En betydligt nedkortad och något redigerad version av
Verner von Heidenstams

Svenskarna och deras hövdingar
samt en förteckning över de först avrättade

---

KRISTIAN TYRANNS KRÖNING

Det var på förmiddagen den 4 november år 1520 efter Kristi födelse. Vägen från Stockholm slott till Storkyrkan var tältad med rött kläde. Genom den öppna tältgången hade de sista kröningsgästerna tågat förbi.

Kristian Tyranns djupa stämma hördes ända ut på trappan. Med tre fingrar på en relikgömma avlade han en ed att styra riket med infödda män och hålla alla vid Sveriges lag och rätt. Sedan gav ärkebiskop Gustav Trolle honom nattvardsoblaten. Men det var danska herrar, som buro fram kronan, spiran, äpplet och svärdet.

När han var krönt, satte han sig på en stol och utdelade riddarslag, men endast åt danska män (bl.a. Jens Holgersen Ulvstand till Glimmingehus).
"Sverige är med svärd vunnet", ropade en härold, "och ingen svensk kan därför bli delaktig av riddaräran."

Didrik Slagheck, en oäkta son till en tysk präst och tidigare avlatskrämare, stod som vanligt alldeles i konungens närhet, lockande honom med sina dåliga råd till hämnd och grymma straff.
Biskop Otto Svinhufvud hade gett kungen en lista på alla dem som bör dödas, och Kristian undrade hur pass mycket han behövde hålla av sina löften till de bannlysta svenska kättarna?

Tillbaka

Kristian II - målning fr. 1800-talet

 

 

Tillbaka

PÅ STOCKHOLMS SLOTT
- Biskop Bratts brasklapp -

I dagarna tre växlade tornej och muntra gästabud, och Stockholms borgare skänkte Kristian Tyrann ett förgyllt dryckeskärl med sextio ungerska gyllen. Ärkebiskop Trolle, Didrik Slagheck som efter händelsen blev biskop i Lund, och den tilltagsne biskopen i Odense, Jöns Beldenack, hade dock mitt under festligheterna ofta hemliga överläggningar med konungen.
På tredje dagen uppkallades helt oförmodat en mängd biskopar, ädlingar, borgare och förnäma fruar till slottet.

Konungen steg in och satte sig under tronhimmeln, och när alla voro samlade stängdes dörrarna.
Torr och mager ställde sig Trolle framför tronen och begärde rannsakning och dom över alla, som varit med om hans avsättning och förstöringen av hans borg. I dag var det äntligen hans segerdag. Skymf och nederlag brände ännu hans högmodiga sinne. Med det kalla hatets yttre lugn uppläste han påvens bannlysningsbulla mot de svenska herrarna.

Fru Kristina Gyllenstierna svarade med att frimodigt visa fram det av riksmötet underskrivna beslutet mot Trolle.
Nu skyndade sig Linköpingsbiskopen Hans Brask att riva bort sitt sigill, och till allas häpnad vecklade han upp den lilla sedel på vilken det stod skrivet: Härtill är jag nödd och tvungen.
Harmfullt knötos många händer under kapporna, ty det var lätt att se att den sluga bispen därigenom skulle gå fri. Emellertid fortsattes det långvariga förhöret.

När konungen slutligen lämnade salen var det redan så pass sent att ljus måste tändas. Borgarna vågade knappt svara på frågorna annat än med ett oredigt mummel.
Sören Norby och andra danskar, som nyss vid kröningen fått riddarslaget, tågade in med vakt och började att bortföra de anklagade mellan svärd och bloss.

 

Blundande tryckte Kristian skägget djupt ned i den svarta kappan och viskade något om sitt kungalöfte vid kröningen. Didrik Slagheck böjde sig över honom, smidig och illistig, med armbågarna i sidorna och händerna öppna. "Förrän Ers Nåde gör slut på de svenska storherrarna och deras tvedräkt, blir här aldrig lugn", invände han mjukt och lätt. "För egen del har Ers Nåde storsint kunnat lova dem förlåtelse, men aldrig på kyrkans och påvens vägnar."
"De äro kättare och måste dömas som kättare", avslutade Trolle, som kom i dörren. För att beveka konungen föll han tre gånger på knä. Bakom honom väntade hans småsvenner vid tröskeln, bärande Trolles vapensköld, som i guld och färger var sömmad på deras kläder. l skölden stod ett halshugget troll, ur vilket blodet sprutade.

 

 

Tillbaka

BLODBADET

Torsdagen den 8 november grydde vintrig och mulen. Redan tidigt kungjordes under trumpetklang, att ingen borgare fick lämna sitt hus förrän vid nästa trumpetskall. Även stadsportarna höllos stängda, så att ingen slapp ut, varken med pock eller goda ord. Strax före middagstiden ljöd det andra trumpetskallet. Mitt på torget bildade de uppställda knektarna en vid spetsgård med sina spjut, och det blev svårt att se, vad som tilldrog sig.

Mellan två rader av knektar framleddes biskopar och herrar, böjda och bleka. Endast herr Erik Johansson Vasa hade sin vanliga heta färg.
En väpnare sprang fram och viskade något till honom, kanske att han kunde få nåd, ty herr Erik svarade högt och klart: "Mina medbröder äro ärliga herrar, och jag vill i Guds namn dö döden med dem!" Hans svärson, Joakim Brahe, följde honom lika oförfärat och sjöng på en tröstepsalm.

Rådmännen Anders KarIsson och Anders Ruth förmanade svenskarna att inte längre låta bedra sig av falska eder, utan resa sig och hämnas ett så rysligt våld. De överröstades av det slammer, som knektarna gjorde med sina vapen, och skaran av livdömda, var så lång, att de sista ännu inte hade hunnit ut genom slottsporten. De lämnade ifrån sig sina ringar och guldkedjor och räckte fram huvudet under svärdet. Den första, som knäböjde, var den vithåriga biskop Mats från Strängnäs. Den femte var herr Erik, som ända till det yttersta, behöll det okuvliga Vasasinnet. När det till sist började skymma, föll ett häftigt regn, och mer än åttio halshuggna kroppar lågo då på torget.

Det var Sveriges ädlaste blod, som nu rann på gatorna. Som om det inte vore nog, hade konungen befallt, att de förnämsta av de fångna fruarna skulle föras bort och inspärras i Blå tornet i Köpenhamn.

Ute på torget sletos hundarna om de halvnakna kropparna. Huvudena voro spetsade på pålar. Endast biskop Mats visades den äran, att han fick ha sitt huvud mellan sina fötter. Landets högskog låg där, fälld för yxan. Det var de män, som nyss hade härskat och styrt, och vilkas förfäder kämpat bland riddarskarorna kring Karl Knutsson och Magnus Ladulås.

Nästa morgon hopplockades kroppar och huvud i tunnor, som ställdes på medar och släpades bort av hästar. Herr Stens lik (Sten Sture d.y.) och en liten son till honom, som dött under belägringen, blevo upptagna ur sin grav på Gråmunkeholmen och kastade bland de andra liken på ett bål överst på Södermalm. - Det anstod inte kättare att få en hederlig begravning, sade Trolle. På broar och stränder stod folket och såg, hur rökmolnen vältrade upp. Speglat i strömmen flammade ända in på natten det kättarbål utan like i Norden, där urgammal tvedräkt förbrann med mycket, som varit älskat och stort, men ur vars sken över fjärdar och höjder därför också en ny dag äntligen skulle gry.

Sten Sture d.y., 1492-1520, grävdes upp och brändes

 

 

Tillbaka

NYÅRSVAKAN

Kristian Tyrann drog sedan söderut hem mot sitt land, och var han stannade, uppsattes galgar och stegel och hjul. Den åldriga doktor Hemming Gadh hade i Finland (Raseborg) nyss fått sluta sina dagar på Galgberget.

l Jönköping avlivades herr Lindorm Ribbing, och strax efteråt blevo också hans små söner framletade. Huvudet avslogs först på den äldsta gossen, och den yngre, som bara var sex år, började gråta.
"Kära man", bad han sin bödel, "bloda inte ned min skjorta, för då får jag ris av mor!"
Bödeln kastade upprörd svärdet och lovade, att förr skulle hans egen skjorta blodas. Men konungen, som såg på, skickade fram en av sina knektar och lät honom halshugga både barnet och bödeln.

Klosterfolket var för det mesta belåtet med, att kättarna straffades, och nunnorna i Vadstena lär ha hälsat konungen med fromma sånger. Med munkarna i Nydala kom han däremot inte lika väl överens, utan både abboten och flera av bröderna blev kastade i sjön, och var det på herrarnas gårdar fanns svensksinnade män och kvinnor, rådde förlamande sorg.

I kyrkorna upplästes för allmogen ett gammalt förbud att bära vapen - de vapen, som så ofta hängts vid bältet i nödens stund. Men bönderna sorlade, att järn och svärd inte skulle fattas, så länge de hade sina fötter att förfölja med och sina händer att hämnas med.

Upptänd av längtan att få tjäna sitt land, hade Gustav Vasa flytt ur fångenskapen i Danmark och strövade genom bygderna uppåt Sverige. Han manade allmogen att samlas och följa honom, men hans åhörare stodo misstrogna, och ofta sköto de efter honom med bågarna. Förklädd uppsökte han sina närmaste anhöriga, men när de hörde, att han tänkte på uppror, blevo de förskräckta.

En morgon, när han gick på jakt vid Rävsnäs, som var ett av hans fädernegods, mötte han händelsevis en tjänare, som kvävd av gråt berättade om Stockholms blodbad. Då svor den harmfyllda ädlingen att våga sitt liv för att hämnas sina fränder och befria sitt folk. Följd av en enda dräng steg han till häst med sina i hast hopplockade dyrbarheter, men drängen rymde snart ifrån honom.
Ensam fortsatte han på villande stigar uppåt de skogar, där Engelbrekts dalkarlar ännu som förr sutto vid brasorna och täljde sina bredbladiga pilar.

 

***

Krönikören Reimar Koch från Lübeck skrev:
"Så stekte kung Kristian Mårtengås".

 

 

Tillbaka

Avrättade vid Stockholms blodbad

Mattias Gregersson, biskop i Strängnäs
Biskop Vincentius, biskop i Skara
Erik Abrahamsson Leijonhufvud d.ä. riksråd
Erik Knutsson (Tre Rosor), Hövitsman på Kalmar slott
Erik Johansson (Vasa) riddare och riksråd, far till Gustav Vasa
Nils Eskilsson (Banér) riksråd
Bengt Persson Gylta riksråd, väpnare
Joakim Brahe, riksråd
Johan Månsson (Natt och Dag), riddare
Anders Ruth, rådman
Anders Karlsson, rådman
Olof Hansson, rådman, borgare på Köpmannagatan i Stockholm
Hans Vävare, köpman
Lars Hass, åskådare, grät under avrättningen, varför även han avrättades
Lambrect bårdskärare, frisör, rakade en kund när han blev utsläpad på torget och halshöggs
Erik Johansson, landbo i Rydbo (på Gustav Vasas fars ägor)
Erik Kuse, slottsfogde i Stockholm

Senare avrättades bland andra:

Hemming Gadh, halshöggs på Raseborg i Finland
Sven Hök, avrättad och fyrdelad i Vadstena
Peder Smed, avrättad och fyrdelad i Vadstena
Peder Ribbing, i Jönköping
Lindorm Ribbing, i Jönköping
De båda bröderna Ribbings söner, 8 och 5 år gamla.

---