöta-Lagen räknas till Upsala öde, och varunder lytt Ale, Bjärke, Flundre och Wäne Härader.

Tillbaka

Fotnot 1

Herv. Saga, 1 Kap. I Götiskan heter det: their bordust vid than efra fossad eide. Detta övre Edet, säger Verelius i noterna till denna Saga, betyder Trollhättan till skillnad från Litla Eid, eller Lilla Edet. Eide betyder ett ställe, där strömmen möts av berg och sammantränges och med våldsamhet kastar sig utför. Därav förekommer namnet Edet så ofta på denna ort. Trollhätta synes vara det samma som Trollhatten eller Trollens Mössa. Man lär ha trott att underjordiska varelser här upplyftade sina huvuden. Okunnigheten och vantron hava vid förvånande naturhändelser alltid föreställt sig att några underliga varelser förorsakat dem.
Verelis uttydning är mera tvungen. Han härleder ordet från Hutt som i Götiskan betyder löpa, fara och blir således Trollhättan ett ställe, der själva Trollen ej utan fara kunna giva sig utför.

Tillbaka

Fotnot2

Detta kan så förklaras att han fäktade med den snabbhet att då han fick ett hugg, gav han fyra.

Tillbaka

Fotnot 3

Se Verelius i Noterna till Hervarar Sagan sid. 122. Han åberopar där för att styrka denna uppgift Wilkina-Sagan och en annan Saga om Hertnid och Osantrig.

Tillbaka

Fotnot 4

Bland Odens medfölje var älven en Nation som kallades Waner vilka tros hava satt sig ned här i Wene (Väne) Härad varav även Häradet fått sitt namn; även som Åse Härad, vilket gränsar härintill skall blivit så kallat efter Asarna. Härom kunna läsas 2:ne Disputationer de Gentis Vanorum priscis et hodiernis in Westrogothia sedibus, utgivna i Åbo 1747 och 1748 av framlidne Kyrkoherden i Yllestad, Asm. Carlander under inseende av dess Morbror, KansliRådet och Professorn Alg. Scarin, bägge Kyrkoherdesöner från Tunhem.

Tillbaka

Fotnot 5

De Lärde har funnit en särdeles likhet emellan Finska och Ungerska språken, och därav så väl som av flere skäl slutit sig till att Hunnerna härstammat från Finnarna. Därför har således de hitkomna Asarna säkert haft någon anledning att kalla Finnarns tillflyktsort för Hunnaland.

Tillbaka

Fotnot 6

Om detta kan man med nöje läsa Hr Förste Expeditions-Sekreteraren Schoerbings Allmänna öfversigt öfver Fäderneslandets hafda och ägande inre tillstånd, i dess Journal öfver Svensk Statistik och Allmän Hushållning, I Häftet, sid. 22.

Tillbaka

Fotnot 7

Också voro armeerna mycket talrika. K. Humles var indelad i så kallade Hopar eller Legioner, vardera om 10.400 man. Men om Hoparnas antal är Hervarar- Sagan ej ense med sig själv. I 18:de Kapitlet heter det att de voro 33, men i 19:de att de voro blott 6. I förra fallet utgjorde Armeen 343.200 man, i sednare 62,400.

Tillbaka

Fotnot 8

Av den Ättledning som Hervara Sagan i sista Kapitlet meddelar kan man någorlunda sluta till tiden då detta Fältslag förefallit. Iwar Vidfamne var en Ättling av Angantyr i 4:de Led, och synes således den sidstnämnde ha levat omkring år 500. - Hans Rike kallas Ridgötaland och även Göta Land. Detta Ridgötaland måste då antingen ha varit en del av Göta Rike, eller också har Angantyr, jämte Ridgötaland, ehvar det ock varit beläget, ägt någon del av Göta Rike.

Tillbaka

Fotnot 9

En sådan lerkruka fanns år 1809 uti en ättebacke ur vilken hämtades påfyllning till en väg. Denna kruka var stor som en medelmåttig såskopp och ägde vanlig bränd lerfärg utanpå, men var inuti brun. En tredjedel av sidan var borta, kanske av uppgrävandet sönderstött. Inuti låg 10 a 12 ben, somliga något kortare, somliga längre eller lika med ett fingers bredd. Att dessa varit brända visade tydligt dels deras vita färg, dels deras pipighet.

Tillbaka

Fotnot 10

Rhyzelii Sviogoili. Munita Sid. 55. Dahlberg skriver härom hos Palmsköld på följande sätt: Edsborg, beläget i Naglums Socken en halv mil från Wenersborg uppå en holme, Edsholmen kallad, uti stora Göta älv som uti Westgötalagen kallas Naglumssund där också stora Landsvägen ut ur Westergötland inåt Dal och Norge fordom gått med en färja över Naglumssund.

På samma holme har nu det i gamla tider fasta Slottet och Kungasätet Edsborg varit beläget uppå en övermåttan lustig och ljuvlig ort eftersom också förbemäla Edsholme är kringvärvd av andre nio åtskilliga med ekskog och andra fruktsamma träd bevuxna holmar bland vilka de förnämsta är: Korsön, Kolön, Lövön, Tjuvön, Barkön, Slossön vilka ger ett härligt anseende från sig.

Uppå östra sidan om älven har varit Konungens Stallgård; på norra sidan Ladugården, som ännu i dag visa vestigia (spår) därefter och behålla namnen. Under jorden finnas ock vid denna tid av själva Konungshuset åtskilliga rudera såsom valf och murar vilka nogsamt utvisa att där varit ett härligt Kongshus. Av detta skall ock stora Edsvägen ha fått sitt namn. Allena Jordhögarna samt en del av grafvarna och Slottets förborg är denna tid bibehållna. Johannes Magnus i sin Krönika (fol. 624) kallar detta Slott Edsholm."

Berörda Kringflutna ställen eller Kronoholmar har nu enligt den av LandsKontoret i Wenersborg meddelade uppgifter följande namn: Slottsholmen (den för nämsta och är förmodligen densamma som Edsholmen), Ljungön, Ljufvön, Grothult, Bockön, Löfön, Kuhlön och Korsön.

Tillbaka

Fotnot 11

Vid de torp under Forstena och Nygård som bär namn av skansen kan inga märken efter skansar numer upptäckas, men vid Åkerström ses ganska tydligt att där varit anlagda förskansningar.