te på Adelsö i Mälaren fanns under den tidiga medeltiden en kungsgård som första gången omnämns i en av kung Sverker d.y.

Nästa omnämnande sker då kung Magnus Ladulås här på Alsnu i maj 1279 sätter sitt sigill under ett diplom där han stadfäster fattigtiondena från Tiunda- Attunda- och Fjädrundaland - se karta.

Magnus Ladulås vistades ofta på Alsnö, liksom senare hans son Birger och marsken Torgils Knutsson som även de författat brev här. Efter vad man kan utläsa av dessa var man här endast under sommarhalvåret, kanske ville man inte riskera att bli fast på ön under vintern. Magnus Ladulås skulle ändå komma att dö på en ö om vintern, men på Visingsö i Vättern, vid juletid 1290.

De kända urkunder som skrivits här på Adelsö sträcker sig i tid mellan den 15 maj 1279 - 28 juli 1304. Mest bekant är Alsnö stadga som godkändes här vid ett möte med många ärliga män och biskopar något av åren 1279/1280.

Tillbaka

Alsnö hus

Ett valhänt försök att illustrera Alsnö kungsgård och hus med stenbryggan och hamnen (idag en betesäng) åren 800 och 1000, stenbryggan som också skall ha haft en stenpir, runstenens placering och Björkö med Birka i fjärran, ca 2,5 km bort

Alsnö hus tror man byggdes på platsen för den gamla kungsgårdsbyggnaden. Husgrundens mått uppges till att ha varit ca 29 x 12 meter, och som byggherre anges Magnus Ladulås. Byggnaden som var av tegel med källare av sten har haft två eller möjligen tre våningar. Ett framträdande yttre trapphus på södersidan ledde till övervåningen.

Alsnö hus raserades mot slutet av 1300- eller i början av 1400-talet, kanske att det stacks i brand under ett anfall eftersom hela kullen där huset stått befunnits vara full av armborstspetsar.

Byggnaden anses ha varit den första icke kristna tegelbyggnaden i Sverige. Enligt Hadorph fanns här ännu under den senare delen av 1600-talet murar kvar att se, och på 1850-talet omtalas att man kunde se spår efter källarvalven. Runt kullen där huset stod kan man ana flera olika terrasser med spår efter byggnader.

Tillbaka

Gravhögarna vid Hovgården

Gravhögarna som kallas Kungshögarna. Den största högen uppges vara
ca 45 meter i diameter och de övriga 15-25 m i diameter

Liksom i Uppsala förefaller högarna på bilden ovan vara byggda uppe på en mindre åsrygg, vilket gör att de verkar mer imponerande än de egentligen är.

Gravhögen Skopintull är den enda undersökta högen
vid Hovgården, tillkommen omkring år 900

Tillbaka

Tolir och Gyllas minnessten

Runsten U 11 som stod nere vid den vikingatida hamnen.
Uppe på kullen till höger låg först en kungsgård och sedan Alsnö hus.

Tyd du runorna! Rätt lät Tolir,
bryte i roden, rista dem åt konungen.
Tolir och Gylla lät rista (dessa runor)
båda makarna efter sig till minnesvård
... Håkon bjöd rista.

Bryte betyder fogde, och detta lär vara det tidigaste omnämnandet av en sådan, detsamma gäller för omnämnandet av en konung liksom för landområdet Roden - se en karta.

Länge har man ansett att den nämnde Håkon som bjöd rista skall ha varit kung Håkan Röde, men idag vill man istället mena att det skall ha varit jarlen Håkon Ivarsson som var i tjänst hos västgöten Stenkil omkring år 1065, som jarl över Värmland. Tja, vem vet...?

Tillbaka

Björkö

Björkö åtskiljs från Adelsö av Björkösundet, här ca 500 m brett. Det öppna området som ses ovan är Den svarta jorden där bebyggelsen legat, med en ca 300 m lång pålspärr i vattnet nedanför. Längst borta till höger kan man ana Ansgarskorset som står i en fornborg.

På ön Björkö (Bierkö 1324) i Mälaren begynte med början runt år 750 en bybildning att växa fram. Vid den tiden var Mälaren ännu en vik av Östersjön, och Björkös strandlinje låg så dags drygt sju meter högre än idag.
Pga landhöjningen hade den sedan höjt sig ca två meter innan platsen övergavs på 970-talet - så det måste ha varit rejäla träd som användes till den pålspärr som skyddat den vik vid vilken byn var belägen, pålarna befinner sig fortfarande under vattenytan. På 800-talet byggdes en stadsvall runt byn, kanske att pålspärren är samtida med den.

På Björkö finns drygt 2.000 gravar, varav nästan hälften är arkeologiskt undersökta. De fynd som påträffats pekar mer mot en långväga handel än att invånarna skall ha sysslat med plundring och röveri. Konstnärligt hantverk och dyrbara lyxföremål från Kievriket och Bysans är vanliga - se en karta.

RAÄ skriver på sin hemsida att "Resultaten från utgrävningarna tyder på att det i Birka fanns en välutrustad armé av yrkeskrigare. Bland annat har man hittat rester efter en mäktig hallbyggnad som kallas för Krigarnas hus".
Namnet Krigarnas hus kommer sig av att man funnit spjutspetsar, delar av sköldar och rester av kistor där huset stått. Den mäktiga hallbyggnaden har varit 19 m lång och bestått av två rum som haft varsin eldstad, men det har också funnits hus av främmande typ på Björkö.

Tillbaka

Birka och Hovgården i officiell historia...

RAÄ skriver om Birka att "Sveakungen har varit aktiv vid stadens grundande. Ett bildstensklot i låg relief återfanns i ett av de understa lagren. På klotets översida finns bilden av en örnfigur i profil. Denna figur kan knytas till Uppsalakungarna och deras uppgivna härstamning från Oden".

"Birka var Sveriges första egentliga stad med omkring 700 invånare under sin storhetstid. Den anlades av kungen - som själv bodde på Adelsö tvärs över sundet - i syfte att utvidga och kontrollera handeln i regionen. Kungen höll ordning i staden och skyddade den från att härjas och plundras på sina rikedomar. På Adelsö ligger Hovgården som var kungens säte. Här finns många lämningar, från vikingatiden och framåt. Vid medeltidskyrkan finns flera större gravhögar. De tre största kallas Kungshögarna".

Stockholms läns museum: "Hovgården var den vikingatida kungsgård varifrån verksamheten på Birka leddes och beskyddades. En av de kungar som regerat där och är känd till namnet hette Björn. Han var den som välkomnade den kristna missionären Ansgar som kom till Birka 830. Vid Hovgården finns stora högar i vilka flera av vikingatidens uppländska kungar anses ligger begravda. I de tre största vilar enligt en folktradition kungarna Erik, Björn och Olof. Enligt Ansgarsbiografin var Erik så mäktig och betydelsefull att svearna räknade honom till gudarna. Möjligen var det Erik som låtit anlägga Birka".

Tillbaka

... eller var Björkö en handelsplats för östermän?

"Sveakungens birka" säger Riksantikvarieämbetet. Andra vill mena att kungen aldrig satt sin fot i Birka, att platsen aldrig varit befolkad av vikingar och varken styrts av någon kung eller haft någon kunglig hird. Istället menar man att handelsplatsen på Björkö i tid mer sammanfaller med handelsvägarna över Östersjön, utmed Volga och handelsleden till och från det som vikingarna kallade för Särkland, se en karta. Många av gravarna är av en klart öst- eller sydeuropeisk typ.

Björkö övergavs dessutom någon gång runt 970-talet, vid den tid då möjligheterna till handel på floderna i öster upphörde pga att turkarna erövrat khazarernas områden. Kanske var Björkö en frihandelsplats där man inte behövde betala skatt, annars förefaller ju placeringen ute på en ö vara en smula obekväm.

Om det inte var till Björkö som Ansgar kom så har platsen aldrig hetat Birka. Den ende samtide skribent som nämner Birka är den tyske ärkebiskopen Rimbert i sin biografi över Ansgar. I de fornnordiska sagorna nämns Birka över huvud taget inte alls. När sedan Adam av Bremen skriver om Birka har platsen varit övergiven i ca 100 år. "Birka är götarnas stad och belägen mitt i sveonernas land, inte långt ifrån det tempel som heter ubsola och som sveonerna räknar som allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan". Några spår efter den kyrka som Ansgar skall ha byggt och som Erimbert skall ha verkat i har man dock inte påträffat på Björkö.

Adam skrev också att Birkas hamn var skyddad av osynliga stenmassor över en sträcka av mer än hundra stadier (ca 18,5 km) vilket skulle bli många varv runt Björkö...

Tillbaka

Birka menar man skall ha övergivits efter att landhöjningen gjort det svårt för skeppen att kunna ta sig fram, och att Sigtuna istället skall ha övertagit dess roll som handelsplats. Men då båda platserna använde sig av Mälarens vatten så förefaller inte detta särskilt troligt, även om det tidsmässigt stämmer väl överens. Ännu i början av 1200-talet låg Stockholms strandlinje fyra meter över dagens nivå.

Läs om Ibn Fadlands möte med nordmännen på 900-talet. (Endast en dryg distansminut sydväst om Björkö finns en runsten som talar om en sådan handelsresa, dock rest ca femtio år efter att Mälar-Birkas era var slut - Ingvarståget).

Se Dag Stålsjös Strövtåg till Birka på SVT:s Öppet arkiv

Se en karta över folklanden

Källor:
RAÄ
Vikingatidens ABC
Nordisk familjebok 1904
SD
Jarlens sekel - Dick Harrisson

Tillbaka

Alsnö stadga

Originalet till Alsnö stadga finns inte bevarat, utan är känt tack vare två avskrifter från 1300-talets första hälft vilka båda utgjort bilagor till Västgötalagen. Den äldre av dessa som är från omkring år 1325 skall ha tillhört och kanske också kopierats av den västgötske Vidhemsprästen.

Dokumentet är daterat på alnu æptir wars hærræ føzllo ðagh. þusæn arum. oc tu hundræð. oc attatighi. oc fæm arum (Alnö efter vår herres födelses dag, tusen år och tvåhundra och åttio och fem år). Detta menas dock vara fel då flera av undertecknarna av brevet dog 1281, men kan också vara en uppdatering av stadgans innehåll, gjord några år senare.

Stadgan innebar bl.a. att den som ställde en tungt beväpnad ryttare i kungens tjänst erhöll skattefrihet, ursprunget till adeln. Av de namngiva undertecknarna kan man se att flera av dem redan benämndes som riddare - ridðærær. Notiser om riddarslag, dubbning till riddare, förekommer från 1285.

Tillbaka

Alsnöstadgans fyra huvudpunkter:

• 1. Förbud mot våldgästning samt föreskrift att det i varje by skulle tillsättas en rättare vilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum åt de resande.
• 2. Förnyelse av Birger Jarls stadgar om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid samt förbud mot våldsverkan efter given frid och ingången förlikning. Den brottsliges lösegendom skulle delas lika emellan konungen, häradet och målsägaren; brottslingen själv skulle dömas fredlös, vilket skulle räcka till dess att den förorättade bad om nåd för honom och till dess han betalade 40 markers böter.
• 3. Frihet från skatt till kronan (frälse - frälst från skatt) lämnas åt konungens och hans broders män samt dessas brytar (förvaltare) och landboar (arrendatorer), åt ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt åt "alla de män, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna", dvs en kungens krigarklass att kunna användas mot de oregerliga stormännen.
• 4. Förbud för ämbetsmän att lägga olaga skatt på bönderna och att utkräva gengärd (underhåll å resor) eller skjuts av dem.

Med vid mötet var: ärkebiskop Jakob i Uppsala (Jacob Israelson, farbror till Birger Persson), biskop Anund i Strängnäs, biskop Kettil i Finland, biskop Asker i Växjö (senare dömd för att ha hållt sig med fyra kvinnor). Riddarna (ridðærær) Bengt (kungens bror, sedermera biskop i Linköping), herr Ulf Karlsson (troligen med vid Ettak 1277), lagmannen Bengt (av Bjälboättens lagmansgren), Magnus Jonsson (Ängel), Svantepolk, Ulf Holmgersson (ätten AMA), Anund Haraldsson, Knut Matsson, Rörik Algotsson, Karl Haraldsson, Torsten "hunwizssun", Bengt Jonsson, Ragnvald "ræwær", Ragnvald Ingesson, Brynolf "botillærssun", kanslern Bengt som var ärkedjäkne av Uppsala, prosten Anders och prosten Jon.

Tillbaka

I stadgan kan man läsa mellan raderna att den eller de som sig sammansvärjer mot kungen skulle kunna avrättas - läs om bröderna Filipsson som avrättades i augusti 1280 efter det tredje folkungaupproret, och avrättandet av Karl Algotsson efter brudrovet av Svantepolsks dotter Ingrid i Vreta 1288.

Tillbaka

Alsnö stadga

- avskrift i Svenskt Diplomatarium -

Magnus sweæ konungær oc gøtæ mæð guz naðum. Sændir alium þem mannum ær þættæ breff se oc horæ. guðz kwæðiu oc sinæ nað. Vir kyænnums þær vidþær. at aff þet walð guð hawir hos .i. skippæt. hører hos þæt at huxæ oc stadwæ. ær guz vari heðþer. oc þerræ mannæ þærwir sum rikit byggiæ.

1. En hær hawir wærit .i. wart riki en vsiðþær længi. at allir þær mæn vm rikit faræ. aldrigh æru þer swa rikir. at þer williæ eigh gistæ fatøkræ mannæ hus. oc allæn sin cost hawæ vtæn pæningæ. oc nøtæ þæt vp enæ littlæ stunð. ær hin fatøke hawir længi arwuðþæt fore. Oc mæþ þy at aff slicum vsið. combær baþi oft mykil lifsins wadþi. oc swa siallinnær. þæ hawm wir þæt sua skippæt. mæð sniælræ mannæ raðþi. baði biskuppæ. oc swa annaræ ærllika mannæ. At allir wæghfarændæ mæn skulu sialwir sær kost radþæ. oc ingin skal þær skullughær wæræ till þem nokot at giwæ. Oc þær till at þættæ matti hældær haldæs. þa wilium wir at en maþær. skippis til .i. hwarium by. þæn sæliæ skal wæghfarendæ mannum. þæt þer wiðþær þurwu. ællær oc till annaræ mannæ rættæ. þerræ þær þem ffar þæt þer wiðþær þuruu fore þerræ pæningæ. En væghfarande man wærþær rættær til manz. oc wil þæn eigh ær han ær rættær til. hanum sæliæ þærwir sinær. bøte .III. markær .I. konongi oc J. væghfarændæ .Y.(manni) þem eigh fek sinær þaruir. Æn. þridiæ skipttis .i. twa løte. taki .XVI. ørtoghær. hæræð. oc .VIII. ørtoghær rættærin. Hwar hæræzhøfðenge skipi rætæræ .i. sinu hæræði. ællær bøte konongi .III. markær. Viliæ eigh bøndær wiþær takæ. bøte hwar .VIII. ørtoghær. Rætti eigh meræ .a. en bondæ æn twa hæstæ. oc sæli baðþi høø oc korn oc ællær sinær þærwir for sinæ pænningæ. Æn þa rættærin wil hwarti wæghfarændæ .Y.(manni) af sinu sæliæ oc eig til annars rættæ. mæð þy at han ær waldughæri æn annar. þa bøte oc swa mykllu meræ fore brut sin. oc wæri þæt sæx markær. II. konongi. II. hæræði. oc .II. wæghfarændæ. manni. Æn fa æn þer þrættæ sin .i. mællum. rættærin. wæghfarendi .Y.(mannin) oc þæn sum til ær rættær. oc sighær hwar annæn eig hawæ ræth gørth adrum. þa sætium wir þem allæ til fiærðhuns nempð aff hæræðinu til wærn. mæþ þem skiælum. at wæghfarændi .Y.(mannin) lysti fore grannum. ællær for skiælicum .Y.(mannum) af hærædþinu. þa han bort ffoor. at han fek eigh sinær þarwir at køpæ .i. slikum. by. for sinæ pænningæ. Æn þæt ær oc swa stundum. at mæn williæ off dyrt sit gooz sæliæ wæghfarændæ mannum. oc þy. wilium wir at wæghfarændæ .Y.(manni) sælis sinær þærwir. swa sum almænnilik køpp ær .i. landenu. oc þa æn nokor ær þæn. ær f æt wil hemulikæ takæ til sin. at køppæ þæt in. ær han hawir eig sialwær. oc han matti wæghfarændæ .Y.(manni) vtt sæliæ. þa sæli han sum dyræst gitær han. swa þyt hwaru at fylghæ ma. Nu fore þy. at þæt ær ingti at sættiæ rættin. vtæn at han haldis æptir. þa wilium wir þæssæ waræ skippæn swa wiþær lagh festæ. at hwar sum takær nokot wtæn þæss wiliæ sum .a. þa wilium wir. at þæn takis linlikæ. vtæn barðaghæ. oc fores os. swa þyt hwaru. at han hawi dagh. vm sæx vkur. at bøtæ .XL. markær fore ranith. þæt han giærþi. oc þa æn han bøter eigh .XL. markær i. þem sæx vikum þa wilium wir at han fores os. þæssæ .XL. markær skulu skiptæs .i. þre løte. takær en lot konongær. annæn. hæræð. oc þriðiæ þæn sum ranit war wið gørt. Wærdær þæt swa at þæn sum rænt hawir flyr vndan. oc skiærs up buðkaflli. buðþæs hæræðinu. at takæ f æn man. hwar sum eig combær till bøte .III. markær. Wærðar þæt oc swa at nokor skiær vp budkafllæ. vskiælikæ. oc faræ mæn æptir hans orðom wiliæ takæ man sakløsæn. bøte .III. markær þæn vp skar. æn þyt hwaru at þer fangæ eigh mannin. þa æn han wærðær fangin. oc faar han siþæn fiærðungs nemð for sik. at han ær sakløs. þa bøte þæn ær buðkafllæ vp skar. ællær þæn fyrst førþe .XII. Markær. taki .IIII. konongær. IIII:or. hæræð. oc .IIII. þæm vskiælikæ warð takin. Æn þem allæ ær fulghdu af haeræðinu til at takæ han. þa gifwm wir sakløsæ. Flyr þæn bort undæn sum slik sak wærdær giuin. þa scal hanum en rumæn dagh giwæ. til answaræ. at comæ. af þem daghi. scal han hawæ manæðæ fræst. at bøtæ swa mykith. sum fyr ær saght. æn han falz. ællær wæri siþæn vtlæghær. Wærdær oc swa at nokor þæn ær sandær at slikri gærningh. hører nokrum hærræ til .i. landinu. oc haldær þæn hærræn hanum siþæn han far wart bref, at han scal þæn samæ bort lætæ. vm fiughrten nættær. bøte .XL. markær. Ællær wæri sic mæð sinum en eð. Æn þa æn nokor annar .Y.(madþoer) haldær hanum. æn þyt hwaru. at han eygh wart breff far. þa bøte þyt hwaru .XL. markær. þæt wærdær oc swa oft. at þæn sum giarðinæ gior. at han callær sik adþru nampni. æn han heter. oc slæppær swa vndæn. oc annar .Y.(madþær) wærðær takin for han. f æn eygh til gørðe. þæn sum swa wærðær takin. han skal wæriæ sic mæð .XII. .Y.(mannum) þem han war þa mæð. ær giarninggin six gørð waræ. Far madær eigh fødþo hwarti mæð bøn ællær mæð pænninghum. ærw þær til witni. þa lofwm wir hanum at takæ swa mykit. sum han ma sær fyrstum hiælppæ mæd. oc giældi swa mykit fore. sum almænnilik køpp ær .a. Mæð þy. at þæt ær oc wæl wærðhughut. at fer hawi meræ frælsi sum wærðughir æru. swa oc fer sum meræ ærwðæ for os. fa takum wir vndæn þæssi gistnigh. fyrst allæ varæ garðæ. swa biskupæ. oc riddæræ. oc swenæ til wapn. swa at þer skulu ingæ skulð bæræ. þær til. æntiggiæ giwæ ællær sæliæ. vtæn þer sialwer wiliæ.

2. Ellighær wilium wir oc þy mal ær war faðir skippæði rikinu til frælsis. oc til naðþæ. attær nyæ. oc festum þem mæð wart walð. oc warum edðe. oc aldræ þerræ fræmstu mannæ .i. rikinu æru. Et ær þæt. at hwar sum huggær. allær dræppær nokon .i. sit sialfs hus. ællær annars manz hus. þa skal alt þæt han .a. skiptæs .i. þre. løtte. takær en konongær. annæn hæræð. þriðiæ sacsøkie. oc þæn sum giærðinæ gørðe. se vtlaghðær .e. til þæn biðær fore hanum. ær han hawir brutit wiðær. oc bøte os siðæn .XL. markær. Slikæ samu hæmð sculu allir þer hawæ. sum quindi walføræ. ællær dræppær. sarghær .i. kyrkyu. kyrkyugarðhum. ællær .a. þingum. ællær gangær .a. gruð. oc gøræ sæth. ællær takær man fore annars manz giærð. ællær huggær lim af manni, oc at þæssi war skipæn mati enæ lunð hallæs iwir alt rikit. þa wilium wir. at hwar sum ffaar at giæræ aff þæssum nokot nu æru vptalð. at han wæris annattwæggiæ mæð alðri hæræðz næmpð. ællær fællis. oc hwar sum faar at gøræ nokot af þæssum nv ærv vp talð. þa skal han alðrig frið ffa. fyr æn han þæn sami biðær fore hanum sum husit atti. ær giærningin ær giorð .i.

3. Ellighær mæðær þy at þæt ær wæl wærðuct. at þer sum os fylghiæ frammarmer baðþi mæð raðhum oc hialpp. at þer hawi mere æru. þa giwm wir allæ waræ mæn. oc wars kyæræ broðþors bænðigs. oc allæ þerræ bryttiæ. oc lanbo. oc allæ þa .i. þerræ goz æru liðughæ. af allum konongslicum ræt. swa oc allæ ærkibiskupsins swenæ oc allæ biscupænnæ swenæ. Wiir wilium oc at allir þer mæn ær mæð ørs þiænæ. at þer hawi þæt samæ frælsi. hwem sum þer þianæ hælst.

4. Wir hawm oc swa skippæt. at ingin þæn. ær læn hawir. læggi nokor alagh .a. bøndær. ællær þunggæ. swa wist han vil eygh sin læn mistæ. vtæn þæt se þerræ goðwili. Wir firibiuðum oc þæt at bøndær giæri eigh gengiærð. lænsmannum. vtæn þer sialwer wili. eigh hællær þa þingæs æn vtæn þingh. Wir wilium oc at ingin man taki sær skyuth af bondom. vtæn han hawi wart breff þær til. hwar ællighæs takær skyut af bondom. oc faar han nokræ acomo af eghændænum. þa se hun vgilð. oc wærðær han fangin. þa løse sik. swa sum eghændæns dombær ær til. oc þæs ær æmni ær fangin ær. Læggium þy hær harðæ ræffst wiðær. at flæstir þer swa takæ. æru swa hærðis løser. at þer vandæ eigh hwat bonden faar sit attær. ællær eigh. æn þer gittæ syst mæð sinær þarwir oc syslur.

5. Wið þæssæ waræ skippæn waru wiðær mangir ærllikir mæn. oc gawu þær ia til. oc sworo at þer sculðu hanæ haldæ. oc stærkiæ mæð alt þæt þer gatu. þær waru wiðær biscupær. Jacuppær ærchibiscupær af vpsalum. Biscupp anundær af strængiænæs. Biscup kyætil af finlanði. Biscup aszur af wæxsio. þær waru oc wið ridðærær. ffyrst war brodþer. Bændictær. hærra vlwar karlssun. hærræ bændict laghman. Magnus ionssun. Swantæpulkær. Vlwar hulmgerssun. Anundær harals sun. Knutær mattiossun. Rørikær alguzssun. Karl haralssun. Thorsten hunwizssun. Bændict jonssun. Rangwaldær ræwær. Ranwaldær Ingæssun. Bryniulwær botillærssun. þær war oc wið hæræ pætær war kanceler. hæræ bændict ærchidiakn af vpsalum. Prowæst andres. oc Prowæst Jon. Nu þær til at þæssi mal ær wir hawm nu vp talt. mattu hawæ fullæ fæstu. þa lætum wir wart insighlli fore þættæ bref sættiæ. Oc war þættæ skippæt. oc scriwæt vi. alnu æptir wars hærræ føzllo ðagh. þusæn arum. oc tu hundræð. oc attatighi. oc fæm arum.

Vid jämförelse mellan de båda avskrifterna av stadgan finns ett flertal avvikelser

* * * *

Alsnö stadga 1280 var till förmån för stormännen medan kyrkan fick sina privilegier utfärdade år 1281, detta i samband med att Magnus maka Helvig kröntes till drottning i Söderköping som vid denna tid kunde räknas som rikets huvudstad, även om beteckningen då ännu inte fanns. Anledningen var naturligtvis den från Östergötland kommande Bjälboättens tillträde på tronen.