edeltidens städer brukade icke sällan bilda sig omkring ett kloster eller annat ansenligare Gudshus, dit en större folkmängd strömmade tillsammans, och i hvars närhet det blef förmånligt och

I närheten deraf uppstod sedermera slottet Susenborg, hvars första grundläggning går långt tillbaka i tiden, och på hvilket Birger Jarl slutligen skall stundom hafva hållit sitt hof, ehuru det redan då lärer hafva varit ansenligt förfallet.
Sedermera lät Birgers son (konung Waldemar Birgersson, i närheten af Susenborg bygga ytterligare ett slott eller kungshus, kalladt Waldemarshus, der åtskilliga konungar af Folkungaätten residerade, men hvilket dock redan efter 150 års förlopp var så förfallet, att den sten, hvaraf det var sammansatt, refs, bortfördes och användes till en annan byggnad.
Denna byggnad var det af Sveriges yppersta helgon, den hel. Birgitta, grundlagda stora kloster, hvilket inom kort blef det förnämsta i norden, ja, i helighet täflade med sjelfva Rom.

 

Vadstena slott i början av 1900-talet

Vadstena kloster (Monasterium sanctarum Mariæ Virgìnis et Brigido in Vatzstena) var såsom en rent nationell stiftelse det märkligaste och på vår odling under medeltiden mest inflytelserika kloster, som Sverige egt. Dess grundläggning torde rättast kunna hänföras till år 1346, då konung Magnus
Eriksson och hans drottning Blanka upprättade sitt testamente och däri anslogo 10 gårdar, bland dem Vadstena gård i Dals härad, Östergötland, till det enligt den heliga Birgittas uppenbarelser stiftade klostret. Det kräfde lång tid, innan klosterbyggnaderna, hvilka enligt reglerna skulle inrymma både nunne- och munkkonvent, hunno bli fullbordade.

Arbetet med dem, som började 1368-69, företogs under öfverinseende af biskoparna i Linköping och Växjö samt häradshöfdingen i Kind, Johan Petersson i Ulberstad, och under närmaste ledning af munkarna Störker, Nils i Häradshammar, Gregorius och Finvid, hvilka öfverskredo den i stadgarna fastställda storleken och därför bestraffades.
Omkostnaderna blefvo ock större, än man hade väntat; man vet, att de kontanta utgifterna snart öfverskredo 200 mark. Birgittas dotter Katarina bestormades därför, medan hon vistades i Rom, med böner om att skaffa hjälp, på det att de unga konventen icke måtte behöfva skickas ut för att tigga sitt underhåll.

Tillbaka

Under konung Karl Knutssons tid förlades klostrets ekonomibyggnader utanför den ursprungliga inhägnaden. Klostrets regler stadfästes 5 aug. 1370 af påfven Urban V. Nunnornas antal, abbedissan medräknad, var 60, munkarnas
13, konfessorn inbegripen, samt 4 mässedjäknar (diakoner). Dessutom fìngo 8 lekmän som tjänare antas (se vidare Birgittinorden).

Snart började frikostiga gåfvor hopa sig öfver Birgittas stiftelse. Inom landet påbjöds en allmän afgift under namn af vårfrupenningen, hvilken insamlades af prästerskapet och genom domkapitlen sändes till klostret. Först när Uppsala ärkebiskop och hans lydbiskopar 1381 utlofvat 40 dygns aflat åt dem, som erlade denna afgift, började den i ymnigare mån inflyta.

Ett högst betydligt understöd erhöll klostret, då påfven Bonifatius IX på drottning Margaretas begäran 1394 medgaf, att i Vadstena aflat skulle under jubelåren få utdelas med lika rätt, och verkan som i själfva Rom. På en sten i klostret höggs en inskrift därom.
Hälften af de influtna medlen skulle sändas till romerska stolen. Stora folkmassor lockades till klostret, hvilket vid aflatsfesten 1394 erhöll mellan 5,000 och 6,000 mark.
Den påflige uppbördsmannen i Lübeck fick länge vänta på sin andel, hvilket framkallade bittert missnöje och hot.

Tillbaka

Jubelåren, hvilkas mellantider växlade, sannolikt i förhållande till påfvens ekonomiska behof, medförde ej vidare någon välsignelse till Vadstena. Klostret utsände inom landet bud för att hopsamla allmosor, testamentsgåfvor och offer af personer, som själfva för sjukdom eller andra hinder icke kunde komma till Vadstena.
Man började nu inskrifva den ena gården efter den andra i klostrets jordebok, och höga och låga täflade om att med gåfvor stadga och betrygga klostret, som snart fick rykte inom hela den katolska världen.

Enligt påflig befallning skulle biskopen i Linköping anställa årlig visitation i klostret för att granska reglernas efterlefnad.
Den första egde rum 1388. Det stadgades då, att de s.k. beguiner (tiggare), som samlat sig i närheten af klostret, skulle lidas samt finge bikta för munkarna; att ingen af klosterfolket hade rätt att utan konfessorns vetskap och tillstånd som sin egendom behålla den minsta småsak, vore det ock endast en nål, o.s.v.

Söndagen 23 okt. 1384 invigdes högtidligen nunnekonventet i närvaro af ärkebiskopen i Uppsala och biskoparna i Linköping och Strängnäs. Noga utstakades då de särskilda tillfällen, vid hvilka munkarna egde rätt att inträda inom nunnornas konvent.
Den första, som stod i spetsen för klostret, var Birgittas dotter Katarina, ehuru hon icke offentligen namnes som abbedissa. Trots all den vördnad man egnade denna klosterstiftelse hände det dock redan i begynnelsen, att den utsattes för våldsamheter från lekmännens sida, hvarför påfven Gregorius XI 1377 befallde biskopen i Linköping att tillse, att hvarken konungar eller andra måtte i någon mån inkräkta klostrets egendom eller göra det någon skada.

Tillbaka

Men redan Urban VI måste till ärkebiskopen i Uppsala samt biskopen i Strängnäs förnya befallningen därom.
Den sistnämnde utfärdade 1379 åtskilliga bullor, hvilka stadgade bl. a., att klostret skulle befrias från afgifter till påfliga nuntier och legater äfvensom tionde från de gårdar, som lågo under klostrets eget bruk, samt att inga byggnader skulle få uppföras i klostrets närhet, ej heller något annat kloster på mindre afstånd än en half mil.
Då längre fram i tiden ett kapell inreddes af borgmästare och råd i helgeandshuset i Vadstena, tilläte icke abbedissan och konfessorn, att flera än två mässor om dagen där finge hållas, för att icke för mycket draga folket bort från klostrets egen kyrka (om denna se nedan).

Det var föreskrifvet, att i den senare 13 altaren skulle underhållas. I början var ett kapell af trä uppfördt, men det nedbrann 1388 jämte två stenhus och en del af nunnornas byggnad. I kyrkan förvarades en stor mängd reliker, bland hvilka Birgittas naturligtvis särskildt tillvunne sig folkets dyrkan. Delar af dem plägade jämte böcker skänkas till de klosterstiftelser, som utgingo från Vadstena.
Bland reliker må nämnas äfven "Jungfru Marias mjölk", hvars äkthet någon skeptiker betviflat, men den försvarades af priorn Petrus i Alvastra med stöd af hvad Jungfrun själf uppenbarat för Birgitta. Tron på denna relik synes ha varit af stor styrka i trakten omkring klostret, ty ännu 1542 klagade Gustaf I, att borgarna i östgötastäderna voro "fulle af Jungfru Mariæ mjölk, sancta Britas uppenbarelse och annat papisteri". Det var endast i form af relikgömmor och kyrkokärl, som enligt reglerna klostret egde att pråla med guld och silfver, hvarför ock Karl Knutsson från klostret borttog de två dyrbara guldkronor, som konung Erik af Pommern och drottning Filippa öfverlämnat till klostret, men lät den guldtafla där förbli, i hvilken klostret låtit infatta de reliker samma drottning skänkt.

Tillbaka

Birgittas reliker gjorde Vadstena snart till en vallfartsort, där pilgrimer från skilda håll kunde söka försoning. Sedan orden spridt sig till andra länder, anlände ofta munkar från dessa för att i moderklostret anställa forskningar rörande reglerna eller afskrifva arbeten i klostrets rika bibliotek.
Klosterbiblioteket torde under blomstringstiden ha inrymt omkr. 1,500 volymer. Af dessa finnas numera kvar endast omkr. 420, af hvilka större delen tillhör Uppsala universitetsbibliotek, Kungl. biblioteket och Riksarkivet.

Efter reformationens införande skingrades de värdefulla samlingarna, först på Gustaf I:s befallning 1543 och sedan vid hertig Karls och Abr. Angermannus' indragning af klostret 1595. De förvarades sedan i det gamla gråmunkeklostret (å Riddarholmen), tills de 1621 skänktes af Gustaf II Adolf till Uppsala universitet.

Tillbaka

Genom en delvis ännu förvarad brefväxling med de utländska birgittinklostren underhölls ock liflig förbindelse med andra änder, och det hus i Rom (Birgittas hus), som Birgitta erhållit i gåfva af en italiensk dam och som sedermera kom i klostrets ego, förestods af munkar från Vadstena, hvilka sålunda kunde på ort och ställe bevaka klostrets intressen hos kyrkans öfverhufvud.
Den verksammaste af dessa föreståndare ("procuratores") för Birgittas hus var prästmunken Peder Månsson, som i 16 år (1508-24) bevakade Vadstenaklostrets rätt i Rom och därunder förde en intressant brefväxling med moderklostret.
Samfärdseln mellan klostret och påfvestaden blef ock mycket liflig. Det var sannolikt från Söderköping munkarna på klostrets egna skepp företogo färder till någon nordtysk hamn samt därifrån vidare till Rom på egna hästar, på hvilka klostret synes ha haft god tillgång.

Vid midsommartiden 1422 anlände till Vadstena en bulla från Martin V, hvilken innehöll förbud för birgittinklostren att hysa två konvent, både munkar och nunnor.
Denna fråga utgjorde föremål för vidlyftiga öfverläggningar vid kyrkomöten, och våra medeltidshandlingar meddela ett och annat, som kan förklara det missnöje och de farhågor birgittinregeln i detta af seende framkallat, om ock de från tiden för det svenska klosterväsendets förfall härstammande berättelserna om klosterlef nåden, hvilka särskildt riktat sin skärpa mot Vadstena som katolicismens förnämsta hållpunkt vid reformationens framträngande, måste anses öfverdrifna. Konung Erik och hans gemål skrefvo egenhändiga bref till påfven och lyckades förmå honom återtaga sin befallning och medge, att regeln förblef oförändrad.

Drottning Margareta besökte ofta Vadstena, erhöll genom s.k. broderskapsbref delaktighet i klostrets förböner och goda verk samt tog någon gång del i dess enskilda angelägenheter.
Drottning Filippa blef begrafven i klostret. På sin eriksgata 1442 anlände konung Kristofer till Vadstena, bekräftade dess privilegier samt visade sig alltid klostret synnerligen bevågen.

Tillbaka

Konung Karl Knutsson fann sig 1452 föranlåten att gripa in i klostrets styrelse och yrka på abbedissan Ingeborg Gerhardsdotters och konfessorn Magnus Unnessons afsättning. De afgingo frivilligt, men deras förseelser äro ej kända.
Ej heller har man reda på anledningen till, att bägge konventen året därpå träffades af bannstrålen. (Förskingring av kollekt - se nästa stycke).

Konungen lät sedermera i klostret insätta sin 8-åriga dotter Birgitta, vid hvars invigning 1455 stora högtidligheter firades. Abbedissas afsättning hade en gång förut egt rum i Vadstena, då nämligen Ingegärd Knutsdotter 1403 nödgades nedlägga sitt ämbete på grund af de svåra förbrytelser mot reglerna, till hvilka hon gjort sig skyldig, såsom bl.a. då hon ur den kista, där de influtna aflatspenningarna förvarades, uttagit 200 mark, som hon lämnat till biskopen i Linköping.

Klostrets tillgång på penningar var så stor, att betydande summor kunde utlånas, och sådana synas ha varit placerade äfven utom landet. Gårdar togos som pant eller köptes för kontanta medel, och konung Kristian I upptog ett lån mellan 800 och 900 nobler mot förbindelse att låta upprätthålla gudstjänsten i Vadstena sockenkyrka.
Under de inre oroligheterna efter konung Kristians afsättning förskaffade sig borgmästare och råd i Vadstena klostrets tillåtelse att omge hela staden med vall och graf, som skulle utstakas enligt klostrets anvisning. Borgerskapet iklädde sig skyldighet att försvara såväl klostret som staden.

Tillbaka

Staden stod i flera afseenden i underordnadt förhållande till klostret. Så skulle t.ex. hvar och en, som där ville bygga, till klostret utgöra 12 dagsverken samt 1/2 marks skatt.
Flera gånger härjades staden och klostret af vådeld; största förödelsen inträffade 1495, då ett kort förut uppfördt sjukhus nedbrann äfvensom det nyligen uppsatta boktryckeriet samt en stor del af den upplaga af Birgittas "Revelationes", som på klostrets bekostnad blifvit tryckt i Lübeck.

Vid samma tillfälle förstördes äfven, så när som på ett unikt (i slutet defekt) exemplar, nu tillhörigt Uppsala univ. bibl., det, så vidt man känner, enda tryckalster, som lämnat klosterpressen, nämligen "Horæ de Domina ad usum ecclesiæ Lincopensis et Scarensis", lit. 8:0.
(Jfr I. Collijn, "Tvänne tryckta latinska tideböcker för Linköpings och Skara stift"; i "Kyrkohist. årsskr.", 1909).

Klostrets privilegier bekräftades af hvarje ny regent, men blefvo under 1400-talets senare del icke utvidgade, om man undantar det tillstånd Sten Sture 1492 gaf klostrets tjänare att gå ut i vissa landskap för att till klostrets behof uppköpa boskap. Med lefnadsförnödenheter måste klostret nämligen förse sig i rikt mått. Dels var ju klosterfolkets och tjänarnas antal stort, dels gästades klostret oupphörligt af såväl landsmän som främlingar.

Bland de senare märktes emellanåt påfliga aflatskrämare - Marinus de Fregeno 1462, Bartolomeus de Camerino 1484, Antonius Masth 1490, under hvilkas vistelse i Vadstena stora sammanskott gjordes. Man har ännu i behåll uppgifter om hvad som årligen förtärdes af klosterfolket.
Trädgårdsskötseln uppdrefs högt, och bland varor, som utifrån infördes, nämnas särskildt åtskilliga sydländska läckerheter.

Tillbaka

Inemot gryningen af den nyare tiden blef förbindelsen mellan klostren allt lifligare; förhållandena kräfde mer än förr ömsesidigt bistånd, och i den brefväxling mellan Vadstena och dotterklostren, som ännu bevaras, kan man följa reformationens framsteg alltifrån Wittenberg.

Klostrets gyllene tid var då förbi; i Rom yttrades missnöje därmed, att visitationer icke regelbundet anställdes i klostret, men med samma rastlösa ifver som förut arbetade nunnor och munkar för klostrets bästa.
Man hoppades förvärfva åt detsamma ökadt anseende genom att söka utverka, att Birgittas dotter Katarina skulle liksom modern bli kanoniserad. Därtill erforderliga penningmedel insamlades, och man tyckte sig 1513 ha hunnit tillräckligt långt för att kunna begynna förfärdigandet af det dyrbara silfverskrin, hvari hennes ben skulle hvila.
Silfret, uppgående till öfver 100 lödiga mark, behöfde konung Gustaf till landets undsättning och tog det därför.

De sista konungabesök klostrets diarium omtalar äro konung Kristian II:s 1520 och 1521. Då sistnämnda år det möte hölls i Vadstena, där Gustaf Eriksson utsågs till Sveriges rikes föreståndare, nämner väl diariet hans namn och kallar honom "den stränge mannen, som infunnit sig där i staden", men något besök i klostret synes han icke den gången ha gjort.

1522 stadfäste han klostrets privilegier, men kort därefter började han lägga hand på dess tillhörigheter. Klostret bortförlänades till personer, som fingo i uppdrag att söka utsläcka den katolska tron, och af domkapitlet i Linköping infordrade konungen uppgift om någon person, som kunde bibringa klosterfolket i Vadstena reformatorernas lära.

 

Fig. 1. Vadstena klosters sannolika utseende under 1600-talet enligt K. Haglunds rekonstruktion. (Den i fig. framställda korsgången utmed kyrkans södra sida har ej funnits till.) I midten klosterkyrkan; t. h. därom nunneklostret. Dettas hufvudbyggnad, parallell med kyrkan, har källare med tunnhvalf; i nedre våningen finnes bl. a. nunnornas forna refektorium (se fig. 3), i öfre våningen funnos 59 små enkla nunneceller. Utbyggnaden bakpå har i öfre våningen den s.k. bönekammaren 1. relikkammaren. Västra flygeln (den stora; jfr fig. 2), som likaledes ännu kvarstår, inrymde bl. a. systrarnas talrum, deras "talport" och arbetsrum; deras källa finns ännu kvar i den tunnhvälfda källaren. Flygeln påbyggdes med en tredje våning på 1070-talet. T.v. om denna flygel sträcker sig å fig. det därifrån af skilda munkklostrets hvalftäckta envåningsbyggnad, som innehöll bl. a. 25 munkceller. Den kvarstår ännu, påbyggd med l våning under krigsmanshustiden. Se vidare Vadstena, sp. 251 och fìg. 2 (situationsplanen).

Fig. 2. Gårdsparti af Vadstena forna nunnekloster i dess nutida skick (A-hospitalet). T.v. västra flygeln, t.h. hufvudbyggnaden. Dennas ståtliga portal med krigsemblem öfver är från 1687, då byggnaderna voro hem för invalider.

Fig. 3. Nunneklostrets forna refektorium l matsal ("pelarsalen"), ännu bibehållen.

 

Tillbaka

Munkarna utsändes i landet som kyrkopräster, lärare eller läkare och äfven som missionärer till Lappmarken. Nunnorna slutade i allmänhet sina dagar i klostret, där några lefde kvar ännu vid 1500-talets slut.
Den katolska trosifver, som åter lågade upp inom konungafamiljen, kom Vadstena kloster till hjälp och fördröjde dess dödsdom till riksdagen i Söderköping 1595, efter hvars afslutande hertig Karl begaf sig till Vadstena i afsikt att utsläcka katolicismens sista gnista.

De få återstående nunnorna fingo dock tillåtelse att bli kvar där till sin död, och dem tillförsäkrades underhåll. Den sista abbedissan, Katarina Olofsdotter, lär ha begett sig till birgittinklostret vid Danzig.
(Se R. Geete, "De sista nunnorna i Vadstena", i "Personhist. tidskr.", 1914.) Om klosterbyggnadernas senare öden se Vadstena.

Vadstena kloster synes ha egt omkr. 800 gårdar vid tiden för konung Gustafs reduktion. De kommo landets befriare väl till pass, i synnerhet som klostret lagt sig vinn om att i hög grad befordra jordbruk och därmed besläktade näringar. Hvad det verkat för den andliga odlingen kan ännu spåras särskildt i den mängd skrifter, merendels öfversättningar, men äfven många originalarbeten, som utgöra grundstommen för vår medeltids litteratur.
I klostret fördes anteckningar öfver tidens viktigaste tilldragelser, särskildt sådana, som rörde klostret.

Sammanfattade under titeln Diarium Vatzstenense (1344-1545) ha de två gånger utgetts af trycket (1721, af E. Benzelius d.y., och 1818, af E. Fant) och utgöra en af de viktigaste källorna för kännedomen om vår yngre medeltid.
En svensk öfv., Vadstena klosters minnesbok Diarium Vazstenense, af A. W. Lundberg, utgafs 1918. Viktiga bidrag till klostrets inre historia ingå i samlingsverket "Småstycken på forn svenska", ser. II, saml. af R. Geete (1900-16); bl.a. "Ordning vid abbedisseval i V." (1904), "Ordning vid val af confessor generalis i V." (1905), "Handlingar på svenska rör. Vårfrupänningen till V:s byggnad och underhåll" (1906), "Stadga af år 1443 för V:s ekonomi" (1907), "Privilegie- och skyddsbref för V., utfärdade af k. Kristofer 1442 och 1444" (1908), "Biskop Nils' visitationsstadgaan. 1448" (1909), "Tvänne stadgar rör. förbättrad observans inom V." (1910), "Nio handlingar rör. V:s fridlysta område, dess inhägnad, tomter och byggnad samt frihet från intrång" (1911), "Fyra handlingar rör. V:s privilegier (1440 och 1458), abbedissans årliga redovisning och klosterfolkets tarf ..." (1914) samt "Ceremonielet vid nunneinvigning i V." (1916).
Genom nunnorna och munkarna i Vadstena spreds den europeiska kulturen till och i Sverige hastigare, än det hade kunnat ske dem förutan.
Jfr C. Silfverstolpe, "Klostret i Vadstena" (i "Hist. bibliotek", I, 1875) och "Klosterfolket i Vadstena" (IV, 1898-99; i "Skrifter och handlingar utg. genom Sv. autografsällsk."), "Vadstena klosters jordebok 1500" (i "Hist. handl.", d. 16, 1897-98), "Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok 1539-1570" (i "Antikv. tidskr. för Sverige", d. 16, l, 1895), bägge utg. af C. Silfverstolpe, samt T. Höjer, "Studier i Vadstena klosters och birgittinordens historia intill midten af 1400-talet" (1905).
C. S-e. (E. G.).

Tillbaka

 

Fig. 4. Vadstena klosterkyrka i nutiden.

Klosterkyrkan (fig. 4 o. 5), en af de intressantaste kyrkobyggnaderna i Sverige, började byggas i slutet af 1300-talet (den ersatte då ett kapell av trä, som brunnit 1388) och var sannolikt färdig 1430. Birgitta hade från Rom i sina uppenbarelser gett noggranna och detaljerade föreskrifter om dess byggnadssätt, storlek, utseende, de olika byggnadernas användning m.m. Kyrkan är en rektangulär hallkyrka - de tre skeppen af samma höjd och samma bredd - med ett kvadratiskt

1807 iståndsattes den på statens bekostnad. 1820 gick församlingen med på att anta kyrkan till gudstjänstlokal, hvarför den rätt grundligt reparerades 1825-34. Koret ändrades till en förstuga och fick en ny ingång, och altaret flyttades till kyrkans östra gafvel framför en trävägg.

1892 börjades en genomgående restaurering efter ett af Grundström utarbetadt förslag, från hvilket likväl betydande afvikelser gjordes. Kiksdagen 1891 beviljade 100,000 kr., församlingarna 66,000, konung Oskar och enskilda omkr. 15,000. Arbetet pågick till nov. 1898 och hade kostat omkr. 180,000 kr. (Se H. Hildebrand, "Vadstena restaurerade klosterkyrka", i "Ord och bild", 1899.)

I kyrkan ses ett praktfullt grafmonument öfver Gustaf Vasas son, hertig Magnus (se fig. 5) samt grafstenar öfver konung Eriks af Pommern gemål Filippa
och öfver konung Karl Knutssons två gemåler, öfver Bo Jonsson Grip, Jösse Eriksson m. fl.
Reliker efter S:ta Birgitta och S:ta Katarina förvaras i ett helgonskrin invid altaret.

Tillbaka

 

Fig. 5. Klosterkyrkans inre efter restaureringen 1892-98. (T.v. hertig Magnus grafvård.)

Ritningar till taket och takryttaren, predikstol, bänkar m.m. voro uppgjorda af G. Peterson, som ledde ombyggnadsarbetet. Koret har flyttats tillbaka till sin ursprungliga plats, högaltaret likaså, biktcellerna ha blifvit återställda, murarna och hvalfstrålarna renhuggna (från början hade de likväl varit täckta med puts). Kyrkan eger en samling medeltida bildverk af högst betydande konstvärde, bl.a. två utmärkta altarskåp,

 

Tillbaka