Vid Slätbaken, en vik av Östersjön och ej långt från Söderköping, vid ett smalt sund på en holme, är ruinen av det gamla Stäkeborg eller Stegeborg ett framstående rum.
Ja, vid anblicken af den åldriga borgruinen framträda på en gång i brokig blandning om varandra många olika hägringar från forna dagar - tavlor, både leende och mörka, av storm och av strid, av glädje eller smärta!
Men vi äro endast i tillfälle att med få och enkla drag giva någon antydan om Stegeborgs innehållsdigra historia.

Tiden då Stegeborg först anlades är obekant, men med visshet vet man, att det fanns redan vid början af fjortonde århundradet och att konung Birger Magnusson der då ofta vistades.

Tillbaka

Sedan denne konung efter sitt svarta dåd mot sina bröder, hertigarne Erik och Waldemar, hvilka han, till hämd för den bekanta så kallade Håtunaleken och trots sin högtidliga ed om vänskap och försoning, lät ihjelhungra i Nyköpings fängelse, blifvit nödgad att fly till Gotland och sedermera till Danmark, öfvertogs försvaret af Stegeborg af hans son, den unge och käcke hertig Magnus.
Slottet belägrades vid denna tid hårdt af riksföreståndaren Matts Kettilmundsson, men Magnus försvarade sig med stor tapperhet, och endast för att låta sitt folk undgå hungersdöden nödgades han slutligen uppgifva fästet.

Hans så olyckligt omkomna farbröders anhängare hade vid detta tillfälle med heliga eder förbundit sig att hålla honom vid, såsom det i krönikan heter, »lif och välfärd», men icke desto mindre bröto de tro och lofven och läto med en grymhet, som för evigt skall kasta en hemsk skugga öfver deras minne, på Helgeandsholmen i Stockholm halshugga den olycklige konungasonen, hvars enda fel var att hafva med mod och tapperhet sökt försvara det arf hans numera fridlöse fader lemnat honom.
Med manligt mod böjde den unge fursten sitt hufvud för bödelns svärd - och åter ökades vår historia med ett af dessa dystra, blodbestänkta blad, hvarpå denna tid af våld och rättslöshet tyvärr har allt för många att uppvisa.

Den sålunda segrande Matts Kettilmundsson lät nu i grund nedrifva Stegeborg. Huru länge slottet derefter låg i ödesmål är obekant, men att det på Engelbrekts tid åter var uppbygdt och befästadt samt då innehades af danskarne, bevisas deraf, att Engelbrekt, i spetsen för sin af fosterländskt nit lågande bondehär, med vapenmakt måste tilltvinga sig denna vigtiga länk i fosterlandets försvarskedja.

Stegeborgs öden efter denna tid äro många och skiftande. Det innehades omvexlande af svenskar och danskar, och eröfrades från de sednare år 1471 af riksföreståndaren Sten Sture den äldre, hvarefter det tidtals innehades af dennes efterträdare och de af svenska folket lika högt uppburna och älskade riksföreståndarne Svante Sture och Sten Sture den yngre.
Stegeborgs historia under denna period faller dock mycket i dunkel och först med början af Gustaf Wasas befrielsekrig framträda åter händelserna med klarhet.
Gustaf Wasa lät år 1521 belägra Stegeborg, hvilket fosterländska företag också kröntes med framgång, oaktadt den bekante amiralen Sören Norby tvenne gånger gjorde försök att undsätta slottet.

Tillbaka

Lille Bengt

Det berättas, att vid ett af dessa försök en svensk ryttare "Lille Bengt" kom Norby så nära in på lifvet, att han kunde slå honom fyra slag i hufvudet med sin båge.
Amiralen lyckades dock undkomma i en båt, men det säges, att han så beundrade sin fiendes tapperhet, att han erbjöd Lille Bengt tio mans sold, om han ville antaga hans tjenst.

Sedan, efter danskarnes förjagande, fred åter blifvit i landet, lät konung Gustaf ånyo uppbygga Stegeborgs slott och nedlade stora omkostnader för att pryda det med torn och spiror.
Hans gemål, Margareta Lejonhufvud, vistades här ofta, och födde här sin förste son Johan, sedermera konung Johan III.

Under den bekanta s. k. Dackefejden belägrades Stegeborg, som då innehades i förläning af Svante Sture.
I spetsen för sin småländska bondehär gjorde Nils Dacke de kraftigaste ansträngningar för att bemäktiga sig slottet, men måste snart med oförrättadt ärende aftåga, sedan till och med hans sista försök att vinna sin afsigt, genom att erbjuda Svante Sture kronan, misslyckats.

Till Stegeborg, som då innehades af hertig Karl, anlände år 1598 konung Sigismund, »morgondagskonungen», med en stark här och levererade sin farbroder en blodig drabbning. Konungens stora obeslutsamhet vållade dock att han lät den nära nog vunna segern gå sig ur händerna, hvarefter han, lika oväntadt som han kommit, åter afseglade till Polen. På Stegeborg bodde sedermera under någon tid pfalz-grefven Johan Casimir med gemål, och här tillbragte konung Karl X Gustaf sina lyckligaste barndomsdagar. Dennes broder, hertig Adolf Johan, innehade äfven några år Stegeborg, hvarunder det ytterligare förskönades; men efter hertigens död föll slottet i vanvård, och under reduktionen i Karl XI:s tid indrogs det till kronan.

Karl X

I konung Fredriks tid beslöto ständerna att låta nedrifva Stegeborgs slott, hvarefter teglet till större delen affördes till Stockholm att der användas vid slottsbyggnaden.

Tillbaka

Onsdagsbröllopet

Till de minnen af blidare art som ansluta sig till det gamla Stegeborgs historia är det s. k. onsdagsbröllopet. Nödgade att fatta oss kort, kunna vi ej bättre återgifva denna tilldragelse, än att, med några utslutningar, anföra hvad Afzelius i sina sagohäfder derom har att förtälja:

»Prinsessan Anna, konung Johans dotter, höll på Stegeborg ett gladt och lysande hof. Hon visste, att hon var en konungadotter, och som hon var af ett obesväradt lifligt lynne, så bekymrade hon sig föga om hvad hennes farbroder, hertig Karl, behagade eller icke, utan lefde mycket fritt, följande sitt eget sinne. Hade någon af hennes unga sällskapstärnor en hemlig kärlekshandel, så var prinsessan Anna den första, som derom fick förtroende, och hon var städse deras beskyddarinna. Så gick den tiden vida bland folket berättelsen om ett bröllop, då fröken Anna i Stegeborgs slottskapell, föräldrar och anhöriga ovetande, lät sin hofprest sammanviga herr Johan Gyllenstjerna med jungfru Sigrid Brahe. Derom förtäljer hennes broder, grefve Abraham Brahe på Rydboholm, uti sin dagbok sålunda:

»Den nittonde dag i Mars månad år 1595 lät fröken Anna sammanviga herr Johan Gyllenstjerna med min syster, fröken Sigrid, och var detta orsaken, att ändock min syster var Erik Bjelke trolofvad, likväl - efter det fästmön hade förändrat sitt sinne och fått misshag till sin fästman och icke för någon annan än fröken - Anna, konung Sigismunds syster, som hon ständigt var hos, torde det uppenbara - så vardt det henne af fröken Anna utlofvadt, och alla oveterligen, att hon icke allenast det giftermålet förhindra skulle, utan ock att hon ville dertill förhjelpa, att hon skulle få herr Johan Gyllenstjerna, till den hon bättre behag hade. Vardt för den skull hemligen tillsagdt och befallt, att predikanten skulle predika på en onsdag, öfver hvilket alla hennes tjenare sig mycket förundrade hvadan den gudfruktigheten nu kunde komma. Dertill, när så vardt der befallt, att tillreda ett panket, deröfver de sig mest förundrade.

Men när nu allt folket var församladt uti slottskyrkan, kom fröken med hela sitt fruntimmerssällskap in och gick till sin stol i choret, och då alla voro inkomna kallade fröken Anna min syster fram till presten och satte uppå henne en krans: strax steg ock herr Johan Gyllenstjerna fram. Då blef det uppenbart, som hemligen stämpladt varit.»

Detta sällsamma giftermål föranledde många stridigheter och var till och med föremål för långa öfverläggningar på Söderköpings riksdag. Genom hertig Karls bemedling skedde dock rätt snart förlikning emellan Erik Bjelke och herr Johan.

Det anförda torde tillräckligt visa hvilken omfattande panorama af intresseväckande tilldragelser, som för vårt inre öga upprullas vid blick och tanke på den nu grusade, men äfven i sina spillror ännu så stolta borgen - ett stumt, men ändock talande vittne om så många menniskobjertats skiftningar - mellan sprittande vårglädje och nattsvart sorg, mellan oskuldsfrid och blodbesudladt brott och fasa. Prins Magni bila och Sigrid Brahes bröllopskrans - hvilka kontraster!

Thorer Helsing