Läckö slott sett nerifrån Kungshamnen, vars södra stenkaj idag döljs av en parkering...

lottet Läckös historia börjar möjligen redan år 1099 med att Norges kung Magnus barfot lät bygga ett fäste ute på nordspetsen av

Tillbaka

Till en början hände ingenting, västgötske Inge Stenkilsson som var kung av Svitjod lät tydligen vänta på sig varför norrmännen började sjunga nidvisor om honom: "Alltför länge dröjer Inge, med sin stora nederresa" löd en av stroferna.

När isen väl lagt sig på Kinneviken kom dock Inge ridande med en stark här. Då norrmännen efter anmodan inte ville lämna fästet började svenskarna fylla vallgraven med stenar och träd för att kunna komma åt att rasera den omgärdande vallen, samtidigt slungades brandfacklor oavbrutet mot fästet.

Det hela slutade med att Inge tog över Magnus Barfots borg. Norrmännen fick avtåga utan vare sig vapen eller kläder och fick dessutom vid uttåget smaka piskan, en synnerligen stor vanära.
Men man skulle snart mötas igen, då nere i Fuxerna där Götarnas folk skulle få betala för den vanära som Magnus åsamkats på Kvaldinsey... Allt enligt Snorre.

I sydost på andra sidan Kinneviken låg kungsborgen Gum på Kinnekulle varifrån kung Inge mycket väl kan ha uppehållit sig och ridit ner ifrån då isen lagt sig.

Tillbaka

År 1294 - Lækky

Vi vet att kyrkans män gärna slog sig ner nära sätet för den världsliga makten. Hur länge kullen där slottet Läckö ligger har varit bebott och befäst vet man inte, men prov tagna från stockar i den nuvarande byggnaden visar att dessa äldsta delar av slottets källare fanns på plats under 1200-talet. Den förste kände ägaren av Läckö innan slottet byggdes sägs biskop Bengt den gode ha varit.

År 1294 skrevs namnet Lækky och åren därpå lækkiu och leckiu. År 1298 började biskop Brynolf Algotsson i Skara att på resterna av Magnus Barfots fäste uppföra ett nytt försvarsverk intill Läckö kungsgård. Läget var väl valt där det låg mitt i Skara stift som vid denna tid omfattade Värmland och delar av Dalsland - och dessutom längs den gamla pilgrimsleden till Nidaros som på den tiden mycket väl kan ha varit vandringsbar med hjälp av några flytbroar, s.k. kavelbroar. Läckö har en gång varit en egen ö, och högst troligt är att det funnits en pålspärr i sundet som fanns vid runstenen som rests efter Torkel.

Vid det närbelägna Jarlehus tror man att en järnkedja har använts för att kunna spärra av sundet, och Gunnar Linde för fram tanken att även Läckö kan ha haft en sådan. Detta grundar han på att namnet lekkia svarar mot det norska 'länk, kedja'.

Tillbaka

Biskop med korset i ena handen och armborstet i den andra

Den katolske biskopen Brynolf var inte endast en kyrkans man i ordet, han hade också både ryttare och fotfolk vilka han själv anförde från sin stridshäst, iklädd brynja och stålhjälm, med svärd i hand och korset vajande från sitt banér.

I trossbottnen i de s.k. biskopsrummen i Läcköborgens sydöstra del fann man ett kors, sönderbrutet i flera delar, "i skön förening med allehanda gammalt skräp, bl.a. skaft och spetsar till armborstpilar. Det rymmes, skulle man kunna säga, en viss symbolik i detta: medeltidens biskopar buro stundom korset i ena och armborstet i andra handen".

Ytterst sällsynt må man kalla en medeltida örtugstamp av järn, vilket av Thordeman tolkas vara ett falskmyntarredskap från en okänd biskops tid.

Läs om biskop Thomas som förfalskade påvebrev och torterade folk till döds...

Mot sjösidan finns en gammal skans eller batteri för sex kanoner. Från sjökanten leder en underjordisk gång "sprängd i berget till 3 alnars bredd, 6 alnars högd och 20 alnars längd, så att den går under Slottet och leder sist till en brunn af 200 fots djup".

Västerut bör man från Läckö kunnat se Jarlehus uppifrån kastelltornet, och om man blickat över Vänern även hertigarna Erik och Magnus fäste Dalaborg, om vädret därtill var tjänligt.

År 1348 lär kung Magnus Eriksson ha anfallit och intagit borgen.

Sedan Läckö ödelagts vid en eldsvåda under 1470-talet lät biskop Brynolf Gerlachsson återuppföra och utvidga borgen. Hur Brynolfs borg såg ut är inte känt, men mycket tyder på att det rörde sig om en ansenlig anläggning, till stora delar överensstämmande med dagens byggnad.
Men med Brynolf Gerlachsson slutade Läckös första glanstid. Hans efterträdare biskop Vincentius fortsatte visserligen byggandet en tid men tillfångatogs, dömdes till döden och avrättades vid Stockholms blodbad år 1520.

Tillbaka

Fynd på Läckö

Vid genomsökningar av jordgolv, borggårdar och den slottet närmast omgivande marken har bringat en hel del fyndmaterial i dagen. Det är en fin historisk källa, omfattande keramik och kakel, glas och metall. Även träföremål, horn- och benredskap, textilfragment och läder har hittats. Bland metallföremålen har man funnit både lyx- och prydnadssaker av silver och guld, sigillstampar, mynt, polletter och blyplomber.

Några fynd har av ren tur påträffats i väggar och trossbottnar då restaureringsarbeten lett till djupare ingrepp i byggnadsstommen. Ett för borgtiden särskilt belysande fynd är ett medeltida processionskrucifix. Efter sammansättning och konservering mäter korset 41 cm i höjd och 25 cm i bredd. Tjockleken belöper sig till 1 à 1,5 cm. För övrigt består korset av två plana, fasonerade trästycken av ett lätt, sydländskt virke med struktur som ekträ. Dessa har hopfogats genom att läggas omlott i krysset och sedan helt täckts med påspikade metallbeslag. I stort sett är korset ytterst illa medfaret, dock ej värre än att man med hjälp av bättre bevarade kors från andra håll kan rekonstruera det. Framsidan har till största delen varit täckt av förgylld kopparplåt, delad i tre stycken och genombruten av grupperade större och mindre hål som varit försedda med upphöjda kanter.

Talrika fynd av armborstpilar, hästskor, sporrar, yxor och pikar har påträffats, även fingerborgar, nycklar, nålar, saxar och brodérknivar vilka väl sammanfaller med de skrivna källornas vittnesbörd.
Den viktigaste fyndgruppen, mynten och de daterbara spelpenningarna härrör mest Hogenskild Bielkes och Magnus Gabriel de la Gardies tid.

Tillbaka

Hogenskild Bielke

Då Hogenskild Bielke hade Läckö som förläning rustades det upp efter att danskarna bränt det under Nordiska sjuårskriget. På hans tid var Läckö ännu en medeltida borg och ett fäste för en trotsig storman - Hogenskild försökte målmedvetet att stärka adelns makt på hertig Karls bekostnad. Hogenskild dömdes till döden för högförräderi efter att ha suttit fem år på Gripsholm. Avrättningen skedde i Stockholm 1605. Hogenskild var då så sjuk i gikt att han fick bäras till avrättningen på en stol. Hans huvud träddes på en järnstång som placerades på stadsmuren...

Hogenskild var en av Sveriges största bok- och handskriftssamlare under 1500-talet, bl.a. av "gamble lagbökker". Han var ägare till det enda (?) kvarvarande exemplaret av Den äldre västgötalagen.
Karl IX omtalade honom både som "den listige räven" och "den gamle basilisken". (Basilisk - ett fabeldjur med dödande blick, som liknar en tupp men har en ödlas bakkropp).
Hogenskild föddes 1538 på Stora Dala i Västergötland. Han var hovsven, riddare, riksråd, friherre, rådsherre, ståthållare över Östergötland, Uppland, Västmanland, Norrland och Stockholm och var för en tid kommendant på Varbergs slott.

• Ture Eriksson Bielke 1528-1529 (Ture förlorade sina förläningar efter sin inblandning i Västgötaupproret 1529, hövitsman skall då ha varit förre kyrkoherden i Valstad som efter upproret flydde landet)
• Gustav Vasa utnyttjar Läckö själv 1532-35
• Svante Sture 1543-67 (gift med "kung Märta" Eriksdotter Leijonhufvud fr. Loholm)
• Hogenskild Bielke 1571-91, 1593-99 (gm Anna, en dotter till d:o)
• Hertig Johan av Östergötland 1600-09
• Jakob De la Gardie 1615-52
• Magnus Gabriel De la Gardie 1652-81

I Läckös långa historia är det fältherren och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie som mest av alla satt sin prägel både interiör och exteriör på Läckö. Han ärvde slottet och grevskapet 1652 av sin far, fältmarskalk Jacob De la Gardie. År 1681 fråntogs Magnus Gabriel slottet i samband med Karl XI:s reduktion.

Kållands härads sigill
år 1789

År 1810 överlämnades Läckö slott som nationalbelöning till generalen och segraren vid Siikajokki, Carl Johan Adlercreutz, bland annat för hans insatser vid revolutionen år 1809. Sedan den tiden och ända fram till början av 1970-talet kallades den gamla kungsgården även för Sikajocki, medan slottet hela tiden endast hetat Läckö.

Läckö som det återgavs i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna

Källor:
Fynd - G Lundén