Tillbaka

1307

På Motorp afslöts mellan Christofer, Erik och Valdemar detta förbund om Lördagen den 6 Maj 1307.
»Med fyra hundra jernklädda ryttare lofvade de svenske hertigarne att bistå Christofer mot hans broder Erik Menved, samt på allt sätt hjelpa honom att vinna Danmarks krona och rike. De skulle vidare biträda hertigen att i Skåne eller på annat beqvämt ställe uppföra tre fästen, och blefve hertigen förlustig Halland och sina gods i Danmark, skulle han af de svenske hertigarne erhålla Konghälla eller Lödöse samt ett tusen marker svenska penningar inom tolf veckor från den dag, han hade mottagit slottet. De svenske hertigarne förbundo sig att skyndsamt komma Christofer till hjelp, om han anfölls, samt åtminstone en af dem leda krigsrörelserna. Icke heller skulle Erik och Valdemar upphöra att bekriga Danmark, förr än Christofer vunnit sin afsigt.

Den gjorda öfverenskommelsen besvors med de heligaste eder, och hertigarne underkastade sig påfvens bann, om de bröto rnot densamma.
Sedan så var aftaladt och bebrefvadt med den danske konungens bröder, skilde sig de svenske hertigarne. Valdemar for till Tyskland.

Det sades, att hertigen for pilgrimsfärd, men det var blott en förevändning. Hans verkliga ärende var att samla främmande trupper, och derutinnan lyckades han äfven. Med åtta hundra fullt beväpnade ryttare återvände han till Sverige.

Tillbaka

Hertig Erik drog till Norge. Han ville der hemta sin brud, samt gjorde till den ändan stora tillrustningar i Konghälla för brudens emottagande. Vid Kragö utanför Kristiania mötte honom den norske konungen.

När hertig Erik då framfört sitt ärende, sade konung Hakon, att han ville hafva åter Varberg af hertigen, innan giftermålet ginge i fullbordan; men hertig Erik vägrade, och derpå skildes konungen och hertigen åt, och den senare drog åter till Konghälla, der han med sina män förlustade sig vid det tillredda bröllopsgästabudet.

Detta uppträde mellan Erik och hans blifvade svärfader hade dock intet störande inflytande på det goda förhållandet mellan honom och hertigarne i allmänhet. I December månad slöts mellan dem en förening, enligt hvilken konung Hakon försträckte hertigarne ett tusen marker rent silfver och ett tusen marker gammalt norskt mynt samt ledungsgärden och landsskylden för året från Elfvarsyssel och Ranrike. Ingendera skulle utan den andres vetskap med konungen af Danmark ingå någon fred eller förlikning.

Emellertid kom Valdemar hem med sina värfvade ryttare, och Erik sammandrog från Upland, Östergötland och Småland en utsökt här.

Så var året förlidet och stilleståndstiden, och julen kom, då hertigarne skulle lemna konung Erik det äskade svaret på hans förlikningsförslag; men hertigarne började kriget å nyo och gjorde då ett härjande infall i Skåne.

Tillbaka

När konung Erik om julen fick dessa tidender, drog han öfver sundet att möta hertigarne, men led redan i början en sådan förlust, att han måste uppskjuta krigståget. Han hade nämligen i Örkeljunga i norra Åsbo härad låtit uppföra ett förrådshus, dit rikliga lifsmedel voro sammanförda, och helt och hållet okunnig om det förhållande, hvari hans broder stod till hans fiender, hade han gifvit honom i uppdrag att försvara denna del af landet.

På detta förrådshus hade hertig Erik sitt ögonmärke, inseende vigten af att bemäktiga sig detsamma, och ryckte derför med sitt folk skyndsamt mot Christofer. Naturligtvis kom här ingen strid i fråga. Christofer gaf sig fången med allt sitt folk, och de rika förråden föllo i hertigarnes händer.

Derefter drogo Erik och Valdemar vidare in i Skåne, härjande och brännande öfverallt. Juldagen hvilade de Öfver i Gräfvie i Oxie härad.

Derpå drogo hertigarne åter norrut in i Halland, men »med godan frid och utan brand, förty det hörde Christofer till».
- »Jag vill ej bränna för någon man här bor» - skall hertig Erik hafva sagt - »han är min vän, som jag tror.» Dock är det föga troligt, att de kunde hindra det främmande krigsfolket att plundra hos bönderna.

Tillbaka

Ifrån Halland begåfvo sig hertigarne till Sverige igen, och hade de så gifvit den danske konungen godt besked på hans förlikningsförslag.

Här hemma förlades de främmande ryttarne i städerna. Men utländingarne ville ej gerna veta af, att de befunno sig utom kriget. De togo med våld, hvad de ansågo sig behöfva, och drogo omkring i bygden på gästning hos bönderna, ehuru gästabudet var ganska snarlikt en plundring.

Dock hade hertigarne sörjt för deras underhåll. Köpstadsmännen skulle underhålla ryttarne och bönderne deras hästar.

Bönderne började till slut blifva utledsna på »det tyska packet», och det hände helt visst på flera ställen, hvad som rimkrönikan berättar om bönderna i Söderköpingstrakten, att »de blefvo stickne och vrede och slogo en af Tyskarne.» När detta blef bekant i Söderköping - berättar krönikan vidare - rusade hela ryttarehopen till vapen och drog emot bönderna.

En strid skall då hafva stått mellan de tyska ryttarna och bönderna, hvaruti de senare lågo under.

Julen år 1307, medan hertigarne drucko julölet nere i Gräfvie, sutto deras broder konung Birger och hans drottning på Nyköpings hus. Deras fängelse var icke hårdt, ehuru de lefde under sträng bevakning.

Men när hertigarne återkommit till Sverige, började de förändra tankar i afseende på sin fångne broder. De började finna, att fred med Danmark ej stod att vinna, så länge Birger satt i fängelse, och om genom lyckans oförutsedda skiften deri danske konungen skulle blifva i stånd att tvinga dem till förlikning, var det ganska klart, att deras vilkor ingalunda skulle vinna derpå.

Tillbaka

1308

De beslöto derför att sjelfve inleda förlikningen med sin broder, öfvertygade om att de sålunda skulle kunna betinga sig de största fördelarne. Och i fastan år 1308 gjordes en dagtingan med Birger, »Efter påsken» - säger rimkrönikan - »kommo riksens råd till Nyköping och gingo upp i slottet, der konungen var, för att höra hans svar, om han ville gå in på hvad de öfverenskommit. Och konungen antog de förelagda vilkoren.»

Den 26 Mars hölls ett herremöte i Örebro, och der stadfästades Nyköpings dagtingan. Dess innehåll är sådant, att hertigarne skulle förefalla oss allt för enfaldige, om de ens ett ögonblick kunnat tro, det Birger skulle hålla de i densamma föreskrifna
vilkoren. »Allt det förflutna skulle vara glömdt, alla hertigarnes eder och förpligtelser till konungen deruti inbegripna. Konungen underkastade sig helt och hållet sina bröders välbehag och nöjde sig med den lott af riket, huru liten den »än måtte vara, som de ville tilldela honom. Allt skulle konungen obrottsligen hålla, och om han i någon måtto bröte emot denna dagtingan, skulle han underkasta sig kyrkans bann och aga, efter som af hertigarne tillsatte män profvade skäligt. Bröt han deremot, skulle han hafva förverkat sin andel af riket, alla hans män vara fridlösta från sin ed, och lika så hertigarne icke vara förpligtade att fullgöra något af hvad de lofvat.»

Och sådana vilkor blefvo af konung Birger antagna och besvurna. »Han svor vid den Krist, som himmel skapat, löf och qvist och uppå det helga bröd, Guds lekarna och död.»

Svantepolk Knutsson, Carl Tydiske, Bengt Bosson och Ragvald Puke beseglade tillika med konungen denna förskrifning. Biskop Bryniolf i Skara och dertill fyra riddare utom de ofvan nämnda äfvensom sju andra af rikets ädlingar och store undertecknade och beseglade likaledes på konungens sida brefvet.

Kort derefter om sommaren begaf sig konung Birger med sin drottning och sina barn ur riket. Han drog först till Gotland och derifrån till Danmark till sin svåger, som mottog honom med mycken frändkärlek. »Sörj ej, Birger» - skall den själsstarke och konungslige Erik Menved hafva sagt - »jag tager upp en skatt af Danmark, och fullt, visst tror jag mig det förmå, att du skall återvinna Sveriges rote!»

I afseende på krigsrörelserna må nämnas, att ett nytt tåg af Erik Menved egt rum samma sommar. Ett nytt stillestånd hade då blifvit beramadt och ett nytt möte utsatt att hållas näst före julen. Men detta möte blef ej af. Sakerna togo deremot en annan vändning.

Hertigarne fingo en ny fiende.

Kort efter det ingångna stilleståndet med Danmark kom bud och bref från konungen i Norge till hertig Erik. Konung Hakon bad hertigen möta sig vid elfven strax vid Konghälla.

På Munkholmen strax vester om den nuvarande staden Kongelf möttes konungen och hertigen. Konung Hakon begärde här af hertigen att återfå sina slott. De voro gifna hertigarne, medan de befunno sig i nöd och landsflyktiga ur sitt rike, nu innehade de sjelfve detta rike, och konungens fordran var alltså ganska billig. Men de fyra slotten - de voro, som vi veta, Konghällas, Nicklaborgs, Hunehals och Varbergs - vägde mycket i hertig Eriks hand. Han ville ej återlemna dem. Trolofningen med den norska konungadottern fick hellre fara, än Erik lemnade de
fasta slotten.

Denna hertigens vägran hade den norske konungen förutsett, och det var derför hans plan att så fort hertigen ifrån Munkholmen kommit öfver till Konghälla - dit konungen tog för gifvet att han skulle begifva sig - genast kringränna staden och fästet samt tvinga hertigen att gifva med sig.

Konungens afsigt blef emellertid bekant för hertigen, så att han tog en annan väg.

På Nicklaborg var herr Sigge, en rask och tapper man, af hertigarna satt till slottshöfding, och han häfdade nu sitt rykte. Ty konung Hakon drog med sin här - »en mäkta klubbahär» - för slottet och belägrade det under fem veckors tid utan att kunna taga det, hvartill, utom slottshöfdingens duglighet, äfven bidrogo de rikliga förråd, hvarmed hertig Erik försett detsamma.

Denna motgång gjorde konung Hakon bekymmer, men grefve Jakob af Halland var der, »och han stack det i konungens öra», hvad han skulle göra.

Strax utanför Konghällas slott låg en liten holme i elfven med en hög klippa. På denna klippa rådde grefve Jakob konung Hakon att uppföra ett fäste, som skulle på en gång vara en ständig nagel i ögat på innehafvaren af Konghälla slott och tillika försvåra tillförseln dit. Och konung Hakon följde grefve Jakobs råd, och så uppstod Bohus slott.

Det uppfördes visserligen till en början endast af trä, men för de tidernas belägringskonst var det med sitt ypperliga läge tillräckligt starkt. Grefve Jakob af Halland blef höfvidsman på Bohus.

Då hertig Erik icke kunde uträtta något mot detta nya fäste, ryckte han, »sedan vintern lagt broar öfver strömmar och kärr, så att man kunde på dem både rida och gå», med sin här in i Norge. Öfver allt, hvar han drog fram, brandskattade han folket och brände och skonade de bygder, der ej den utskrifna skatten kunde fullgöras.

Så framträngde han ända till staden Opslo, utan att heller der röna något motstånd. Han utskref af staden och landet der omkring betydliga gärder i matvaror till härens underhålllv »Staden var då mycket rik, och hvad hertigen befalde, sökte dess invånare fullgöra, ty de hade intet annat val. De brygde och bakade dag och natt och redde kost, så att intet måtte fattas. Af landet togo de svin och nöt, hästfoder, så att intet tröt.»

På andra sidan Opsloviken låg slottet Akershus. Dit drog hertigen från Opslo och belägrade det. Men det kom en här af Norrmän, tre tusen man stark, nedtagande till slottets och stadens undsättning.

Vid pass en mil norr om staden gick en bro öfver strömmen, hvilken sedermera förbi Akershus utföll uti Opslofjärden. Häröfver framtågade den norska hären, men hertig Erik var ej sen att möta.

Så snart hertigen och hans män blefvo Norrmännen varse, stego de till häst och redo ut emot dem. Der blef en kort strid. »Såsom gräset faller för bondens lia, så föllo Norrmännen, och såsom det lägges på hässja, så drog man dem samman i kast.»

Men hertigen var sjuk. Han hade redan före detta sammandrabbande med Norrmännen haft känningar af sjukdomen, men likväl af en läkare, som han hade med sig, erhållit bot. Nu kände han »att sjukdomen icke var mjuk och började rädas för dödsens svek». Han började då längta hem till sitt land, i synnerhet som hans sjukdom äfven gjorde det vådligt att längre dröja i hjertat af det fiendtliga landet.

Han anträdde derför med sitt folk återtåget, härjande och brännande öfver allt, der man ej underkastade sig.

Det var i början på år 1309 som hertig Erik återvände till Sverige.

Tillbaka

1309

Norrmännen tyckte sig hafva lidit mycken smälek af hertig Eriks framfart i deras land. De samlade sig derför och drogo in i Dalsland. En afdelning anfördes af riddaren Johan Jönsson. Han for fram med härjande och brännande, och ansågo sig Norrmännen utöfva fullgod vedergällning. Ett härad brändes så, att der fans ej ett hus qvar, sedan Norrmännen dragit derifrån. Denna afdelning kom efter fullbordadt plundringståg lyckligt hem till sitt land igen, men mindre lyckligt gick det för den andra afdelningen under Holger Baat. Han drog också ned åt Dala med en stor skara Norrmän och plundrade och brände. De voro redan stadde på återtåg med ett stort byte af fä, får och svin, som de drefvo framför sig, viljande föra dem öfver bergen hem till sig; då hördes plötsligt, der de framtågade nedanför en skog, ljud liksom af en annalkande ryttarhop. »Der kommer hertigen, der kommer hertigen» - började folket ropa. Herr Holger sade dock helt lugn: »Hvad veta vi, om det är, han; det vare nu hvem det vara må, så hoppas jag att det skall väl oss gå.» Höfdingens lugn gjorde väl hvad det kunde, men alldeles utan sorg blef folket emellertid icke.

Det var dock icke hertigen, utan fogden på Dalaborg, som kom ridande, men han förde hertigens baner. En kort strid uppstod, men Norrmännen började snart fly. Holger Baats uppmaningar och föredöme hejdade dock de flyende och gjorde segern ännu en stund oviss för Svenskarne. Norrmännen samlade sig uppå en vall. Men fogden på Dalaborg och hans folk anföll dem med oemotståndlig tapperhet. Slutligen vunno Svenskarne en afgjord seger, och Norrmännen »tackade Gud, att skogen var dem så när».

Vid nästa pingsttid redde konung Hakon i Norge ut sin flotta. Han ämnade sig ned till Danmark, troddes det. Flottan blef dock stormdrifven in på bohuslänska skären och in i Kalfsund.

Länge hade den norska flottan emellertid icke legat der, förr än hertig Erik kom öfver henne. Nu började en annan lek. Hertig Erik tog hvilka fartyg han i hast kunde få, skipade sina män på dem, och så rodde de ut mot Norrmännen.

Svenskarne vunno sju skepp, och mycket folk föll på Norrmännens sida. Men hertig Erik förlorade i den striden en af sina tappraste män, herr Johan Jönsson. Hertigen sörjde mycket den döde riddaren, ty han var en dugande man.

De buro riddarens lik till Barfotamunkarnes kloster i Skara, der det blef begrafvet i närvaro af många förnämliga män.

Tillbaka

Ett nytt anfall på Norrmännen misslyckades. Hertigen samlade så många fartyg han kunde komma öfver och förordnade Mats Christensson, Mats Algotsson och Erengisle af Skara till höfdingar öfver fartygen och det tillärnade anfallet.

Norrmännen voro dock nu beredda på anfallet och insågo väl, när de svenske kommo roende, hvilka stora fördelar de egde öfver dem. Deras fartyg voro mycket större och högre, dessutom till antalet långt öfverlägsna svenskarnes. Också var passet trångt, så att den lilla Svenska flottan kunde der helt och hållet inklämmas och förstöras.

Modigt rodde Svenskarne framåt. Men striden var för olika och de stora norska skeppen inklämde Svenskarne mellan sig och klipporna,, så att utgången på striden ej länge blef oviss, i synnerhet som strandinvånarne skyndat till och från klipporna nedkastat stora stenar på Svenskarne. Dessas skepp blefvo tagna, och de få, som gjordes till fångar, fördes upp i land och höggos sönder i små stycken, »att ej låg der ett stycke, som det andra låg».

Konung Hakon var ej sjelf närvarande vid dessa strider. Han hade seglat ned till Köpenhamn, der vigtiga saker uppgjordes, som vi snart få se. Det var på återvägen derifrån som han fick underrättelse om tilldragelserna i Kalfsund.

Det sades att Norrmännen ville göra ett anfall på Sverige. Hertig Erik beslöt då att göra ett nytt inbrott i Norge, helst som det sades med mycken visshet, att Norrmännen nu ville bida och våga en strid mot honom.

Icke dess mindre flydde Norrmännen, när hertigen kom antågande, hals öfver hufvud. De hade huggit bråtar i skogen och menade sig der bakom kunna möta hertigen. Men när Svenskarne kommo, flydde Norrmännen, så att de förra kunde utan svårighet tränga igenom. Så kom hertigen till Ljunga, en gård, som tillhörde Thord Unge.

Der hvilade hertigen ut något litet med sitt folk, medan Norrmännen utrymde sina bygder, så att hela landet vidt omkring stod öde, »som om der hade varit en onder död». Hvar Svenskarne drogo fram, kunde de ej råka på en menniska.

Hertigen utskickade då från Ljunga tjugu man med goda hästar, hvilka skulle rida omkring och utspana hvar bönderne funnos. När den lilla ryttarflocken hade ridit ett stycke och kommit under ett högt berg, blef den plötsligt öfverfallen af bönderna. Desse hade samlat sig deruppe på berget, der de hade en vidsträckt utsigt öfver landet och kunde fjerran ifrån se, hvad Svenskarne företogo. Då de nu fingo se de få ryttarne komma dragandes nere vid foten af berget, störtade de ned på dem. Ivar Blå, en af hertigens män, stupade och vid hans sida tre andra. De öfrige lyckades undkomma till hertigen.

Så fort hertigen fick dessa tidender, gaf han befallning att sitta upp. Nu visste man, hvar Norrmännen funnos, nu skulle man få en ordentlig strid. Och hertigen drog ut, och de redo länge, väntande på ett anfall af Norrmännen. Men ingen hördes af. Norrmännen flydde undan så väl här som öfver allt, der Svenskarne drogo fram.

Då drog hertigen åter hem igen till Sverige, der en annan lek väntade honom.

Källa